Medelåldersbloggaren returns

Veterinär Maria läser på skärmen om sin nästa patient. Dobermanntik, två år, omhändertagen enligt djurskyddslagen, bott i hundgård hela sitt liv med ett tiotal andra hundar. Osäker, bitit matte. Matte undrar om hon har ont i tänderna. 

Stackars hunden! En sån kraftfull hundras behöver förstås stimulans för att må bra. 

Sköterskan Annica är en gammal bruksräv och har bett matte vänta utomhus med hunden.

- Det är bäst, säger sköterskan med en auktoritär röst. Såna där vovvar blir snabbt uppstudsiga inne på rummet. Vi vill inte ha en tuggad veterinär så här på en blå måndag.

Matte har ingen bil utan kom med buss. Hon huttrar i sin tunna jacka när Maria går och hämtar henne. Lucia kastar i kopplet och kanar med orolig blick efter det hala klinkergolvet. Hunden har långa klor märker Maria. De är nog inte klippta på bra länge. Någonsin?


Sköterskan kommer med munkorg och övermannar Lucia innan hon vet ordet av. Hon skjuter bort veterinären och sprutar lugnande innan Maria hinner andas. Maria ler. De är ett bra team. 

- Sådärja, då får damen somna till då, säger Annica och lämnar rummet. Du kan ta av munkorgen när vi är ute ur rummet.


Maria smyger in efter ett tag. Hon ser genom fönstret att Lucia ligger utslagen på sidan. Annica har redan lagt en nål och kommer bakom med en spruta propofol, narkosmedel. Annica tittar på Maria som nickar uppmuntrande. Lucia får en dutt av det vita läkemedlet direkt i blodet och däckar ännu mera. 


- Å huja, vilka tänder hon har stackarn, säger veterinären och tittar i Lucias mun. Inte konstigt om hon är på dåligt humör. 


Matte ser förväntansfullt på henne.

- Kan hon bli snäll och så? 

Hon visar blånader och oläkta sår på händer och underarmar. 

- Hon har bitit mig i låret också. Jag var inte beredd, ursäktar hon sig. Kanske jag vände mig om för snabbt? 

- Ja, man måste ta kommandot, muttrar Annica kort. Inte vela och sjåpa. Särskilt med en hund utan socialiseringsprocess. 

Matte känner sig lite ynklig. 

- Ja, jag är inte så van. Hon är min första hund...

- Inte så lämpligt kanske, säger Annica, men Maria hyssjar henne. 

- Det blir säkert bättre utan de här tänderna, säger Maria. 

- Hur många behöver vi ta ut? säger matte tyst. Stackars Lucia. Så ont hon måste ha. 

- Alla hörntänder är avbrutna i tandköttskanten och flera småtänder saknas, troligen är de också avbrutna. Det är ett hyfsat stort ingrepp. Men vi har en flink odontolog som nog kan göra det på en eller två ingrepp. 

- Behöver hon sova eller kan hon vara vaken? frågar matte. 

- Vaken vill vi inte att hon är, skrockar Annica menande. Nej för tusan, klart hon är sövd. Det är en stor operation. Hörntandsrötterna är dubbla längden av toppen som syns. De behöver skäras och borras ut. 

Matte vet inte om hon vågar fråga vad det kommer att kosta. Men hon tar mod till sig. 

- Vad kostar det? Jag har en försäkring. Täcker den?

- Nej, inte alls tyvärr, säger Annica beklagande. Jag kan gå och räkna på det. 

Matte Jennifer nickar tacksamt. 

Efter en stund kommer Annica tillbaka. Matte stryker den lugna, släta kroppen. Så skönt att se Lucia så avslappnad. Som hon sprungit i hennes lägenhet sedan hon kom. Runt, runt dag och natt. Inte en blund har de fått någon av dem. 

- Jag kan inte säga exakt, men runt 15-20 000 skulle jag gissa. 

Tystnaden i rummet blir kompakt. Matte känner hur en tår letar sig fram i ögonvrån. Fan också. Så mycket pengar.

- Alltså, jag äger inte så mycket pengar. Jag skaffade Lucia för att jag inte hade råd med en vanlig hund. Alla mina pengar gick till försäkringen, koppel och mat. Kan jag avbetala?

- Javisst kan du det, vi får göra en kreditansökan bara, säger Annica vänligt. Om du inte har betalningsanmärkningar eller saknar fast inkomst så brukar det gå fint. 

- Oj... ja.. jo.. jag har ju ett sms-lån sedan förra året... säger Jennifer och nu kan hon inte hålla tillbaka. Jag måste hitta något annat sätt att betala på. Kanske jag kan starta crowd-funding eller vad det heter? På Facebook?

Veterinär Maria kommer in.

- Jag tänkte väcka henne, säger hon. Ska vi boka en tid redan i veckan? Det finns tid på torsdag. Skönt för Lucia att bli av med tänderna så fort som möjligt tänker jag. 

