Medelåldersbloggaren returns

Jag är med i en grupp som heter "Förlossningsskadad? Du är inte ensam". Det är en bra grupp, där man ger varandra stöd och tips om allt från var man behöver vända sig för att bli trodd, om man ska våga föda vaginalt igen efter sin skada, hur man håller magen eller sexlivet igång, hur man provar ut prolapsringar, får hjälp med urin- eller avföringsläckage eller båda, hur man ska orka stå ut. En sorglig läsning bitvis. Vården är bristfällig och ignorant, kommentarer från personalen okänsliga och förminskande. Men det finns ljuspunkter i berättelserna. En stark samhörighet och fint systerskap. Man vågar berätta det man kanske inte berättar för någon annan i sin omgivning för att det är skamfyllt. Det finns också ett fåtal gynekologer som med ett särskilt 3D-ultraljud kan hitta och diagnosticera skadan, berätta vilka muskler som är trasiga och laga en del av dem. Den skadade kvinnan blir trodd efter att många år blivit avfärdad som normal och att allt ser fint ut. Man tipsar om egenremisser, anmälan till LÖF och IVO, att få upprättelse.


Men det finns en baksida också. När doktorer som missat skadorna och betett sig nonchalant så vill man i sin förtvivlan varna sina medsystrar. Läkaren hängs ut med namn. Jag blir illa berörd av det. Brukar oftast inte skriva så mycket men nu gör jag det. Förtydligar att jag förstår ilskan och frustrationen men att inget blir bättre av hetsjakt på namngivna läkare. Jag får flera emot mig. De vill bli varnade. Man vill slippa träffa det där stolpskottet. Jag står på mig. Förklarar att det är systemfel i vården när det saknas diagnostiska hjälpmedel för att ställa diagnos, att det inte skulle förvåna mig om det till och med är direktiv att inte ta alla på allvar för att det skulle kapsejsa vården om alla skulle opereras för trasiga underliv. Det är inte enstaka läkare, det är förlossningsvården som är kass på att utbilda. Och kvinnounderliv inte så prioriterade. Det blir inte som förr när man fött barn. Punkt.


Jag anmäler det till administratören och går ur gruppen. Jag har sagt mitt. Tack och lov är de vettiga och tydliggör att namn ska strykas ur berättelserna när det är felbehandlingar. Vi vill att vården ska bli bättre och det kommer den aldrig att bli genom destruktiva beteenden.


Vi behöver orka stå upp för det rätta. Att bli uthängd och hatad i en grupp vill ingen yrkeskategori. Det är inget som ska komma med yrket. Har man synpunkter får man anmäla läkaren, prata med klinikchefen, boka möte. Inte kasta skit i en stängd grupp. Vi behöver vara bättre än så.


Jag anmäler ofta för brott mot Facebooks communityregler. När det är våldsamma, meningslösa filmer, sadism, rasism, hat, mobbing. Nästan aldrig får jag rätt. Gränsen för acceptabla beteenden är långt ifrån verklighetens sociala spelregler. Det gör något med oss att ha en skärm emellan. Det gör inte gott.

En god vän och kollega är upprörd när jag pratar med henne på telefonen. Hon kommer från flyget och har rykt ihop i tullen med en hundägare. De har flugit med sin franska bulldog och hämtar ut den i utlämningen. Hunden är i bedrövligt skick. Den är överhettad, har svårt att syresätta sig och det låter våldsamt om andningen. Ångesten är påtaglig i ögonen. Ägaren håller den i nackskinnet och försöker knuffa tillbaka den i buren medan hon fyller i alla papper.

Min kollega påpekar att hunden måste få hjälp med att kyla av sig. Att den är i akut behov. Tullen blir sur, tycker hon lägger sig i, vill ha klart med dokumenten. Ägarna tjurar, viftar bort. Tulltjänstemannen kommer med en liten näsduk som han blött ner.

- Han är van att flyga, det är inget problem, säger ägarna bekymmerslöst. Han brukar lugna ner sig se´n.

