Medelåldersbloggaren returns

Gud vilken dag! Filippa har sovit dåligt. Små barnafötter har sparkat i sängen hela natten och som vanligt märker inte Kalle nåt. Fast det är han som är föräldraledig idag så sover han igenom en jordbävning allra minst. En dag på akuten ovanpå det ger rysningar i Filippa redan i omklädningsrummet.


Filippa har jobbat sju månader efter barnledigheten och hon känner sig fortfarande ur form. Hon hann inte jobba så länge efter examen så det är som att börja om på nytt. Plus tröttheten. Lite jourpass på det och inte konstigt att hjärnan är som en gröt. Varför ville hon bli veterinär egentligen? Att jobba i storstan med stressade ägare som är pålästa är svårt. Hon känner ofta att de inte litar på hennes ord. Hon försöker fråga om det hon är osäker på, men det finns ju en gräns. Vissa saker tror hon ändå att hon kan numera. Och hennes chef sa på medarbetarsamtalet att hon behöver ta för sig mer och sträcka på sig. Inte så lätt med spaghettiknän efter vaknätter med dottern.

Filippa klickar upp akutlistan och drar efter andan. Det är som bergochdalbana inne i henne. Hur ska hon hinna? Hinna undersöka, prata, förklara, debitera, skriva journal, beställa prover, kolla prover, skriva in patienter, vara med på ronden, äta lunch, kissa? Listan är proppfull och den andra akutveterinären har betat av de mest akuta. Filippa har sin light-lista. Lika light för henne som en mjukglass, tänker hon, och drar det första patientkortet ur racken.


En gammal tax med vidhängande gammal husse. Taxen har förlorat styrseln på bakbenen och har kroniskt torra ögon ser Filippa. Det ligger en stor slembobba i båda ögonen och hornhinnan är täckt av klet och pigmenterad. Det var nog länge sedan hunden såg. Filippa försöker närma sig hunden men den gör pricksäkra attacker med en rutten mun som stinker. Husse hör dåligt och är svag i benen så Filippa går och hämtar sin sköterska. Tillsammans undersöker hon taxen fast hon vet vad hon behöver säga. Fan vad svårt. Men om husse inte brytt sig om ögonen och att tänderna ruttnar inne i munnen, hur ska han ha råd att göra det nu och dessutom undersöka hundens rygg i magnetkameran och i värsta fall behöva operera den?

Husse storgråter när Filippa framför läget. Att den gamla taxen har svåra ögonskador den lider av och tänder som måste opereras ut. Och dessutom ryggsmärtor och rörelsesvårigheter.

- Jag har bara min folkpension, hulkar han. Det går inte. Men hon är mitt allt, Tösen. Faktiskt den enda jag har. Mina barn har annat för sig. Min fru gick bort för fem år sedan. Sedan dess... ja sen dess är det bara jag och Tösen.

Filippa gråter också. Inte så professionellt tänker hon medan hon hulkar bredvid husse och taxen. Samtidigt är hon stressad över akutlistan. Hon kan inte riktigt stå här och gråta. Då blir hon efter och alla kommer vara upprörda resten av dagen. Inte minst hennes kollega Tomas om han måste ta av hennes lista också. Han är juste men gillar inte sånt.

- Håll dem ifrån dig, råder han henne ofta. Du kan inte släppa dem för nära, då håller du inte. Du måste orka. Du kan vara vänlig utan att du går sönder.

Sköterskan nickar att hon tar över. Hon går och hämtar en bricka med kanyl och narkosmedel för att låta Tösen somna in. Filippa lägger en hand på den gamles knotiga axel när hon går. Han gråter en knarrig gråt som når djupare nu sedan hon blev mamma. De gamlas ensamhet och ekonomiska utsatthet går inte att hålla ifrån sig.

Filippa går på toaletten. Hon sköljer ansiktet med vatten, drar åt tofsen och andas djupt. Fyrtiofem minuter har gått av hennes pass. Hon går ut, tar nästa patient. En schäfer som heter Krut. "Matte tror cancer i örat som spritt sig" står det. Åh jösses vilken dag.

Krut kastar sig emot henne när hon öppnar dörren. Hans käftar slår ihop en liten bit från hennes hand som hon snabbt sträcker fram till matte, en ung tjej som ser ut att vara i Kruts viktklass. Hans skall fyller hennes huvud. Ge mig styrka att orka, tänker hon.