- Blir hon... blir hon snäll sedan? Hon är så himla arg. Rädd och arg. Jag orkar knappt hålla henne faktiskt. Jag tappade taget om kopplet igår och hon flög på en annan hund. Jag fick tag i henne och sprang därifrån. Ville inte veta hur det gått. Hunden skrek och skrek. Det var helt hemskt. Hennes ägare blev nog biten också. 

Det blir återigen helt tyst i rummet. Hon ser att Annica och Maria tittar på varandra. 

- Någon garanti att hon blir "snäll" har jag inte. Hon har ont i tänderna, absolut. De måste ut. Men du har en lång väg att gå innan hon är socialiserad. Om hon nu inte är för förstörd. Eller för svår för dig. Det är ingen nybörjarhund, säger Maria.

- Men man kan ju inte bara ge upp, säger Annica och ser upprörd ut. Det är ju ändå ett liv!

- Absolut, säger Maria. Absolut ska du prova. Du har väl bra kontakter Annica? Som kan hjälpa till att få fason på hunden?

Nu känner Jennifer sig trängd. Hon har inga pengar, inget mod, ingen utväg. Lucia är inte så enkel att älska. Det där morrandet. De bakåtstrukna öronen. De nervösa hoppen upp och ner i möblerna. Vandrandet, vandrandet. 

- Jag kanske kan lämna tillbaka henne på nåt sätt? Kanske Hundstallet kan ta henne? 

Veterinären väcker upp Lucia och Jennifer kopplar henne och går ut. Tårarna strömmar nerför kinderna. Hur ska hon lösa det här?

Veterinären Maria läser bokningsorsak på dagens första patient. Hon himlar med ögonen och suckar.

"Ont i tänderna? Hund som sålts efter länsstyrelseingripande. Svårt att komma till ro. Bitit matte"

Hon ser på rasangivelsen. Dobermann. Jippi.

- Någon tandexpert som vill kolla tänderna på en galen dobermann? säger hon torrt.

Kollegorna tittar inte ens upp från sina skärmar. Maria suckar.

- Det är nog en av de där sju-åtta hundarna som bott i hundgård hela sitt liv, säger sköterskan. Det stod om dem i tidningen för någon vecka sedan.

- Jaja, jag får väl gå dit, säger veterinären och lommar iväg. En underbar start på morgonen. Hon har med sig en nylonmunkorg. Hon gillar dem inte alls. De riktigt tokiga hundarna stöter rakt igenom dem. Men av hygienskäl har alla stängda korgar i skinn lagts undan.

Det är ett förfärligt liv inne på rummet. Tiken skäller som besatt. En liten matte i 45 kilosklassen kastar korvbitar på golvet och pratar med hunden. När hunden ser Maria genom den runda glasrutan i dörren ökar skällandet. Kan matte hålla fast den där hunden?

När Maria lägger handen på handtaget sliter den sig och rusar med full kraft och öppna käftar mot dörren. I sista sekunden får hon igen dörren med hunden kvar i rummet.

- Jävlar, säger hon upprört.

Hunden smäller in i dörren och upp mot fönstret.

Efter en kort stunds överläggande med ägaren går hon bort för att hämta snaran. Hon är osugen på detta. Varför ska hon riskera att bli biten av en osocialiserad och skraj brukshund?

- Den där hunden ska inte lämna kliniken levande, säger Maria till sköterskan Sara.

Sara nickar.

- Nästa patient kommer om 10, säger hon upplysningsvis.

- Häng med mig så får du spruta ner den.

Maria marscherar mot rummet. Åh vad hon hatar sitt jobb just nu. Hon ser tiken äta korv från golvet med alla sinnen på helspänn.

Med stor tur lyckas hon få på snaran genom att sträcka in skaftet genom dörren. Hjärtat hamrar i bröstet när hon drar åt den runt tikens hals. Den är stark i sin skräck och hon håller fast precis allt för vad hon är värd för att hålla den ifrån sig. Hon pressar in hunden mot den enda möbelfria delen av rummet med huvudet före. Sköterskan skjuter snabbt in en stor dos av lugnande läkemedel och metadon i bakbenet.


Matte verkar helt omedveten om att tiken är en ångestbitande, osocial hund som inte kommer att få lämna rummet levande. Den är helt enkelt livsfarlig. Hon är helt ointaglig för argument. Verkar nästan avstängd när Maria försöker nå henne.

När Jennifer lämnar kliniken med ett tomt hundkoppel är hon blek och förvirrad. Maria är kraftigt försenad med sin förmiddagslista.

- Hur fan kan det vara lagstadgat med sticksäkra kanyler men inte munkorg på hundar vid hantering? säger hon retoriskt till sina knattrande kollegor. Hur tänker Arbetsmiljöverket? Munkorg efter behov liksom. Och dessutom ska den vara hygiensäkrad. Jag kräks.

