Medelåldersbloggaren returns

I senaste Veterinärtidningen skriver man om en överviktig råtta som inte mår bra. Veterinären kan inte känna något avvikande i buken men föreslår röntgen som komplement. Ägaren vill inte röntga utan tar hem råttan. Senare (oklart hur länge) avlider råttan och obduceras. Då påvisas en stor tumör i buken, något som obducenten anser borde ha kunnat kännas vid besöket på kliniken. Veterinären blir anmäld och tilldelas en varning (!) i Ansvarsnämnden.

Det andra ärendet rör en hund som är i dåligt skick som rekommenderas remiss till djursjukhus. Ägaren vill inte. När hunden sedan kommer in till djursjukhus i ett senare skede är den bortom räddning. Veterinären blir av med sin legitimation (!) trots att en djursjukskötare vittnar att hon hört veterinären säga att hunden borde till djursjukhus.

I dag är det World Veterinary Day 2018, ett initiativ från World Veterinary Association . Glädjande nog är årets fokus på veterinärens roll i One Health - hur veterinärer, ekologer, läkare med mera samverkar kring strategiska och operativa frågor som rör smittspridning av mikroorganismer mellan människor, djur och miljö. Viktig samverkan för våra barns framtid.

Många tänker nog annars veterinärer som en yrkeskår som botar det sjuka djuret. Som med passion, empati, kompetens och engagemang står i mötet med djurets ägare och hittar en behandling för lille Fido, katten Missan eller hästen Brunte. Sociala medier och koncernerna förmedlar en bild av det gulliga engagemanget. Hur vi hänförs av rara valpar och kattungar, den äldre trotjänarens mandelögon, den kämpande, multisjuka hunden som överlever mot alla odds. Hur vi fäller en tår av lättnad eller sorg i vår gemensamma kamp att få varje enskilt djur att tillfriskna.  


Gullifieringen av yrket tror jag är en av nyckelfaktorerna för hur för många framför allt unga veterinärer mår idag. Den står i bjärt kontrast till de toppbetyg som krävs för att komma in. De många timmar som läggs ner på att plugga in detaljkunskaper för att klara tentorna. Vakennätterna på djursjukhusen eller i fält. Förväntningarna från ägarna att debitera rätt, agera rätt, reda ut de flesta situationer. De egna kraven att leverera top notch-vård. Vara uppdaterad och påläst. Frånvaron av strukturerad, professionell debriefing när allt går åt skogen och veterinären ensam får meddela ägaren att djuret avled. Ensam får hantera ägarens sorg, frustration och ilska utan att riktigt ha verktygen mer än det livet gett en. Behöver lägga hjärtat på ett fat och försäkra att alla gjorde allt-allt och att det verkligen är den största av sorger för all inblandad personal. Dessutom behöver veterinären meddela att tyvärr kommer en räkning på 57 000 för att vi försökte. Den enskilda veterinären får klä skott för den hutlösa prissättningen på sociala medier, ibland med namn. När det händer den nyexaminerade veterinären (ofta en kvinna) som inte hittat in i sin yrkesroll, som är för hudlös, för självkritisk, för trött efter anspänning för vad som ska dyka upp som hon behöver kunna och klara av alldeles ensam på jouren är det särskilt problematiskt.


Veterinären ska också anmäla djur som far illa. Våga meddela det till ägaren. Våga stå upp för djurvälfärd i slaktkedjan. Hantera anmälningar mot sig själv till Ansvarsnämnden, där veterinären fortfarande ensam får stå till svars fast det ofta handlar om en räcka av brister i vårdkedjan.

Lägg där till ofta hög och oförutsedd arbetsbelastning, livspussel med partner, sjuk förälder, egen eller anhörigs sjukdom. Det blir för stort och svårt. Detta reflekteras i att veterinära sjuktal har skjutit i höjden. Utmattning. Depression. Självmordsrisken är hög i yrket över hela världen. Högpresterande kvinnor med grovmaskigt skyddsnät till sitt eget hjärta och hjärna. Som har svårt att hitta professionell distans. Som behöver hjälp med just det: Hur blir jag good-enough? Hur slutar jag vara veterinär och istället ha det som jobb? Kunna distansera mig när passet är slut?