Hon får ge lugnande för att ens kunna närma sig huvudet. Knölen är rätt stor och blöder. Den där experten matte babblar om, är det en veterinär? Minns hon dåligt när hon inte kan erinra sig en enda elakartad knöl i örat på en unghund? Hon passade på att fråga när hon hämtade munkorgen. Tomas sa i steget:

- Histiocytom är mest troligt. Ta en FNA. Eller ta bort hela om den blöder? Brukar ju tillbakabildas, går att vänta också om FNA:n visar på histiocytom.

Åh när hon kan lika mycket som han. Är så där säker. Seglar runt på sin akutlista och har perfekt koll. Hinner ta en fika, äta lunch och går hem i tid. Skriver kanske inte världsbra journaler, snarare ser de ut som ett morsemeddelande, men ändå. Vilket enkelt liv än när allt bara är vällingkaos i hjärnan.

Filippa försöker nå fram till Kruts matte men hon tjatar på om spridd cancer så att rekommendera någon slags cool väntan medan knölen kanske krymper undan känns orimligt. Om hon har fel blir det gatlopp på Facebook och 1 stjärniga omdömen på rejtingen. Det har hon varit med om en gång och dit vill hon inte igen. För att inte prata om ansvarsnämnden. Den seglar som en svart korp över henne hela dagarna.


Filippa styr matte mot operation av knölen. Hon är lite osäker på finnålsprovet. Tänk om det blir för  lite celler och man ändå inte vet? Eller mest visar inflammation för att hon missat cancerceller? Gud vad hon är velig känner hon. Märks det?

Hon ger Krut en spruta att vakna upp på och bokar in en operationstid. Filippa känner att matte är frånvarande och inte hör hennes resonemang. Men jösses, det här är ju ett rutinärende. Hon kan inte grotta ner sig. Det här blir bra.


Filippa ser genom rutan hur matte fotar en sovande Krut och blippar på skärmen. Hon förstår att hon uppdaterar omvärlden vad som händer med Krut. Vilket omdöme får hon? Nog blev det väl ett rätt bra besök ändå?

Krut har fått en blödande knöl på ena öronlappen. Den har vuxit rätt mycket. Vad kan det vara för något? Matte Lisa och husse Gilbert kan inte minnas att han gjort illa sig. Lisa är med i alla schäfergrupper hon kunnat hitta på Facebook och kollar gärna på veterinärprogram på TV. Krut är hennes första hund och hon har tagit maxad försäkring i Agria på honom. Om det händer honom något behöver hon inte tveka att kunna göra allt.

Lisa lägger upp en bild av Kruts öra i Facebookgruppen: Vi som har schäfer. Hon frågar vad det kan vara och vad de tycker hon ska göra. Kurt svarar fort. Han är ofta aktiv inne på sidan och vet mycket. Han säger att det är en tumör och att den brukar förvärras av solen. Hans hund har haft en sådan knöl och den blev avlivad. Lisa blir alldeles kall. Tumör? Flera andra förslag kommer. Någon föreslår kollodialt silver att stryka på. Och dricka. En annan tipsar om honung för att få det att läka. Lisa förstår inte riktigt hur hon skulle få honungen att inte halka av från örat.

Krut själv ligger upp och ner och sover i sin bädd i sovrummet. Det sipprar lite blod från örat ner på påslakanet ser Lisa. En gång kom hon åt knölen och då blödde det mer och Krut skrek till. Har han ont? Är det cancer som spridit sig?


Nu är det fullt krig på sidan. En djursjukskötare skriver att man inte får använda kolloidalt silver. Den som tipsat om silvret går till motattack att det är mycket bättre än annan skit som rekommenderas på djursjukhusen.

Lisa blir inte mycket klokare. Allt från vänta och se till att döden väntar om hörnet. Samtidigt hör uppfödaren av sig. Lisa tycker hon är jobbig. Lägger sig i. Hade hon fattat hur angelägen Lena är om sin hund hade hon kanske köpt en egen istället för att ha fodervärdslösning. Men egentligen vet hon ju att hon inte hade 15 000 kronor att betala för en hund. Lisa trycker inte fram Lenas meddelande i Messenger så det ser ut som om hon inte läst. Hon orkar inte riktigt höra om hur bra veterinär Karin är. Det är dölångt dit och Lisa har ingen bil. Att åka med Krut till Lena är ett heldagsprojekt med buss. Krut är ju inte så miljöanpassad ännu. Är det någon fler hund på bussen kan det bli stökigt med 35 kilo unghund som hoppar omkring.

