Medelåldersbloggaren returns

Det vimlar av trubbnosar i reklamen. En av dem som använder en fransk bulldog med texten "För ett ännu godare hundliv!" är Doggy. Jag drar efter andan. Hur är det möjligt? Ingen hund får ett bättre liv av att avlas mot frallornas platta ansikten. 



Jag skriver till Doggy på Messenger:

Maria

Även denna behöver ni ta bort. Även om det är en måttligt typad engelsk bulldog så är det en hundras som har stora problem med sjuklighet till följd av sitt utseende.

Tack på förhand att ni står på hundarnas sida !

Hej Maria!
Tack för dina synpunkter! Vi har redan återkopplat till vår annonsbyrå gällande annonsen med frallan - så de kommer inte göra animationer och annonser med brakycefala raser i fortsättningen. Under året har vi sett över de bilder vi köper in och medvetet valt bort mops, bostonterrier, bulldog och fransk bulldog - även om det ibland slunkit emellan någon bild på dessa raser.

Ett problem för oss som köper in bilder från bildbyråer är att "trubbnosarna" är extremt populära raser och därför finns en övervikt av bilder på dessa hundar. Många andra raser är svåra att köpa bilder av, eftersom de antagligen inte är "intressanta". Ett tips kan vara att vända sig till annonsbyråer som köper in annonsmaterial från bildbankerna som i-stock och shutterstock, och göra dem uppmärksamma på detta. I regel är det inte hundmänniskor som är insatta i hundvärlden som gör annonserna utan professionella annonsbyråer.

Hälsningar,
Emma på Doggy

Hej Maria!
Tack för dina synpunkter! Vi har redan återkopplat till vår annonsbyrå gällande annonsen med frallan - så de kommer inte göra animationer och annonser med brakycefala raser i fortsättningen. Under året har vi sett över de bilder vi köper in och medvetet valt bort mops, bostonterrier, bulldog och fransk bulldog - även om det ibland slunkit emellan någon bild på dessa raser.

Ett problem för oss som köper in bilder från bildbyråer är att "trubbnosarna" är extremt populära raser och därför finns en övervikt av bilder på dessa hundar. Många andra raser är svåra att köpa bilder av, eftersom de antagligen inte är "intressanta". Ett tips kan vara att vända sig till annonsbyråer som köper in annonsmaterial från bildbankerna som i-stock och shutterstock, och göra dem uppmärksamma på detta. I regel är det inte hundmänniskor som är insatta i hundvärlden som gör annonserna utan professionella annonsbyråer.

Hälsningar,
Emma på Dogg

Det pratas mycket om starka kvinnor idag. Kvinnor som startar eget. Kvinnor som arbetar inom mansdominerade yrken. Ensamstående kvinnor med många barn. Kvinnor som kräver att föräldraledigheten delas jämnt. Kvinnor som historiskt sett brutit normer, klätt sig i manskläder, sprungit maraton. Kvinnor som krävde fullgod utbildning, rösträtt och lika värde. Att vara stark kvinna innebär underförstått att det krävs någonting för att bryta existerande könsbundna normer. Någonting extra, eftersom man kan vänta sig motstånd längs vägen.

Idag är jag glatt överraskad. För några månader sedan bestämde jag att fem års handdiskning (för vilket vi inte har någon begåvning att tala om) måste se ett slut. Att det är dags för lite livskvalitet nu. Lite lyx i vardagen. Ja, ni fattar. Jag beställde en diskmaskin. Long story short har det varit en del krångel på vägen. Till exempel den lilla detaljen att varken bänkskiva eller skåp egentligen är tillräckligt stora för en diskmaskin, så en fjärdedel av köket fick rivas ut och byggas upp igen med bänkstommar av rimligare kaliber. När diskmaskinen sedan äntligen skulle monteras för några veckor sedan blev monteringskillarna sura i humöret när de noterade att det saknas eluttag i bänkskåpet och att golvet kanske lutade lite sisådär en och en halv centimeter. Egentligen blev de nog förresten mest glada i humöret. Det var fredag eftermiddag och de fick sluta tre i stället för fem den dagen.