Då säger min vän ifrån. Att om de inte söker hjälp så anmäler hon dem för djurplågeri. Hon är arg så det ångar i luren när hon pratar med mig. Hon har själv fått avliva sin trubbnos för något år sedan på grund av andningsproblem (efter två operationsförsök av de förträngda luftvägarna), själv fått erfara hur en pigg och rask liten mops vill gå allt mindre och får allt jobbigare med andningen tills det inte går att ha hunden kvar. Att som hund ha ägare som inte ens förstår när den kämpar för sitt liv är fruktansvärt. Att den ansträngda, högljudda andningen och snarkandet inte är ett dugg charmigt utan bara ett tecken på en miserabel avel mot platta ansikten för att behaga människoögat. Det är hunden som får betala priset.

I går meddelar flygbolaget Norwegian att de inte tillåter transport av trubbnosiga hundar. En rimlig konsekvens när vi avlar på djur som utan sin nos drabbas av överhettning av stressen. När jag ser listan finns det några raser som oväntat inkluderats i förbudet (se listan längst ned). Lite synd att de målat med så bred pensel, men markeringen är i grunden vettig.

I vintras väckte det uppmärksamhet att en liten valp tvingades upp i bagagehyllan av flygvärdinnan och avled. Det var en fransk bulldog. https://www.aftonbladet.se/resa/a/kaygRj/valpen-kokito-dog-pa-bagagehylla-pa-flygplanet  En fruktansvärd händelse. Men det som i grunden är problemet är aveln som gör att de lider och dör. Det är viktigt att komma ihåg. Gör ett aktivt hundval. Köp en hund med näsa. Arten hund behöver sin nos för att andas och reglera temperaturen.


Nånstans känns det helt fel att flygbolagen gör tydligare statements än Veterinärsverige och Kennelklubben.

Raser som inte får flyga med Norwegian

Nu kommer jag att skriva om något som är svårare än de ansvarsnämndsärenden jag skrivit förut. Det gäller en anmälan från Länsstyrelsen till Veterinära Ansvarsnämnden (VAN). Av en ledamot i VAN.

Ärendet gäller en gammal häst som kollas av en "hästtandtekniker" YY. Tandtekniker YY är varken tandläkare eller veterinär (och tillhör därmed inte den sk djurhälsopersonalen som kan bedömas i VAN) och anlitar VAN-ledamoten för att ge lugnande till den gamla hästen. Enligt ägaren tar sedan YY över och drar ut två kindtänder. Ägaren beskriver att YY får jobba rätt så hårt för att få ut tänderna och att det blöder rätt mycket. VAN-ledamoten uppges endast sedera hästen och sedan vaccinera andra hästar i stallet.

Hen beskriver att hästen inte haft problem av sina tänder före insatsen utan att besöket var en rutinkontroll. Efter kirurgin får den  svårt att äta i över en månad och får ges luzernsoppa för att kunna få i sig näring. Hästen verkar ha ont men har inte ordinerats någon smärtlindring. Efter tandextraktionerna slipas tänderna i munnen av YY.


Länsstyrelsen anför att veterinär inte får delegera operativa ingrepp till personer utanför djurhälsopersonalen. Dessa personer omfattas av behandlingsförbud. Det omfattar också att behandla sederat eller sövt djur. Länsstyrelsen gör bedömningen att varken tandslipning eller tandextraktion är moment som kan utföras av en tandtekniker på veterinär inrådan. Därmed menar Länsstyrelsen att VAN-ledamoten agerat oaktsamt och bör komma ifråga för utredning avseende disciplinansvar. Länsstyrelsen kritiserar också att VAN-ledamoten inte lokalbedövat hästen trots att tänder drogs ut och inte heller ordinerade smärtlindring efter ingreppet.


VAN-ledamoten kommer med en annan beskrivning. Att hen blev tillkallad för att YY hittat en häst med EN dålig kindtand. Kindtanden var så lös att den gick att vicka på, men satt för långt in för att kunna dras ut med fingrarna. Därför anlitade VAN-ledamoten YY, som med sin vinklade tång fick hjälpa till att dra ut den under ledamotens instruktioner. Ingreppet beskrivs av ledamoten som nästan otraumatiskt. Ingreppet underlättades tack vare att hästen fått lugnande och opioid och stod helt stilla. Det blödde inte mycket men blodet framträdde väl eftersom hästen är vit. Hästen saknade flera tänder och hade hakbildningar. YY fick därför slipa tänderna. Detta skedde under VAN-ledamotens överinseende och ansvar. Ledamoten anför att YY har bättre utrustning än ambulanta praktiker och dessutom en gedigen amerikansk utbildning.


