Medelåldersbloggaren returns

I veckan jobbar jag den första veckan av tre på Distriktsveterinärernas mottagning i Roma, Gotland. Det är vänligt, hjälpsamt och kollegialt. En hel del skratt. Jag saknar arbetskompisar lite. Jag jobbar från min vänstra soffhörna i vardagsrummet eller också reser jag runt och då är jag min roll. Det jag saknar är just att skratta ihop. Det är kittet i arbetslaget för mig. Det blir inte riktigt samma över Skype eller telefonen, även om alla är vänliga och boostande. 

Jag trivs också i mötet med människorna. Alla sorters människor har ett djur. Den gamla damen med sin enda vän som är sjuk berör mig mest. Personalen är fantastisk och skaffar fram en mjuk fåtölj att sitta på till hennes spröda kropp. Vi språkar lite om livet och hur det är att bli gammal. Hon är fullständigt klar och har en underbar humor. Vi byter telefonnummer och kommer överens om att ses när jag återkommer till ön efter min semester. 

Jag kommer in på ett rum för att köra ett ultraljud på en hund. När jag kommer in i rummet säger uppfödaren glatt :

- Hej Maria Karlsson! Tänk att vi skulle träffas igen !

Jag blir ställd. Tittar ingående på henne men känner inte för mitt liv igen hennes ansikte. Är tvungen att erkänna.

- Haha, nu blev det svårt ! skrattar hon glatt. Vi träffades för nära 30 år sedan när jag hade en sjuk hund som jag till slut fick avliva. På Djurkliniken i Öjebyn. Du skickade mig ett vykort där du beklagade min förlust men att jag gjort allt som kunde begäras. Det brukar jag tänka på ibland. Hur du tänkte på mig. Att det gjorde skillnad och blev ett avslut. 

Det känns fint att konstatera hennes långbenta hund dräktig. Jag kan inte erinra mig händelsen men blir lite glad att den nyexade veterinären som var jag gjorde lite skillnad genom sitt vykort. Precis som hon gjorde skillnad för mig genom att ta upp händelsen.

Jag är på Gotland och jobbar medan mina telningar springer, gymmar, fikar, äter, hänger och sover. Och dricker alkohol. Svärsonen köper ett Beginner´s Starter Kit till 18-åringen. Flaskorna fyller en hel sån där fruktlåda med särskild atmosfär i den fina kylen i köket. Alkoläsk och lättdrucken öl ser det ut som.


Som den coola mamma jag är betraktar jag skålandet och tänker att det här har ju alla naturligtvis mogen kontroll på. Eftersom min klocka går i kanon med cirka 4-5 timmar med barnens vinkar jag god natt och går ner i källaren för att sova. Jag lyssnar på "Utför stupet - offpist-olyckan i Jotunheimen" från P1 dokumentär. Jag vill tro att offpiståkarnas fall för ett 30 meters stup bidrar till mina livliga drömmar om hur det går för min lille oskyldige gosse som tvingas dricka etanol. Storpojken tvingar honom ju nästan.


Innan jag lägger mig tar jag bilnyckeln och går ut med den till dottern på altanen.

- Ta den, säger jag. Han får INTE köra bil i morgon.

Dottern tittar leende på mig och skålar lite med vinglaset.

- Men jag då? säger hon.

- Du är stor och du springer ändå hellre än kör bil. Göm den noga så han typ inte snor den.

- Jag kanske ska svälja den? Men då kan det bli stressigt på riktigt på torsdag om tarmpassagen är förlångsammad och elektroniken är kontaminerad med coli och Company. Tänk mamma, du kanske missar båten då! Hur vill du att jag gör? Svälja? Gömma?

Jag lämnar svaret som en cliffhanger och går till sängs. Såå dramatisk är jag väl ändå inte att hon behöver bli opererad för en främmande kropp i magen som är vår bilnyckel för att vi ska komma över till fastlandet i tid? Månntro om hennes försäkring täcker planerat intag av nyckel?

På natten sanndrömmer jag om den partajande lille oskyldige gossen där storpojkarna tvingar i honom så mycket Starter´s Kit att han sedan spyr ner hela sängen och jag blir skadeståndsskyldig till hyresvärden. Jag rusar upp när klockan ringer för att beskåda bedrövelsen.