Så idag var det dags. Klockan ställd på sex. Hålet i golvet som ska lappas igen uppmätt på ett ungefär eller åtminstone så exakt som mitt tålamod ville medge klockan tjugo i sex. När jag traskar iväg i min röda regnkappa precis efter det att Bauhaus har öppnat är luften köldbiten. Sommaren är kanske en bit bort ändå. Inne på Bauhaus går jag mot skyltar som pekar mot trä och byggvaror. Mot lagret. Det är enormt. Det är så högt i tak att jag nästan får svindel, och det finns så mycket trä och virke att det börjar kännas rimligt att fråga om vägvisning. Noterar att det bara är bara män i lokalen. Män i informationsdisken, män som agerar servicepersonal, män som letar virke, män som köar till kassan eller kör runt i byggbilar inne på lagret. Jag sticker nog ut med min röda kappa, men tänker inte mer på det. Lokaliserar en kille som visar vägen till spånskivor som är precis så stora att jag når från sida till sida om jag sprider ut mina armar till fullängd. Han beklagar att deras såg just nu är trasig, men säger att det går att komma tillbaka i helgen.
- Nej, då blir nog diskmaskinsgubbarna sura igen. De vill helst ha golv där idag, annars får jag ingen diskmaskin.
- Aha... Okej. Det finns en handsåg där ute som du kan använda i alla fall. Man betalar i kassan vid utgången först, sedan är det bara att såga, säger han. Bara sådär. “Det finns en handsåg där ute som du kan använda”. Jag tackar. Går till kassan. Betalar. Bär med min enorma skiva mellan fingertopparna. Känner mig lite som en uppspänd örn där jag vaggar fram och försöker låtsas att det är ungefär sånt här jag gör på daglig basis. Köper armlängdsstora, kvadratiska skivor och ställer mig (på en pall, eftersom bänken är alldeles för hög för att nå upp till) för att fogsvansa igenom skivan tills den är någon millimeter större än vad jag mätt ut där hemma.

Jag har ingen bil. Det är kanske det som sticker ut mest. Att jag liksom traskar iväg där med två halvmeters-kvadrater och en avlång skiva som är för lång på alla håll och kanter för att jag ska lyckas bära den på ett rimligt sätt. Så jag nyper fast den mellan tumme och fingrar med högerhanden och tänker att det om inte annat blir bra greppträning inför klättringen. Några hundra meter längre fram hittar jag ett buntband som är precis lagom långt för att knyta runt mitt stora åbäke till skiva. “Det är fan livskvalitet det här”, tänker jag när jag äntligen lyckas bänga upp skivan över ryggen och traska vidare i normal gånghastighet klockan sju på morgonen.

Folk reagerar knappt. En del går mot skola med ryggsäck, andra med portfölj mot bankjobb. Jag går med spånskiva på ryggen och är alldeles varm inombords. Så oerhört glad över att ha blivit erbjuden handsåg, inte frågats kring ifall jag kan hantera en såg, inte blivit erbjuden hjälp för att jag ser ut som en okapabel liten flicka. Inte blivit “lilla gummad”. Inte blivit ifrågasatt om jag vet vad jag håller på med. Bara behandlad precis som vilken annan kund som helst.

Och det slår mig där, halvvägs genom den kvartslånga promenaden hem, att det har hänt mycket sedan vi började prata feminism och jämställdhet i skolan på lågstadiet. Att det kanske inte är så fasligt långt till dess att vi inte behöver vara starka kvinnor längre. Det räcker kanske med att bara vara kvinnor. Gå in där med sin röda regnkappa tidigt i ottan, hämta en skiva, såga till sin bit, och sedan kånka hem den på det sätt som är möjligt. Och det är bra så. Det gör mig så himla glad och varm inombords.

Visa-kortet gör reklam med en mops som sitter inrullad i en handduk på stranden: "Vacay-modet aktiverat. En vecka in på semestern. Tagga en kompis!" 

Hunden är extremavlad med mycket kort nosparti. Han har en tunga som hänger ut som en slapp slips genom munnen. Det är ett tillstånd som jag i majoriteten av fallen sett i de trubbnosiga raserna. Somliga gånger har det känts orimligt att den ens skulle rymmas inne i det förkrympta utrymmet i munhåla och svalg. Tungvisning kallas det i utställningssammanhang, ett tillstånd som fördöms.


Hunden andas med snarkande, hävande andetag med sträckt haka och hals. Den har det tufft att syresätta sig och temperaturreglera sig. Det gör ont att se. Det gör ännu ondare att det alltjämt finns så mycket okunskap kring det lidande dessa extremavlade individer får stå ut med utan att det uppmärksammas utan görs om till underhållning.