Ove Wattle anlitas som expert avseende tandextraktionen. I korthet anser han att VAN-ledamoten brast i ansvar när hen delegerade extraktion och tandslipning på en gammal häst till en tandtekniker. Tvärtom borde hästen ha röntgats för att man skulle kunna planera extraktionen och kirurgin remitterats till veterinär med stor tandvana. Slipning av tandåsar ska göras med stor försiktighet och kunskap om vilka konsekvenser en överdriven slipning kan medföra med negativ inverkan på tuggfunktionen. Att hästen hade svårt att äta i flera veckor visar att hästen var otillräckligt smärtlindrad. Även under proceduren borde den ha smärtlindrats mer (lokalbedövning). Wattle påpekar också att journalen är mycket knapphändig och att det inte framgår vilka kindtänder i munnen som saknas, vilket också har betydelse för hanteringen av kvarvarande tänder. Wattle sammanfattar att om man bedömer sin egen reella kompetens lägre än en lekmans bör man reflektera om ens  egna teoretiska kunskaper är tillräckliga för att överblicka hästens tandvårdsbehov. Wattle anser att fallet inte är korrekt hanterat av VAN-ledamoten.


Görel Nyman används som sakkunnig som anestesiolog. Hon anför att sederingen kan ha gett tillräcklig smärtlindring men att lokalbedövning borde övervägts liksom fortsatt behandling med antiinflammatoriskt läkemedel. Det är inte utrett om tandslipning kan utföras av icke-legitimerad personal (SVS Normgrupp för häst undersöker detta förhållande) men YY har inte rätt att göra det på sederad häst enligt regelverket, inte heller operera.


När jag tittar på kvittot från YY respektive VAN-ledamoten (finns i inledande anmälan) ser jag att YY debiterat 800 kronor för sin insats som benämns tandslipning, medan VAN-ledamoten debiterat 400 kronor för sedering. Ingen av dem har alltså explicit debiterat för tandextraktionen. Veterinärens arvode är hälften, inkluderar också läkemedel, trots att hen uppgersig  ha ansvarat för kirurgin och bedömningen medan YY tillhandahållit tång (?) och egen slipmaskin för tänderna.


Detta äger rum 2015. Då gäller regelverket kring att det endast är djurhälsopersonal som får handha djur under allmän bedövning eller narkos liksom behandlingsförbudet för olegitimerade att utföra operativa ingrepp. VAN skriver vidare att det förekommer olika uppgifter om vilken befattning YY tagit med hästen. Annat har inte framkommit än att händelseförloppet varit som ledamoten redovisat. Det ingrepp som ett avlägsnande hästens tänder har inneburit utfördes således av hen ensam, låt vara att han assisterades av YY. Därmed har ledamoten inte gjort något fel.

Slipningen av tänderna har däremot utförts av YY. Ledamoten får anses ha överlämnat den arbetsuppgiften till YY. Sammantaget anser nämnden att den tandslipning YY utförde då hästen var bedövad inte kan anses vara en enklare skötselåtgärd. En tandslipning av det slag som hen genomförde måste dock betraktas som ett förhållandevis begränsat ingrepp på hästen. Tandslipningen skedde också under veterinärens tillsyn och kontroll.


Anmälan leder därför inte till någon disciplinpåföljd.


Jag mejlar VAN och frågar hur nämnden såg på jävsförhållandet att bedöma en ledamot som suttit länge. Svaret blir:

Ärendet lämnar många frågetecken. Till skillnad från den skadade taxen, där nämnden litade på ägaruppgift att hunden repat sig och frisknat till utan att det styrktes av veterinärt utlåtande från ortoped, har man lämnat djurägarens uppgifter om att YY själv tog ut tänderna medan YY vaccinerade därhän. Man har inte funderat över varför debiteringen enbart avsåg sedering och var hälften av YY:s samt hur det kommer sig att YY har tandtång om hen inte får dra ut några tänder på egen hand. Man har också gått emot de sakkunnigas bedömning som jag ser det om hästen behandlats enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Nämnden konstaterar, liksom Wattle, att journalen är knapphändigt (hand)skriven.