Huset är lugnt, tyst och städat. En halvdrucken alkoläsk står framme. Puh. Gossen har bara druckit 1,5. Eftersom jag är en cool mamma och ingen nojig så gör jag varken röntgenscanning om bilnyckeln är i dotterns mage eller kollar om sängen är intakt. Man är ju ingen dramaqueen.

Vi ska åka båt till Gotland. Jag har aldrig varit i Nynäshamn. Nynäshamn är väldigt långt från Sundsvall. Dotter ska hämtas upp i Bromma. Båten går 16-ish. Eftersom jag vill ha god tid på mig för att köra fel, bli kissnödig och hungrig, hitta rätt och äta lunch i Nynäshamn så kör jag upp tre kids klockan 7 och rullar söderut. Två av kidsen har ägnat sig åt att dygna för att vända dygnet. Logiken känns något suddig eftersom de somnar som klubbade på Tegnérgatan ett kvarter bort när morgonen gryr.


Ingen är kissnödig mer än jag vid raststället. Kaffe köper jag bara till mig själv. De sover och sover. Jag trycker bort musik från någons mobil och lyssnar på P1 om Dragon Gate som jag passerar på vägen. En kinesisk skapelse som en kinesisk miljardär byggde av de miljarder han tjänat på myggmedel. Kinesiska arbetare flögs in för ändamålet som byggde byggställningar i bambu som de klättrade runt på så att svenska tillsynsgubbar fick hicka. Det gick inte att komma åt varken bambuklätterställningar eller 17 kronor i timlön eftersom de helt saknade samröre med svenska arbetsmarknaden. Inte ett enda tillbud blev det. Arbetarna var fantastiska på sitt klättrande, säger en facklig person i programmet.

Myggmedelmiljardären var också lite ivrig och hade invigning med Robert Wells i spöregn på den stora innergården innan inspektionerna var klara. Hotellet blev inte godkänt. Ingen har någonsin bott i de 60 rummen på 10 våningar eftersom byggherren dissade små onödiga svenska ängsliga regler om brandlarm och sprinklers och annat. 200 miljoner beräknas monumentet ha kostat som nu står öde och enorm efter E4:an. Sedan 10 + år. Facinerande.


Strax runt elva rullar vi in till Tove. Dygnarna sover vidare med öppen mun oväckbara. Jag oroas över att lämna bilen olåst med så trötta invånare, misstänker att rånare kan tömma bakluckan på alla väskor utan att en enda vaknar. Så jag låser. Och går in och kissar hos dottern.


Efter en liten stund ringer D. Billarmet tjuter i bakgrunden. De har alltså rört sig tänker jag.


- Nu är de troligen vakna, fnissar jag glatt.


Jag jäktar på den något oförstående dottern som påpekar att det bara är en timme till Nynäshamn och att vi kommer att komma före incheckning till båten före om vi åker nu. Jag känner mig som min egen mamma som jäktade iväg varje morgon med små femåringar och alltid precis missade den förra bussen och fick vänta 25 minuter på nästa. Jag minns hur vi sprang med andan i halsen i kurvan på Övägen, mamma alltid övertygad om att det var vår buss som var lite tidig och vi höll på att missa. Jag minns också hur vi gjorde åkarbrasor i väntan på nästa i bistert Norrbotten.


Jag missar en avfart och hamnar i en loop inne i Stockholm. Kommer till slut ut vid Karolinska, råkar köra på E4 norrut och sedan är vi strax tillbaka i Bromma. Då har det gått en timme. Puh! Nu börjar det bli stressigt att hinna. Jag ber Tove extrakolla biljetterna så inte båten oförhappandes går vid 14. Hon tar resolut över min Google Maps. Kollar min mejl.

- Nej, mamma, den går inte 14 och inte 16 heller utan 16.45. Min kompis Erik säger att man ska vara sist på för att slippa vänta till sist när man ska av. Vi kommer att ha timmar att spendera i Nynäshamn.

- Sist på båten?

Det låter äventyrligt i överkant.


Jag pustar ut med ny navigatör. Hittar galant. Äter pizza i en backe hos en krögare som sprungit i samma trappor i 18 år berättar han. Nynäshamn lever snart upp, säger han. Det är på sommaren det händer.