På World Veterinary Day vill jag säga: Du duger, unga veterinär! Det är kraven på dig som är orimliga. Vi äldre kollegor, det veterinära fackförbundet och arbetsgivarna har ett ansvar för att hjälpa dig med skuld, skam, tillkortakommanden, svåra möten, misslyckanden, felaktiga diagnoser, dödsfallsbesked och gatloppen på sociala medier. Allt annat är orimligt.

Jag träffar psykologen i veckan. Vi kommer att prata om vad man gör när man förlorat riktningen man hade. På grund av sorg, sjukdom eller smärta. Han säger klokt att vi i västvärlden fokuserar för mycket på vad vi ska bli istället för hur vi vill bli eller vara.

Istället för att vilja bli plåtslagare vilja vara en trofast vän. Istället för doktor en omtänksam person. Rättvis. Sympatisk. Lyssnande. Inkluderande. Kärleksfull. Eller nåt annat som känns viktigt. Kanske alltihop. Vara en god medmänniska. Svårare än vilket nålsöga till högskoleutbildning som helst. Och oändligt viktigare och värdefullare.

Att livet handlar om oss själva i förhållande till andra. Hur vi vill vara i relation till andra vi möter. Vilka verktyg och drömmar behöver vi för att nå de målen?

Men också att våra förväntningar på livet gör det svårt för oss. Att det är så mycket vi måste bära som vi inte vill. Smärta, sjukdom och sorg, brustna förhoppningar om att kunna bli föräldrar. Om det inte går att ändra på. Hur ska jag orka vara den jag vill vara då? När jag rest mig en smula, hur finner jag kraften att gå vidare i närvaro av livets förluster som alla andra verkar ha full tillgång till? De andra. De som verkar så oerhört lyckliga och lyckade. Dem som inget fattas.


Inte en enda gång pratar vi karriär och yttre attribut.


Jag tackar för pratstunden. Säger att jag gärna stannar i den här tanken ett tag och reflekterar. Behöver inte mer tider just nu.

Jag funderar över hur mina barn hade hanterat livet om de istället för frågan vad de ska läsa och jobba med fått frågan hur du vill vara som människa när du blir stor. Eller jag själv.


Skulle vi fokuserat på annat, vuxit på andra plan? Skulle vi rent av blivit lyckligare, nöjdare och mindre stressade i yrkeslivet? Kunnat vila i våra andra kvaliteter och känt oss mer tillräckliga?

Det är ostridigt att den aktuella hunden vid flera tillfällen bedömts som disqualified vid olika utställningar och av olika domare. Emellertid framgår av den åberopade bevisningen att det endast vid ett tillfälle anges att bedömningen grundas på problem med andningen. I avsaknad av veterinärmedicinskt underlag finner Disciplinnämnden att det inte är styrkt att hunden inte kunnat användas i avel.

Så skriver SKK:s Disciplinnämnd avseende en trubbnoshund som använts i avel och har fyra kullar. Vid det aktuella tillfället där hunden diskades från pris skriver domaren: Trånga näsborrar, bukandas. Pris på grund av andning (disqualified). Vid andra utställningar beskrivs mycket knipta näsborrar och ljudlig andning.

Hunden stoppades enligt uppgift från deltagande redan i dörren vid veterinärbesiktningen på Stora Stockholm på grund av dålig andning för ett par år sedan men den förtida diskvalificeringen finns inte registrerad någonstans.

Varför utreder inte Disciplinnämnden detta vidare? Varför ställer den sig inte på domarnas sida? Även om det är ett tillfälle som den diskats på grund av andning så har domarna anmärkt på hundens anatomi och andning vid utställningarna. Det är vad jag förstår bara på senare år som dålig andning är skäl till diskvalificering eller nedsättning i pris (!) och det måste man ju också ta hänsyn till. 


Om det stämmer att hunden har dålig andning och har väldigt knipta näsborrar så är det ett solklart brott mot djurskyddslagen att avla på hunden. Lagen säger att man inte får använda djur i avel som är sjuka och/eller har egenskaper som kan föras vidare till nästa generation. Hur kan nämnden sätta sig över lagen? "BARA" ett tillfälle som en hund diskas för andningssvårigheter är tillräckligt många för att hissa röd flagg och avelsspärra den. Det borde komma automatiskt.