Flera kollegor har redan gått i taket under gårdagen. Andra vänner också. De har skrivit till Visa på Messenger. Filmen är borta ur flödet idag men finns kvar när man söker på den. Jag skriver också till företaget samtidigt som jag länkar till min bloggsida på Facebook:

"Vänligen ta avstånd från er video. Den visar en hund som lider av andnöd. /veterinär och en av initiativtagarna till det veterinära uppropet för alla hundars rätt att andas lätt".

Visa:s företrädare svarar föredömligt snabbt:

"Hej Maria! Tack för din kommentar och omtanke. Vår mening med att använda just den här hunden för att illustrera den avslappnade känslan som många upplever en vecka in i semestern. Vi ansåg inte att hunden ser lidande ut då den då den precis har kommit upp från badet och sitter och torkar (därav handduken och lite trött), men förstår så klart att det kan tolkas på flera sätt och ber så klart om ursäkt ifall det skapar obehag. Det var aldrig vår mening! Vi tar självklart med oss din kommentar för framtida kommunikation. Stort tack och trevlig sommar önskar Emelie på VISA."

Andra har fått samma standardiserade formulering. Jag svarar:

"Veterinär Lena Carlsson tittar på sin bokningslista för dagen. Fem valpar av rasen fransk bulldog ska besiktas. Hon våndas lite. Sneglar vad som finns på kollegornas bokningar samma tid. Kanske någon som vill byta. Förra besiktningen slutade i samtal med chefen och en upprörd uppfödare som inte accepterade vad Lena hade skrivit i sitt intyg. Även om chefen stod på hennes sida så var det djupt obehagligt. Samtidigt... Lena vill inte svika hundarna. Om de har trånga näsborrar så behöver hon våga stå för det. I alltför många år har veterinärer skrivit "för rasen normalt". Det är i och för sig helt sant, tänker Lena. Näsborrarna hos extrema trubbnoshundar är förträngda hos de allra flesta. Jämfört med långnosade hundar är de i en helt annan division. Det är ödets ironi på något sätt. Att när nosen förkortas för att de ska se ut på ett särskilt sätt så kollapsar också nostryffeln. Det är det synliga tecknet på sjuklig anatomi som kommer att leda till andningsbesvär i sinom tid. De osynliga tecknen är att all mjukvävnad ska rymmas på samma plats som för en långnosad hund. Det blir trångt för luften att ta sig fram. Svalget är trångt, luftstrupen är underutvecklad, till och med det mer fintrådiga nätet av bronker är det.

Lena drar efter andan och går in till valpkullen med sina besiktningspapper. Hon har dragit ut ett underlag för sin bedömning som hon tar med på rummet. Det är forskarna i Cambridge som sammanställt hur hon och andra veterinärer ska bedöma näsöppningarnas storlek.

Valparna är livliga och ursöta. Valparnas mamma är fram och hälsar. Hon är trevlig, glad och nyfiken. Frallorna har ett fantastiskt temperament. Men Lena ser redan på håll att det inte kommer att bli lätt att klassa näsborrarna som normala på valparna. Mamman har måttligt förträngda näsborrar noterar hon också. Hon fnyser i rummet och det hörs ljud från svalget när hon andas. Lena försöker påpeka att tikens andning inte är tipptopp. Att friska långnosade hundar har en andning som inte hörs alls. Uppfödaren lägger armarna i kors.

- Jag visste väl det, säger hon. Att det skulle bli problem att gå till riskkapitalbolagens djursjukhus. Ni vill bara operera så fort ni ser en fralla. Eller hur? F-n också. Min egen veterinär är på semester. Nu sitter jag som väntat med problem.

Hon samlar ihop alla valparna och stoppar in dem med fart i transportburen. Uppfödaren ångar förbi Lena utan ett ord. "

Tyvärr bedömer svenska veterinärer trubbnosiga valpar olika. Det finns fortfarande de som skriver för rasen normalt i sin bedömning fast det är ett svek mot hundarna och intentionen med det svenska veterinära uppropet för varje hunds rätt att andas lätt. Forskningen är entydig; att ha trånga näsöppningar kommer att leda till problem med att syresätta sig. Det är ett begränsat liv som är förknippat med mycket ångest. För det är ångestfyllt att inte få luft ordentligt. Att snarka i rörelse, fnysa, slicka sig om nosen, ha uppstötningar, svårt att äta, inte orka leka, att bli berörd av värme är alla konsekvenser av att inte vara avlad på ett för arten hund ändamålsenligt sätt.