Tove och lillesonens flickvän vill inte äta före avgång för de vill inte kräkas på båten. Jag upplyser om att det är bättre att kräkas med nåt i magen. Jag berättar om en forntida båttur mellan Umeå och Wasa då min morbror kräktes i motvind på däck, jag hakade en plastpåse runt öronen för att ägna mig åt repetitiv magsäcksretur och hela besättningen och passagerarna kräktes i 5 timmar. Min pappa var nöjd över att få sådan utdelning att han fick åka båt dubbelt så länge för samma pengar.


Sonen går på massage. Lilla gossen med flickvän går med pizzahalvan i en kartong och somnar i bilen. Jag och dottern går på Coop. Bäst att handla innan ankomst till Visby.

- Men blir det inte typ förstört då? Kylvarorna? säger dottern.

- Vi kan köpa nåt fryst som håller kylan till smöret, säger jag. Och... och folie! Vi gör ett kylskåp i påsen.

Dottern följer med. Vi handlar och rullar in mina kylvaror i 17 meter folie. Och toppar med frusna bär.


Vi sätter oss på en parkbänk 100 meter från massagestället för att vänta på sonen. Jag oroar mig för att han ska gå höger istället för vänster när han kommer ut och hamna på Fridhemsplan. Dottern påpekar att höger är en återvändsgränd med ett hus i vägen. När han sen dyker upp (jag hinner smygkolla att hans skor är på plats på massagestället) ser det tomt ut i bilen när vi närmar oss och jag oroar mig för att J och J gått på en rask promenad och missar tiden under promenaden och vi inte hinner med båten.


Men de sover så hårt att jag tror att J har dött. Det luktar pizza med räkor inne i kupén. Ingen vill ha min Noccho jag köpt för de vill inte vara pigga för avresan. Jag delar ut åksjukepiller men vågar inte ta själv för det står att man kan bli trött och tänk om jag är trött och kör av vägen när jag kör ut från båten?

Vi hamnar nummer två i kön och båten syns inte riktigt till.

- Det är en timme kvar innan man får köra på, säger Tove lakoniskt. Synd att vi just missade förra avgången. Jag är kissnödig.


Jag berättar att jag är en förebild för min kollega M:s barn.

- Hon har mycket katastroftankar, min dotter, berättade han på telefonen i går. Jag bad henne läsa din blogg så hon får lite tröst att det går att fungera med såna. Någorlunda i alla fall.

När Tove var 7, David 6 och Johannes 1,5 kom vi på att vi skulle på CYKELsemester. Så avkopplande att hela familjen trallar fram efter landsvägen och njuter av milda sommarbrisar, flödande sol och svalkande dopp.

Vi köpte ett tält på en konkursutförsäljning i Skellefteå. Tältet hade gjort Cirkus Scott avundsjuka. Tre sovstugor och en stor mittenplats där pappan med sina 1,86 kunde öva indianhopp utan att nudda taket. Ett kap på någon/ra tusenlapp/ar. Just där och då var det ett förträffligt val. Gott om plats för både barn och vuxna. Något skrymmande att packa ner.


Vi lånade en cykelvagn av grannen och packade mat, sovsäckar, blöjor, myggmedel, kläder och allt som hör skojiga cykelsemestrar till i vår egen. Hjulen bågnade något när vi packat klart. Vi skulle cykla Piteå - Luleå via små kringlande inlandsvägar som andades Bullerbymys och glada skratt och fräknar på näsan. Jajamen vad härligt det skulle bli att susa fram på varsin cykel utan förpliktelser och bara tid för varandra. Barnen skulle vara sams och föräldrarna komma med små lyckliga tillrop och titta förälskat på varandra i sin egen lilla sovkupé på natten och kanske skulle rent av en fyra komma till (nej nu tog jag kanske i).


Första etappen gick till några vänners stuga. Etappen var dryga milen och en superlång omväg för att ta sig Luleå. Lite åt andra hållet nästan. Men vi bjöds på mat och dryck och alla sju barnen tittade med stora ögon när vårt tält tog vind i blåsten och Cirkus Karlsson höll på att förlora sitt turturnäste. Med benäget bistånd från kamraterna lyckades vi förankra det i backen. Minnet är lite grumligt om vi bligade förälskat eller om vi bara somnade när vi till slut gick in i vår kupé.