Här är ett exempel på varför det behöver finnas avelsintyg där veterinär bedyrar att hunden är i skick att gå i avel. För att alla hundar med dålig andning och anatomi inte opereras. För att man fortsätter med business as usual.


Jag skriver till mina kollegor på SKK och ber dem kolla på ärendet. Jag skriver också till Länsstyrelsen och anmäler ägaren för potentiellt brott mot djurskyddslagen. Är det ett index-fall? Jag känner inte till något fler där veterinärer anmält på dessa grunder. Inte för att det saknats tillfällen. Jag stod själv sommaren 2015 med en högdräktig mopstik som kippade efter luft inne i syrgasmasken, en fodervärdstik som alltid lät som en perkulator enligt fodervärden. Tikens ångestladdade ögon. Den stora buken som hävde sig i förtvivlan för att kunna syresätta sig. Det platta ansiktet med obefintliga näsborrar, den korta halsen. Rosslet i svalget. Hon var inte ens nära en förlossning. Hur skulle hon orka?


Jag anmälde inte. Jag vårdade patienten. Jag har mått fruktansvärt dåligt över det. Hur jag svek min plikt som veterinär. Hur jag fegade ur big time. Men fodervärden var så ovetande och okunnig att hennes fina hund led i vardagen och nu kämpade för sitt liv. Hon älskade sin hund. Visste inte att det var ett brott hon begått. Hunden var rikligt belönad i utställningsringen, hyllad för sin eminenta typ. Detta var under uppropets sommar 2015 då jag fick utstå kritik för att ha startat uppropet för pengar. En av dem som skrek högst och ägnade sig åt mycket fula förtal på stängda Facebooksidor sitter för övrigt i styrelsen i Mopsorden.

Jag ville så gärna tro att det skulle gå att med gemensamma krafter  ändra på aveln som bryter mot lagen. Min vän och kollega sa redan då - i samband med uppropet - att vi kommer att behöva börja anmäla för brott mot djurskyddslagen.

Vi MÅSTE för den delen anmäla. Vi är skyldiga att göra det.

Men då kändes det svårt. Veterinärerna hade som kår just vaknat upp ur en törnrosasömn och skrivit under ett upprop för alla hundar och katters rätt att andas lätt. Efter åratal av normalisering att det är rastypiskt att snora, snörvla och gurgla och att kollapsa av värmeslag och värkarbete kändes det för tidigt att börja med anmälningar. Alla hade blundat. Länsstyrelserna, Jordbruksverket, SKK, veterinärerna. Ingen stod på djurets sida för att det avlades mot extremtyper som medförde grav ohälsa.


Nu har jag anmält. För att det ska utredas om det skett ett brott mot djurskyddslagen. För att se hur hunden har det. Jag har aldrig träffat den. Men jag blir oerhört bekymrad när jag läser Disciplinnämndens utlåtande och hur de sviker lagen, domarna som dömer enligt regelboken,  hunden och uppfödarna som vill förändra aveln. 


Om jag gör det utan att tveka? Ja, den här gången. För alla gånger jag svikit. Är jag helt orädd? Nej, verkligen inte. Det är djupt obehagligt. Men jag hoppas att jag inspirerar alla andra kollegor att börja anmäla. Det är hög tid att stå på djurens sida.

Från ett djurvälfärdsperspektiv är det förstås inte själva operationen för att kunde andas bättre som är den springande punkten.  Det är om den görs för att dölja andningsproblem för att kunna avlas på sedan. Om man är poppis trubbnosveterinär torde man sedan kejsarsnitta tikar och besikta valpkullar. Då har vi en solklar anmälningsplikt för brott mot djurskyddslagen om det visar sig att kullen kommer från en hund som behövt kirurgi för att få det lättare med andningen. Numera behöver veterinären dessutom registrera kirurgin hos SKK. Det är en frivillig registrering ännu så länge - om inte ägaren vill skriva på så skickar man inte in. Då går kirurgin under radarn. Är det då rätt eller fel som veterinär att operera? För det enskilda djuret är det rätt. För avelsarbetet en katastrof om uppfödaren väljer att avla i alla fall.