Nästa dag ringer Lisa istället Djursjukhuset.

- Ja, hej, jag heter Lisa och jag behöver en tid direkt. Jag har en hund som har en cancer i örat och den kan ha spridit sig.

- Ojdå, säger rösten i andra änden. Jag har en tid på tisdag i nästa vecka. Vad tror du om den?

- Men hör du inte? Jag är svinorolig. Cancer kan inte vänta till på tisdag. Jag vill komma igår.

- Ja, vi har ju akuta tider idag, det är ingen tidsbokning, säger rösten. Det kostar 2200 att komma in för en bedömning. Så du vet. Sedan beror det på vad veterinären vill göra. Men jag vill bara säga att det är supermånga före dig. Bered dig på att vänta i så fall. Ta gärna med dig mat och dryck.

Lisa gör en matsäck och tar med plattan och en laddare och hörlurar och åker med bussen bort till Djursjukhuset. Efter nära fyra timmar får hon komma in på ett undersökningsrum.

Veterinären som kommer in på rummet ser superung ut. Är hon verkligen veterinär? Ljust hår i tofs, rosiga kinder, stressad blick. Hon hälsar med en kall hand och ignorerar Krut. Han hoppar som besatt och skäller intensivt. Lisa försöker lugna. Han gillar inte oväntade besök.

- Jaha, vad har vi här då? säger veterinären med höjd röst för att höras över Kruts skall.

- Ja, alltså. Han har cancer på örat som kanske har spridit sig, säger Lisa.

- Du har varit och kollat det hos en onkolog? frågar veterinär Filippa.

- Va? Nä? Jag är ju här nu.

- Ja, jag tänkte när du säger att det är cancer?

- Krut är skitviktig för mig. Han är mitt allt. Så du får göra det här noggrant. Det får inte bli fel. Det får kosta vad det vill.

- Men vad menar du med cancer? envisas veterinären.

- Jag har kollat med en expert, svarar Lisa.

Herregud, kan hon inte bara undersöka!

Veterinären försöker närma sig Krut men han gör utfall igen. Hon suckar och lämnar rummet, kommer tillbaka med en munkorg och en sköterska. Lisa knölar på honom korgen, upp och ner först, sedan rätt. Krut krafsar av sig den på två sekunder. Veterinär Filippa ser alltmera irriterad ut. Hon tar tag i nacken och ryter till åt Krut, som genast slutar härja runt. Sköterskan ger honom en spruta i bakbenet.

- Vad gör ni? frågar Lisa förfärat.

- Han går inte att undersöka vaken, svarar Filippa. Nu får ni vara i fred en stund så kollar jag på örat när han somnat.

Krut somnar till slut och Filippa kommer tillbaka. De baxar med gemensamma krafter upp honom på bordet. Filippa tittar ingående på knölen. Den är sårig och köttig och sitter på insidan av hans stora parabolöra. Krut sussar sött. Lisa kramar hans bakdel. Fina Krut. Med lite jobb ska det nog bli ordning på hans hormonstormar.

- Vad tror du att det är? Är det kört? Måste örat skäras bort? Min expertkompis sa det. Att det kan vara spritt men om inte finns det chans om man tar bort örat?

- Det går ju inte att garantera att det är ofarligt, säger Filippa och tar av sig handskarna. Och visst, det händer att man får ta bort öronlappar, men inte är det vanligt. Särskilt på en sån här ung hund.

- Jag vill inte typ bara gissa, säger Lisa. Jag kom ju hit för att få veta.

- Mest troligt är det nog en ofarlig knöl, säger Filippa och lutar sig mot hurtsen vid väggen.

Hon har rödkantade, trötta ögon.

- Men vad fan, vad ska jag göra för att få veta nåt mer än mest troligt? Jag vill ju inte att hans ska dö!

Filippa vänder ryggen till och skriver på datorn.

- Jag kan boka honom för att ta bort knölen om du vill. Då är den ju borta för alltid. Eller vi kan ta ett finnålsprov och se om vi kan ställa diagnos.