Nästa etapp bar av mot Sjulsmark. Delar av vägen var på en knögglig grusväg som var trögcyklad. Men familjen Hedenhös trampade på. D hade fått en cykeldator. Det var en fornhistorisk batteridriven sak som sattes på styret och visade typ farten med stora siffror. Just där var farten inte jättehög och föräldrarna svettades av att trampa de nedlastade cyklarna. Lille J satt som en prins i cykelstolen bakom mig och ville ner och gå. 1,5 åriga ben förstår inte alltid riktigt tjusningen med långa cykelfärder på grusvägar.

I Norrfjärden bjöds barnen storstilat på glass. De fick rent av bestämma vilken som helst. Vi minns fjolårets fria fall i plånkan när vi kollade på delfiner i Kolmården och cowboys i Småland. Många stortstrutar blir det.



I backen mot Sjulsmark började det regna. Vattnet forsade. Vi stannade. Vi klädde in den sovande J i byggplast och tejpade en huva av plasten över hjälmen. Han satt som en OLW-krok i stolen med vattnet forsade över den blå plasten. Vi blev ganska snart jätteblöta. In på underbyxorna. Samtidigt kom vi till sjulsmarksmotet. Typ 1,5 km uppförsbacke och störtregn gör något med storstrutshumöret.


Tove tröttnade mitt i backen. Hon kastade cykeln i diket och satte händerna i sidorna medan vattnet strilade över det ilskna 7-åringsansiktet.

- Ni bara säger att jag ska bita ihop, men nu har jag faktiskt ingen lust att bita ihop nåt mer.


Jag fick sätta en fot bakom pedalen för att förhindra ekipaget från att rulla bakåt i sjulsmarksbacken och kände hur det plaskade i ländryggen. J vaknade och tittade med förskräckta ögon på ovädret som försiggick och systers utbrott.

- Åka heeeee-mmmm, upprepade han ihärdigt och kastade nappen i vägrenen.

Föräldrarna var i nödläge. Alla uppmuntrande ord hade tagit slut och det var en ganska osemestrig känsla att stå i ösregnet och tänka sig att slå upp ett tält stort som St Peterskyrkan som sen skulle stuvas ner nästa dag. Vi tyckte att det var den andras tur att hålla ihop.

Vi tog oss upp för backen. Detta försiggick i pre-mobiltid så det blev inga käcka selfies med gråtande barn i byggplast och barn som kastat cyklar i diket utan bara en och annan bil med förare som förundrat tittat på oss genom vindrutor som rensades från regn med pigga torkarblad. Inga tummen upp alls faktiskt. Hade kunnat behöva det.


Vi svängde in till en hästägare som jag lärt känna när han hade en häst som kräktes och jag jobbade som distriktsveterinär. Det var lite exotiskt för hästar ska inte kunna det och vi pysslade på med hästen och drack kaffe och funderade i hans kök så att det kändes rimligt att cykla in med hela blöta, hungriga familjen och fråga om vi kunde få låna hans härbre för att torka och koka mat på vårt Trangiakök.


Ronny beredde självklar plats vid köksbordet, kokade makaroner och korv,, tände eld under badtunnan och torkade våra kläder. Vårt semestermode återkom snabbt och vi var tacksamma över att han räddade vår semester från att haverera redan dag två.

Trots att det var skralt med sol så regnade det i alla fall inte konstant under vår fortsatta färd. Vi tog skydd efter vägen vid en badsjö inne i en hytt för ombyte och kokade vår mat medan 1,5 åringen sprang mellan väggarna och de äldre barnen nöjda efter 1 mil cykling satt på sandiga bänkar och väntade tålmodigt.


Vår cykelsemester blev en hit ändå. Kanske tack vare att det inte var Bullerbymys hela tiden. D cyklade 45 km i timmen nerför landsvägen medan jag ropade oroligt med en vobblande cykelvagn bakom mig och en ännu mera farträdd lillebror i cykelstolen. Barnen cyklade på lätta fötter uppför branta backar i Solberg, medan vi fick dra cyklarna med hjärtslagen pumpande i öronen. Mormor och morfar mötte upp i Selets bruk och vi grillade och drack lite vin och njöt av en sommar som blomstrade sådär sommarblomstrigt med alla blomster. När jag minns tillbaka på min näthinnebild med mormor och en vild liten Johannes som gör en bakåtkullerbytta upp efter hennes mage tänker jag att det var sista sommaren vi fick tillsammans och hon ser genuint lycklig ut med den lilla lintotten som kastar sig bakåt med full förtröstan att hon håller emot.