Den europeiska veterinära sammanslutningen Fecava har tagit kraftfull ställning mot den brachycefala aveln. Läs till exempel här: https://www.fecava.org/files/ckfinder/files/2018_06_Extreme_breeding_adopted.pdf

Disney har just producerat en film om mopsar. Det är extremt olyckligt. Vad trubbnosarna behöver är respit från medial exponering, inte gullifieras och öka efterfrågan. Det finns uppfödare som vill skapa förändring. Men alltför många veterinärer berättar om konflikter med uppfödaren när de slutar skriva för rasen normalt och istället konkretiserar handikappande konsekvenser av extremaveln mot korta kroppar och korta nosar.

Hur når vi de blivande valpköparna? Hur får vi föräldrarna att stå emot att köpa en trubbnos? Hur får vi veterinärerna att ställa sig på rätt sida om skranket - djurets?


Sprid ordet. Tack!

Jag har skrivit om det förut, förlossningsskadorna. Ännu bättre har Svenskan skrivit om dem: https://www.svd.se/om/forlossningsskadorna
 
Statistiken över förlossningsskador som ger livslånga men för drabbade kvinnor (många till antalet) i form av smärtor, problem med att bajsa, urinläckage, avföringsläckage, ödelagda sexliv med mera är bristfällig.14 av 18 förlossningsskador saknas det evidensbaserad kunskap om!
 
I grunden är det nog så att det traditionellt anses att man som kvinna får räkna med att man inte blir som förr efter en förlossning. Men i vilka andra sammanhang i vården kan man ha omfattande muskelbristningar som går att åtgärda men som negligeras? Vad kostar det samhället på sikt? Många, många kvinnor söker vård för sina besvär. En majoritet av dem får söka många gånger, får höra att allt ser bra ut. I flera år. En okänd andel ger upp när dörrarna stängs och accepterar sitt öde. Det finns mycket skam och skuld hos de drabbade.
 
För att veta vad som är trasigt och om det går att åtgärda krävs kompetens. Den saknas uppenbarligen. Kvinnor behöver ges möjlighet att undersökas med tredimensionellt ultraljud efter förlossningen för att ges en möjlighet att få tillbaka normal kroppsfunktion. Att titta med ögat eller känna lite med fingret räcker inte för diagnos. Bristningarna sitter ofta djupare än så. Att bli sydd på förlossningsrummet av en barnmorska som i bästa fall fått utbildning på suturering är standard. Under lokalbedövning. Jag minns det som tortyr. Att sy köttfärs är inte heller lätt. Vad är vad? Vad ska sitta ihop med vad? Hur kan just kvinnliga underliv vara något som överlåts till sjuksköterskor? Varför kan de inte sy traumapatienter på akuten också? En kortkurs i ämnet borde ju fungera.
 
Vi pratar för lite om våra förlossningsskador. Det finns mycket skam förknippat med underliv som är trasiga. Men det är hos vården skammen hör hemma.
 
Det finns ett upprop till Socialstyrelsen om att börja diagnossätta så kallade levatorskador, bukmuskelseparation och grad2 -bristningar i vården. Skriv gärna under och försök påverka. För kvinnors rätt att få hjälp. För att skynda på att åtgärda kompetensbristen i vården. Jag är övertygad om att barnmorskor och förlossningsläkare vill bli bättre, få mer kunskap. Ge dem det! Ekonomiskt torde det absolut bli ett win-win!
 
För dig som är förlossningsskadad finns en bra grupp på Facebook som heter https://www.facebook.com/groups/forlossningsskadad/
 
Här finns bra stöd och pepp, tips på vilka sjukhus du kan remittera dig själv när ingen hör dig i vården. Men också hårresande historier om hur skrämmande många förlossningar går till 2018 utan perspektiv på att kvinnans kropp trasas sönder.
 
Här är länken för att ge din röst för förbättrad diagnostik vid förlossningsskador:
 
https://www.skrivunder.com/socialstyrelsen_dags_att_fatta_beslut_om_att_diagnostisera_levatorskada_grad_ii-bristning_samt_rektusdiastas?utm_source=fb_share