- Ja? Vad föreslår du?

- Jag föreslår att ta bort knölen. Även om den är godartad så blöder den ju och ställer till besvär. Sedan kan man skicka den på analys.

- Ska vi ta bort hela öronlappen?

- Eh nej, öronlappsamputation tycker jag nog inte verkar vettigt.  Men jag kan be kirurgen komma med en andra åsikt när han kommer för sin operation.

- Kirurg? Operation? Han ska opereras?

- Ja, det är ju det jag menar med att ta bort en knöl.

Det går runt i huvudet. Operera? Lisas huvud blir fullt av tankar och oro för Krut. Hon hör att Filippa pratar men hör inte på riktigt. Hon får en lapp i handen med ett klockslag på och en massa information hon inte orkar läsa just nu. Det vänder sig i magen.

- Okey? säger Filippa. Du är välkommen nästa onsdag med honom. Ge ingen frukost på morgonen.

Hon ger Krut en spruta till och lämnar rummet. Lisa tar en bild av sin trötta hund och lägger upp i gruppen Vi som har schäfer. Hon är full av känslor och har svårt att sortera.

"Här ligger Krut. Vi har fått en tid för hans öroncancer nästa vecka. Örat ska opereras bort" Hon tvekar lite. Var det så de sagt? Samtidigt vill hon inte mesa ur. De där andra experterna måste förstå att nu gör hon allt hon kan för Krut och hon blev tagen på allvar. "Tänk på mig och Krut. Mattes hjärta." Hon lägger till flera emojis med hjärtan och skickar iväg meddelandet.

Reaktionerna låter inte vänta på sig. Fältet fylls av medlidande hjärtan och lyckönskningar. Men några är som vanligt kritiska. Hon ser att Lena, uppfödaren, skriver på Messenger. Gud, kan hon inte bara lägga ner.

Lisa går bort till kassan och drar kortet. 3 300 kronor.  Nu är det nog inte många ören på kontot. Hur ska hon lösa operationen? Den där försäkringen, hur fungerar den egentligen? Hon skulle vilja fråga något om priset nästa vecka, men hon törs inte. Hon kanske verkar snål som inte vill operera sin hunds öroncancer då. Kanske mamma kan låna henne pengar?

Lena är uppfödare av schäfer sedan... ja vad är det nu? Lena räknar efter. 17 kullar har hon haft sedan 95.  23 år alltså. Lena ler lite när hon minns sina favorittikar Bita och Hoppet. Och alla valpköpare. Hon har fin kontakt med många av dem. Flera har köpt en ny hund av henne när de avlivat den gamla. Eller ibland velat ha ett sällskap till den andra hunden helt enkelt. Schäfrar är beroendeframkallande tänker Lena med värme.


Alla hundar och alla åren har gjort Lena insatt i sin ras. Hon läser mycket om olika sjukdomar och har förstås egen erfarenhet när de egna hundarna varit sjuka. Lena går helst till sin egen veterinär, Karin. Karin har en egen verksamhet i en lägenhet i källarplan inne i samhället. Karin är pålitlig, kunnig, pragmatisk och rakt på sak. Och billig. Att föda upp hundar gör ingen rik, så det är skönt att kunna anlita en lokal veterinär som man har dialog med.


Lena har märkt att valpköparna börjar hitta andra vägar för att diskutera sina hundars åkommor än med henne de sista åtta-tio åren. Hon ser deras frågor på schäfersidor. Alla möjliga svar får de. Minsta lilla krämpa så ropas det: Åk till veterinär! Lena brukar skriva i Messenger att de gärna får ringa för råd. Att hon finns där. Att det låter som att det går att vänta. Men de unga valpköparna är inte så lätta att knyta till sig. De har mer tillit i hundgruppen på Facebook.


Lena läser hur en av dem varit till veterinären på det stora djursjukhuset med en knöl på örat. Hur de fått rådet att hela örat måste amputeras. Eller avliva hunden. En unghund!


Lena blir upprörd. Hon ringer upp hundägaren och kräver att de åker till Karin med hunden. Det är hennes tik, hunden är på foder, så lite har hon ju att säga till om. Lena följer med. Karin undersöker knölen och säger att det nog inte är så dramatiskt. Att det troligen rör sig om en godartad knöl som unghundar kan få.