Jag inser förstås att det är en oerhört delikat situation att bedöma en ledamot i den egna nämnden och förstår av svaret från hovrättsrådet från hovrätten att de inte kunde banga. Jag vill också understryka att jag inte har någon koll på om ägaren uppfattat situationen rätt eller fel, men att det finns många frågetecken kring den gamla hästen som inte har retts ut ordentligt. Till exempel att just hästägaren noggrant skulle ha fått beskriva var VAN-ledamoten befann sig under ingreppet i hästmunnen och om det stämde att hen instruerade YY när tången lades an i munnen och om tandslipningen gjordes under överinseende av ledamoten.

Det hade smakat bättre i munnen. Har hen inte gjort något fel så blir en "utredning" av detta slag rent kontraproduktiv. För allas skull behöver den göras bättre. Och i det innefattar att den måste upp en nivå i systemet. Man kan helt enkelt inte förväntas bedöma en egen ledamotskollega.

1 av fyra dör ensamma i Sverige. Andelen ensamhushåll är störst i världen. 20 % av de riktigt gamla träffar sällan eller aldrig vänner eller släktingar. Var sjätte svensk har ingen nära vän. Nära fyra procent av befolkningen, motsvarande omkring 290 000 personer, uppskattas vara socialt isolerade. Det är - kanske tvärtom vad man skulle gissa - ingen större skillnad avseende kön.

Jag är ute och går med U i Uppsala och möter en äldre man efter stigen. Han stannar till och säger:

- Var glad att någon frågar efter era tjänster. Det är tungt när ingen gör det längre.


Han ser sorgsen ut när han går vidare.


Min egen pappa blev socialt isolerad när mamma gick bort. Hans demens gjorde att umgänget krävde en uppoffring av dem som tidigare befunnit sig i bekantskapskretsen. De var inte så många. Min mamma hade sedan många år föredragit sina syskon och enstaka kollega. Pappa var följsam och förnöjsam. När han pensionerades långt före mamma och hon gick bort alldeles för tidigt blev timmarna vid köksbordet långa.

Jag har berättat om det tidigare. Det som gör så innerligt ont och fyller mig med skam och förtvivlan. Hur min bror hittade pappa i ett nersläckt hus alldeles naken och nedblodad av blodblandad urin på golvet i badrummet. Hackande av feber och med ett blodsocker i taket. Jag kastade mig i bilen och åkte till akuten. Hur länge han legat där i sin utsatthet vet vi inte. Mitt hjärta värkte av ångest. Min lilla stackars ensamma pappa. Medan barnens liv pågick så blev han ensam. Jag bodde sex mil därifrån. Han fick komma och bo hos oss i perioder. Men när han själv fick en kateter in i njuren så fungerade det inte längre. Vår son var sjuk, ofta på sjukhus själv det året. Jag smet iväg och hälsade på pappa på andra sidan sjukhuset när jag ordnat någon som kunde vara med sonen på avdelningen. Det var en sorgsam tid. Hjärtat gick itu.


Pappa flyttade till ett 55+ boende. Så länge han hittade gick han bort till den lokala pizzerian och åt pizza och spelade schack. Midjemåttet svällde. En kvinna figurerade i hans liv. Måhända utnyttjade hon honom. Han bjöd henne på vin på restaurangen. Sov över på soffan ibland. Släkten oroades vad hon hade för avsikter. Men hon erbjöd ändå en stunds avbrott i hans ensamhet, som bröts av en stressad hemtjänstpersonal och av oss barnen när vi hälsade på. När pappa tappade geografin blev han sittande i sin lägenhet. Att ligga på sjukhus var en ynnest för honom. Så många sköterskor och inlagda att prata med. Han beklagade sig aldrig. Tackade så mycket för maten och berömde dem för att de var snälla.


Sista tiden i livet var han på hospis. Människor dog på löpande band. Vistelsetiden var kort. Jag hälsade på allt jag förmådde. Hittade honom en gång ensam i matsalen vid ett bord. Personalen fikade bullar och kaffe en bit bort. TV:n stod som vanligt på men pappa satt en bit bort och strök med handen över löparen på bordet. Han sa tålmodigt:

- Undrar om det finns nå´n bulle till mig också?