Ett sommarminne att värna för livet. Vår alldeles egna cykelsemester på dryga sex mil med våra tappra, fantastiska, glada, arga, hungriga, ilskna och alldeles egna barn.

Livmoderinflammation är en vanlig sjukdom hos medelålders till äldre tikar efter löp. Sjukdomen finns i alla raser men ses oftare i vissa; Berner sennen och rottweiler är raser där varannan tik drabbas före 10 års ålder. Långhårig collie, cavalier king Charles, golden retriever och engelsk cocker är andra hundraser med hög förekomst av livmoderinflammation. Schäfer anses vara en lågriskras, men när de insjuknar är det vanligare att de gör det i ung ålder. Detta gäller även collie och berner sennen.

Det är förstås problematiskt ur avelssynpunkt om en tik insjuknar i livmoderinflammation före hon fått valpar. Den botande insatsen är att operera bort livmoder och äggstockar. Men då försvinner ju möjligheten att ta valpar. Samtidigt är det tydligt att det finns en ärftlig komponent för sjukdomen eftersom vissa raser är klart mer överrepresenterade än andra. Är det då rätt att hitta vägar för att behålla den reproduktiva förmågan? Djurskyddslagen anför ju att man inte får avla på djur som riskerar att föra vidare gener för sjukdom.

De som får livmoderinflammation senare i livet kan ju redan ha gått i avel och fött flera kullar. Blir det inte då orättvist begränsande för de raser som av okänd anledning insjuknar i "fertil" ålder?

Kruxet är också, att i arvsmassans lotteri kan tikar med tidigt debuterad livmoderinflammation vara praktexemplar för övrigt och sakna andra rasrelaterade eller icke-relaterade sjukdomar. Eftersom rasaveln brottas med många ärftliga sjukdomar så kan en sådan tik alltså vara värdefull av sådana skäl. Skulle vi helt följa djurskyddslagen blev det snart slut på individer att avla på, eftersom det skulle uppstå en genetisk flaskhals och utarmning av arvsmassan om allt färre individer tilläts gå i avel. En vetenskaplig rapport från 2014 visar till exempel på en sådan utarmning av arvsmassan i rasen engelsk bulldog att författaren anser att det sannolikt saknas möjligheter att avla mot sundare hundar.

Det finns en medicinsk behandling med ett läkemedel som heter Alizin som alternativ till operation när tiken får livmoderinflammation. Tiken sprutas enligt ett protokoll och följs upp med bland annat ultraljud. Tiken rekommenderas att paras vid nästa löpning, eftersom det finns en risk för att livmoderinflammationen återkommer.


En svensk studie av 28 tikar visar på behandlingsframgång hos 21 av tikarna. 10 av dessa 21 får återfall i medeltal inom 10,5 månad efter avslutad behandling. 9 av 13 parade tikar föder valpar. Av de 7 som inte svarar på behandling blir 6 opererade och 1 avlivad.

Men!

Behandling med Alizin kombineras med antibiotika. Livmoderinflammation är en kombination av hormonell påverkan på livmodern och tillväxt av bakterier. Till skillnad från kirurgi, som numera i de allra flesta fall utförs i Sverige utan antibiotika (mer än på de allra sjukaste), behandlas alltså de tikar där man avser att spara på arvsmassan med bredspektrumantibiotika i medeltal i 23 dagar i den svenska rapporten. Den vanligaste använda substansen är kinoloner (Baytril).

Jag konstaterar, att den svenska studien ändå tydliggör att Alizinbehandlingen kombinerats med antibiotika. I utländska rapporter nämns det i en svepande bisats. Studien bygger på 9 års datainsamling (sätter mitt hopp att vi behandlar på annat sätt idag??)

Har vi verkligen råd att använda Baytril och liknande antibiotika på det sättet? För att ägaren inte vill/kan/har råd att operera?  Där återfallsrisken för sjukdom är betydande?Jag tycker inte det. Jag har svårt att ens se att användningen är tillåten i vår författning D9 från 2017:

11 § En veterinär får bara ordinera behandling med läkemedel innehållande kinoloner eller tredje eller fjärde generationens cefalosporiner när mikrobiologisk undersökning och resistensbestämning visar att verksamt alternativ saknas.