- Det går ju att ta prov, säger hon retoriskt. Men ptja.. nej, jag tror mest på ett histiocytom. Jag tycker vi väntar.

Lena nickar. Fodervärden ser lättad ut.

- Inser ni nu hur nära det var att hunden blev av med örat i onödan? säger Lena när de står utanför kliniken.

Fodervärden skruvar på sig.

- Ja, alltså, man litar ju liksom på veterinären, säger hon.

- I fortsättningen kan ni väl ringa mig? Om jag kan så följer jag med. Två par öron och en mun är bra när man åker till de stora drakarna. De vill bara ta en massa prover.


När Lena kommer hem skriver hon ett långt och frustrerat inlägg på sin Facebooksida. Om hur veterinärer bara vill ta prover, skriva in djuren för vård och avliva i onödan. Att det är dags att säga ifrån! Hon lägger inlägget offentligt och trycker på sänd. Det delas mångfalt. Kören av upprörda djurägare är enig; veterinärer har ofta fel, är dyra och vill antingen avliva i onödan eller för sent.


När Lena går till sängs känns det bra. Hon har sagt några väl valda ord som många hyllar. En bra dag helt enkelt.

Jag och dottern diskuterar begreppet KK. Hon säger att jag är gammaldags när jag menar att en KK-relation inte fungerar. Att det slutar med att en blir sårad. Jag läser lite på olika forum när man diskuterar begreppet. Pratar med en vän vars barn har många kortvariga relationer genom Tinder. Det verkar vara ett direktspel med snabbt napp om man ser attraktiv ut. Man svajpar ihop sig. Slipper ändlösa timmar på krogen när man äts upp av risken att bli Svarte Petter till allas beskådan som dansar tryckaren kvart i tre. Hittar man ingen som vill ha en är man ensam om det framför skärmen. Fast jag tror att den ensamheten ekar lika mycket i bröstet som den gör på dansgolvet. 

Men vad händer i längden inuti om man bara vill ha KK-relationer? Vad beror det på att man bara vill ha sex istället för en relation? Man orkar inte bli kär, ta ansvar, kompromissa med någon annan? Man vill ha sex men inget mer? Funkar det och i så fall hur länge då? 

Meningarna går isär om man kollar film, lagar middag ihop och sover över med en KK när jag läser en tråd i Familjeliv där medelåldringar hänger. Eller om det är pang på och snabb hemgång efter sexet. Så spelreglerna verkar suddiga. 

Jag har tänkt mig att sex för en kväll är i brist på att hitta någon på riktigt för de flesta. I väntan på att få träffa någon som betyder något. Här blir det istället för en relation. En livsstil.

I valbarhetens tidevarv väljer vi bort närheten, anknytningen, sårbarheten, närheten. Man kan fortsätta med sitt singelliv utan att kompromissa. 

Eller problematiserar jag?

