Gud vilken dag! Filippa har sovit dåligt. Små barnafötter har sparkat i sängen hela natten och som vanligt märker inte Kalle nåt. Fast det är han som är föräldraledig idag så sover han igenom en jordbävning allra minst. En dag på akuten ovanpå det ger rysningar i Filippa redan i omklädningsrummet.
Filippa har jobbat sju månader efter barnledigheten och hon känner sig fortfarande ur form. Hon hann inte jobba så länge efter examen så det är som att börja om på nytt. Plus tröttheten. Lite jourpass på det och inte konstigt att hjärnan är som en gröt. Varför ville hon bli veterinär egentligen? Att jobba i storstan med stressade ägare som är pålästa är svårt. Hon känner ofta att de inte litar på hennes ord. Hon försöker fråga om det hon är osäker på, men det finns ju en gräns. Vissa saker tror hon ändå att hon kan numera. Och hennes chef sa på medarbetarsamtalet att hon behöver ta för sig mer och sträcka på sig. Inte så lätt med spaghettiknän efter vaknätter med dottern.
Filippa klickar upp akutlistan och drar efter andan. Det är som bergochdalbana inne i henne. Hur ska hon hinna? Hinna undersöka, prata, förklara, debitera, skriva journal, beställa prover, kolla prover, skriva in patienter, vara med på ronden, äta lunch, kissa? Listan är proppfull och den andra akutveterinären har betat av de mest akuta. Filippa har sin light-lista. Lika light för henne som en mjukglass, tänker hon, och drar det första patientkortet ur racken.
En gammal tax med vidhängande gammal husse. Taxen har förlorat styrseln på bakbenen och har kroniskt torra ögon ser Filippa. Det ligger en stor slembobba i båda ögonen och hornhinnan är täckt av klet och pigmenterad. Det var nog länge sedan hunden såg. Filippa försöker närma sig hunden men den gör pricksäkra attacker med en rutten mun som stinker. Husse hör dåligt och är svag i benen så Filippa går och hämtar sin sköterska. Tillsammans undersöker hon taxen fast hon vet vad hon behöver säga. Fan vad svårt. Men om husse inte brytt sig om ögonen och att tänderna ruttnar inne i munnen, hur ska han ha råd att göra det nu och dessutom undersöka hundens rygg i magnetkameran och i värsta fall behöva operera den?
Husse storgråter när Filippa framför läget. Att den gamla taxen har svåra ögonskador den lider av och tänder som måste opereras ut. Och dessutom ryggsmärtor och rörelsesvårigheter.
- Jag har bara min folkpension, hulkar han. Det går inte. Men hon är mitt allt, Tösen. Faktiskt den enda jag har. Mina barn har annat för sig. Min fru gick bort för fem år sedan. Sedan dess... ja sen dess är det bara jag och Tösen.
Filippa gråter också. Inte så professionellt tänker hon medan hon hulkar bredvid husse och taxen. Samtidigt är hon stressad över akutlistan. Hon kan inte riktigt stå här och gråta. Då blir hon efter och alla kommer vara upprörda resten av dagen. Inte minst hennes kollega Tomas om han måste ta av hennes lista också. Han är juste men gillar inte sånt.
- Håll dem ifrån dig, råder han henne ofta. Du kan inte släppa dem för nära, då håller du inte. Du måste orka. Du kan vara vänlig utan att du går sönder.
Sköterskan nickar att hon tar över. Hon går och hämtar en bricka med kanyl och narkosmedel för att låta Tösen somna in. Filippa lägger en hand på den gamles knotiga axel när hon går. Han gråter en knarrig gråt som når djupare nu sedan hon blev mamma. De gamlas ensamhet och ekonomiska utsatthet går inte att hålla ifrån sig.
Filippa går på toaletten. Hon sköljer ansiktet med vatten, drar åt tofsen och andas djupt. Fyrtiofem minuter har gått av hennes pass. Hon går ut, tar nästa patient. En schäfer som heter Krut. "Matte tror cancer i örat som spritt sig" står det. Åh jösses vilken dag.
Krut kastar sig emot henne när hon öppnar dörren. Hans käftar slår ihop en liten bit från hennes hand som hon snabbt sträcker fram till matte, en ung tjej som ser ut att vara i Kruts viktklass. Hans skall fyller hennes huvud. Ge mig styrka att orka, tänker hon.
Hon får ge lugnande för att ens kunna närma sig huvudet. Knölen är rätt stor och blöder. Den där experten matte babblar om, är det en veterinär? Minns hon dåligt när hon inte kan erinra sig en enda elakartad knöl i örat på en unghund? Hon passade på att fråga när hon hämtade munkorgen. Tomas sa i steget:
- Histiocytom är mest troligt. Ta en FNA. Eller ta bort hela om den blöder? Brukar ju tillbakabildas, går att vänta också om FNA:n visar på histiocytom.
Åh när hon kan lika mycket som han. Är så där säker. Seglar runt på sin akutlista och har perfekt koll. Hinner ta en fika, äta lunch och går hem i tid. Skriver kanske inte världsbra journaler, snarare ser de ut som ett morsemeddelande, men ändå. Vilket enkelt liv än när allt bara är vällingkaos i hjärnan.
Filippa försöker nå fram till Kruts matte men hon tjatar på om spridd cancer så att rekommendera någon slags cool väntan medan knölen kanske krymper undan känns orimligt. Om hon har fel blir det gatlopp på Facebook och 1 stjärniga omdömen på rejtingen. Det har hon varit med om en gång och dit vill hon inte igen. För att inte prata om ansvarsnämnden. Den seglar som en svart korp över henne hela dagarna.
Filippa styr matte mot operation av knölen. Hon är lite osäker på finnålsprovet. Tänk om det blir för lite celler och man ändå inte vet? Eller mest visar inflammation för att hon missat cancerceller? Gud vad hon är velig känner hon. Märks det?
Hon ger Krut en spruta att vakna upp på och bokar in en operationstid. Filippa känner att matte är frånvarande och inte hör hennes resonemang. Men jösses, det här är ju ett rutinärende. Hon kan inte grotta ner sig. Det här blir bra.
Filippa ser genom rutan hur matte fotar en sovande Krut och blippar på skärmen. Hon förstår att hon uppdaterar omvärlden vad som händer med Krut. Vilket omdöme får hon? Nog blev det väl ett rätt bra besök ändå?
0 kommentarer | Skriv en kommentar