För mig är en trubbnosvänlig veterinär en som kan hjälpa det enskilda djuret till det bästa livet. Som kan ge objektiva råd baserat på erfarenhet och veterinärmedicinsk kunskap. Som vågar säga till om andningen/näsborrarna/ryggen är dålig hos hunden. Som avhåller sig från att gena i hörnen och kompromissa med lagar och moral för att bli bekräftad och omtyckt. Hur definierar uppfödaren en trubbnosvänlig veterinär?


Jag hör annat också. Att vissa/några/många (???)  ger sina trubbnosar kortisontabletter om det till exempel är varmt på utställningsdagen. För att de inte ska bli så svullna i luftrören och få anmärkning på andningen. Det är 14 dagars karens på kortison. Hur ofta tas dopingprover?


Det kostar 800 kronor att göra en anmälan på utställningen om en hund man tror är dopad t ex. Det främjar inte djurens väl och ve att det kostar mycket pengar. Man skulle kunna differentiera priserna beroende på vad anmälningen handlar om? Att någon färgat eller sprayat pälsen kostar 800 kronor men om det handlar om otillåtna läkemedel för att maskera ett djurlidande är det gratis? Vi vill väl stävja all sådan obegriplig läkemedelsanvändning?

Det sägs också att det finns uppfödare som använder sig av anabola steroider när de ställer ut varje helg. Läkemedel för att bibehålla aptiten för djuret som annars blir stressad och slutar äta och tappar hull och muskler. Det är fruktansvärda uppgifter.

Hur kommer det sig att ni som är renhåriga inte tar till brösttoner? Varför är ni tysta? Eller är det inte sant?

Jag tänker att om jag nås av sådan information borde den också nå SKK:s dopingkommitté. Den borde sedan inte sky några medel för  att ta reda på hur det står till med saken. Om det är sant. Måste ju finnas en poäng med att visa att det inte är sant också. Att sporten är ren.

Hur många dopingprov har tagits de sista tio åren i trubbnosringarna? Inte förrän man kollat kan man säga att ryktet är felaktigt. Hur många djur har fått avelsspärr för att de har dålig andning? Hur många har fått nedsättning i pris och ändå gått i avel?


Flera små uppfödare och enskilda trubbnosägare säger också unisont att det kommer att bli än värre för hundarna när det enbart blir nordiska domare som dömer på utställningarna (som SKK beslutat av det motsatta skälet; att nordiska domare är mer uppmärksammade på problemet). Att vänskapskorruptionen är så utbredd att man kan skriva resultatlistan redan innan det sätter igång. Att hundar med tydligt dålig andning slipper kritik för det. För att domaren själv äger en trubbnos och hen känner de som brukar gå bra i ringen men inte alltid har de friskaste hundarna.


Allt ovan är allvarliga frågor som rasklubbarna behöver adressera tillsammans med moderorganisationen. Fusk ska bekämpas! Djuret måste komma först.


PS1. Hoppas allt är falska rykten. Att jag får felaktig information för att framstå som en dumskalle som går på allt som sägs.

PS2.  Jag  skrev till Veterinärförbundet (vår journalist Suzanne Fredriksson och ordförande Katja Puustinen) och till SKK, till kollegorna Pekka Olsson +  Åke Hedhammar samt till centralstyrelsen:

Hej!

Jag får information som jag känner att jag behöver vidareförmedla till både SKK och Veterinärförbundet. Den rör trubbnoshundar på utställning. Att det finns ägare som ger kortisontabletter till dem på morgonen när det är varmt för att reducera andningsljuden. Att det förekommer anabola steroider för att bibehålla aptit, muskler och hull under intensiv utställningssäsong.

Jag kan förstås inte säga vilken sanningshalt det finns i dessa påståenden men jag vill inte heller avfärda det som nonsens. Därför mejlar jag er för att få hjälp hur frågan ska hanteras.

Hur många dopingkontroller görs det på trubbnosar på utställning? Vilka substanser kontrolleras?

Med vänlig hälsning,

Maria Karlsson, leg vet