Throw back Tuesday: detta långa ärende utspelade sig under tidigt 2000-tal i Västerbotten under en köldknäpp. Det var så dumt att jag skrev ned det hela då, och nu hittade jag det igen. Den röda officiella stämpeln var ny och jag var aningslös. Vi mailade tydligen inte dokument heller. Men skam den som ger sig. Jag hoppas att fallet kan anses preskriberat nu. Är så glad att det finns pass och system för allt möjligt numera.
Försök aldrig, aldrig, ALDRIG exportera en katt från Sverige till Brasilien!
Det går nämligen till så här:
1. 15 minuter bokas in i tidboken av aningslös kollega. Kattägaren har dyrt och heligt lovat att ha alla exportpapper klara för påskrift av mej.
2. Kattägaren kommer, och visar sig knappt tala engelska. Har med en katt och en mysko identitetshandling på portugisiska, men inga blanketter.
3. Jag ringer Jordbruksverket (kundtjänsten). Ingen hjälp finns visserligen att få hos kundtjänsten, men jag hänvisas till veterinärförbundet som skall ha rätt blankett.
4. Veterinärförbundet på lunch, åter om en timme.
5. Veterinärförbundet säger att Jordbruksverket har blanketten. Själva har de ingenting.
6. Jordbruksverkets exp/impavdelning håller nu med om att de kanske har en blankett, men vet inte riktigt vilken som passar. Hänvisas till Brasiliens ambassad i Stockholm.
7. Telefonsvarare: "Embacado du Brazil.... blablabla... open again tomorrow". Kattägare hem. Sur! Ny tid imorgon.
8. Nästa dag. Brasilianska ambassaden vet inget, hänvisar till brasilianska konsulatet.
9. Konsulattjänsteman hävdar med kraftfull brasiliansk hetta att flera katter exporteras i veckan! Det har ALDRIG varit några problem! Jag behöver bara få tag i en officiell veterinär anställd av Jordbruksverket så har den veterinären rätt blankett! (jag förklarar igen vem jag är) ...MEN DÅ SÅ!!! Vad är då problemet? (jag förklarar igen). AHA! Den blanketten har Jordbruksverket! (förklarar punkt 6) ... ÅHÅ! Men ring dem igen då och säg ATT DE HAR blanketten! Så har det ju löst sig! (trött, ber honom beskriva vad som skall stå på blanketten, vad den skall intyga, kanske kopiera en gammal och faxa till mej) ...HÄR SPARAR VI INGENTING! Vi stämplar och tar 240 kronor och skickar hem! (over and out!)
10. Ny dust med Jordbruksverket. Ny person som har koll. Blir på direkten lovad rätt blankett med samma dags post! Hurra! Ringer kattägaren och skjuter upp besöket. Hon säger att planet går om en vecka.
11. Fel blankett i posten. Avser import av hund/katt/iller till EU. Ringer Jordbruksverket. Ny person som också har koll. Säger att veterinärförbundet DEFINITIVT har blanketten.
12. Veterinärförbundet säger att Jordbruksverket inte är kloka! Fast i och för sig har veterinärförbundet en blankett på engelska och spanska. Kan hämtas på nätet om man har en personlig kod. Får kod per post imorgon. Inte en chans per telefon! Tänk om blanketterna missbrukas!
13. Kod fungerar (!!!!!!!) och skriver ut blankett, som egentligen inte intygar något alls utan mest är snygg. Räknar ut att byråkratbrasilien inte kommer att godkänna den och att katten kanske blir nedmald i en kvarn vid
brasilianska gränsen istället...
14. Konsulatet igen. Samme tjänsteman. Han har sett väderleksrapporten (-23 hos mig) och förstår att katten vill till Brasilien. Kopplar mig därför till mer insatt kollega som tydligen pratat med kattens matte ca 350 gånger.
Får äntligen lite uppgifter om vad som skall intygas - kattens id, datum för rabiesvaccinering, batchnummer på vaccinet samt att Sverige varit fritt från rabies i minst 2 år. Plus kanske lite annat också, där vet hon inte så noga.
15. Jordbruksverket - som har koll som vanligt! Ny person - sportkommentatortyp - ska skicka en passande blankett. Tre starka hej för honom! Han heter bara ett förnamn.
16. Blanketten kommer med B-post och behandlar export av klövbärande djur till annat EU-land. Intygar i och för sig att Sverige är rabiesfritt, men se annars punkt 13. Ger upp Jordbruksverket.
17. Veterinärförbundet igen (jag har ju blivit övertygad om att Jordbruksverket inte är kloka). Ny person som gräver i blankettförrådet och påstår sig hitta en (citat) RELIK i blankettväg. Den har slutat tryckas.
18. Reliken kommer på posten. Avfattad på engelska och tyska och heter Tierärztliche Gesundheitsbeschreibung. Handlar mest om hästar, men skulle med lite god vilja + en skumögd tulltjänsteman kunna funka!
19. Gör ett mycket bestämt och skarpt fax till Brasilianska konsulatet där jag bifogar kopior på alla blanketterna och ber dem svara inom en timme vilken som skall användas. Stämplar med min officiellaste stämpel!
20. Hurra! Miraklet sker! Den köldrädde brassen (deporterad till Sverige kanske???) ringer genast upp och säger att han personligen bestämmer att det skall gå bra med den tyska blanketten och jordbruksverkets blankett SJV
E9.38 (iller in i EU) i kombination med varandra! Matte kommer att hinna med flyget!!!!!
21. Tittar i bokningsboken igen och ser att matte blivit lovad ett pris på
250 kronor totalt inkl moms för tjänsten. Jag kommer att tjäna ca 18 kronor
efter skatt.
 
Berättelsen är sann och veterinären/författaren lever med alla sinnen i behåll och jag hoppas och tror att det går bättre att exportera katter 2018.