Pappa hann aldrig se att vår son kom ur sin rullstol. Han betraktade honom där han satt med förlamade ben på golvet och rullade boll med sin lillebror. Han såg sorgsen ut. I en stilla stund av klarhet säger han:

- Vad skönt att mamma slapp se honom så. Det hade slitit ut hennes hjärta ur kroppen.

Han avled efter några veckor. Vi var där, jag och min bror. Tillsammans. Det var en lång kamp men utan ångest tack vare frikostig tilldelning av morfin i nålen på hans hand. Pappa fick slutligen frid och kunde lämna det ensamma och förvirrade. Vi fick också frid, jag och min bror. Jag vågade känna lättnad utan att känna skam. Så oerhört otillräcklig jag varit den sista tiden.

Hur inkluderar vi varann, oavsett ålder, sjukdom, sysselsättning, arbetslöshet, nationalitet eller kön? Ofrivillig isolering i välfärdslandet Sverige är inget annat än en sorglig skandal som angår oss alla.  

2014 publiceras en studie i Equine Veterinary Journal där man jämför effekten att hästar behandlas med bredspektrumantibiotikan tetracykliner i låg dos jämfört med hästar som inte får det. Syftet är att fastställa om de mår bättre i sina leder (kan prestera bättre som tävlingshästar) än de som inte får läkemedlet. Konklusionen av rapporten blir:

 This study supports the use of doxycycline as a disease modifying osteoarthritic drug

För en svensk veterinär är det en oerhört provocerande slutsats. Tetracyklin används på människor för en rad infektionstillstånd; svår acne, lunginflammationer som orsakas av mykoplasmabakterier och chlamydia i könsvägarna bland annat. Till hund (som är mitt kompetensområde) används tetracykliner till fästingsinfektionen anaplasma och vid en del lunginflammationer - i övrigt sparsamt. Det har överanvänts mot förmodade kroniska fästinginfektioner med borreliabakterier och anaplasma (tidigare kallad Ehrlichia). Hunden har blivit mindre halt under behandling och vid avslutande av behandlingen blivit knackig igen. Det har tagits som intäkt för att det finns kroniska former av fästinginfektioner medan det i själva verket är så att tetracyklinerna haft en gynnsam effekt på hundens ledinflammationer (som inte orsakats av någon fästingsmitta). Många behandlades historiskt i veckotal, till och med månader, på felaktiga grunder.

I dag vet vi att Borrelia är ytterst sällsynt hos hund och att det helt saknas belägg för att Borrelia och Anaplasma orsakar kronisk sjukdom hos hund.

I veckan träffar jag kollegor som alla är engagerade i antibiotikaresistens inom sina respektive fält på ett möte på SVA i Uppsala. Peter Kallings gör en längre dragning om dopingreglementet för tävlingshästar utanför Sverige. Hur man provtagit 1151 tävlingshästar i Europa och funnit tetracykliner i 17 % av urinproven. Totalt hade nästan 1/4 av hästarna någon antibiotikasubstans i urinen i undersökningen! Det är förstås helt förbjudet i Sverige och här ser situationen helt annorlunda ut.

Peter Kallings berättar hur han tagit upp frågan om antibiotikaresistens och att använda tetracyklin som prestationshöjande läkemedel hos häst på internationella hästkonferenser. Hur problematiskt det är för framtiden. Han berättar att hans anförande väcker positiva reaktioner från flera länder. De ser det han ser. Vill göra något på global nivå. Amerikanerna är fortsatt avvisande till att det skulle vara ett problem. I många länder är det ju också tillåtet att tävla hästar som behandlas med smärtstillande och relationen med hästägaren/tränaren går före hänsyn till våra möjligheter att behandla bakteriella infektioner i framtiden.

Men någonting har hänt. Öron öppnas.

Jag känner stor tacksamhet att han och andra orkar processa den svenska modellen trots kulturella skillnader och att man upplevs jobbig. Hur de oförtrutet ändå orkat stå på sig. Låtit tiden verka för sig.

- Det är som att gnaga på en sten, säger Christina Greko med ett snett leende när vi pratas vid. Till slut så.

Tålamod i processerna vet hon allt om efter att ha jobbat med antibiotikafrågor i nationella och internationella nätverk sedan 90-talet. Hur det som verkar omöjligt plötsligt faktiskt vinner terräng.

Jag kände att jag var med om någonting stort. Ett genombrott.