Kollegorna sträcker på sig och nickar lite. Jaja, det är dumt. Men bra att det finns lite manöverutrymme? Det finns inget som provocerar djurägare som när deras snälla Fido får klä på sig munkorg. Då är man hundrädd och borde jobba med kor.

Lucia finns inte mer. Det var i alla fall en god gärning för samhället hunden vistades i. Som ett osäkrat, skarpladdat vapen var hunden. Inte klokt nånstans.

Jennifer springer på lätta fötter hem från sin praktik på förskolan. Idag ska hon hämta Lucia. Lucia är en dobermanntik som Länsstyrelsen tagit hand om tillsammans med nio andra hundar. Hon har stått i hundgård i hela sitt tvååriga liv med begränsad kontakt med människor. Stackars Lucia! När Jennifer läste om det i tidningen anmälde hon genast intresse. Hon har alltid önskat en hund men inte riktigt haft råd.

Jennifer har anmält sig till en kurs på brukshundsklubben men det dröjer lite för det är fullt. Hon har bett en kompis om hjälp. Hon drömmer om att tävla med Lucia.


Lucia är skygg och morrig. Hon backar med bakåtstrukna öron. Stackars lilla hund. Vilken start på livet.


- Kom, mammas älskling, nu ska du få det bra hos mig, lockar Jennifer.

Till slut får Jennifer ordning på situationen och närmast flyger ut ur huset och ut på gatan med sin fina hund.

- Du väger nog nästan 44 pannor som jag, skrattar Jennifer.

Hennes hjärta sjunger av lycka. Hennes hund! Till slut.

Det blir en svår första tid. Lucia tuggar sönder skor, dörrkarmar, stolsben. Hon morrar och kastar sig bakom soffan när Jennifer går upp på morgonen. Hon kommer inte till ro riktigt. Vandrar och vandrar om nätterna. Jennifer blir alltmer sliten av sömnbrist och oro för hur hon ska kunna hjälpa sin hund. Hon chattar med hundmänniskor som ger alla möjliga tips. Hon kanske tuggar på inredningen för att hon har så nedslitna tänder? Lucia har attackerat hundgårdsgallret och slipat tänderna mot gallret i frustration. Det vet Jennifer från veterinärintyget.


Jennifer bokar en tid hos veterinären. Hennes underarm är sargad efter ett bett från Lucia. Det var lite olyckligt. Hon blev lite för ivrig när maten skulle ställas ner. Stackars Lucia kanske är van att behöva kriga för maten.


Hos veterinären blir hon snabbt invisad på ett rum. Lucia är sjövild och skäller och skäller i väntrummet. Jennifer märker att hon är svår att hålla. Hon fortsätter i samma anda inne på rummet. När veterinären dyker upp förlorar hon greppet om kopplet och Lucia flyger mot veterinären. Veterinären lyckas hinna ut från rummet. Hon kastar in en munkorg och säger att Jennifer måste sätta på den.


Lucia låter sig inte fångas så lätt. Hon attackerar Jennifer. Jennifer kastar ut godis på golvet som avleder henne för en stund. Lilla vovven. Nu ska hon snart få hjälp med de onda tänderna.


Tillslut dyker veterinären upp med en stång med en snara som hon lyckas fånga Lucia i. Lucia vrålar rakt ut och rullar med ögonen. Jennifers hjärta stannar av skräck. Hon kryper ihop på stolen och blundar. Vad är det som händer?

Lucia får en spruta i ett bakben av en sköterska. Veterinären håller hunden ifrån sig med den där hemska stången. Det väser om Lucias andning. Hon vrider kroppen och kastar sig från sida till sida. Men till slut stillnar hon. En sköterska trär en nylonmunkorg över hennes nos och veterinären knyter gasbinda flera varv runt nosen innan de släpper på snaran.

- Jag har förstått att du tagit över den här hunden? säger veterinären allvarligt när Lucia lagts på sidan på ett bord.

Veterinären håller i munkorgen bakom nacken och tittar uppmärksamt på hunden fast den ligger helt utslagen.

- Ja, hon har haft det förskräckligt. Slitit ner sina tänder typ till tandköttet för att hon inte kommit ur sin bur. Jag skulle vilja att du kollar om de går att laga. Så hon slipper ha tandvärk. Och inte är så... ja.. på.

Men veterinären nappar inte. Pratar och pratar om att Lucia inte är anpassningsbar till samhället. Att Jennifer har ett stort ansvar som tagit sig an henne. Att en så missanpassad hund mår bäst av att få slippa.

- Hurdå slippa? säger Jennifer fast hon anar svaret. Hennes röst är tunn och förvirrad.

För ett tag sedan cirkulerade ett inlägg på Facebook om att de flesta djurägare lämnar sina djur att avlivas utan att de är vid deras sida. En veterinär (inte svensk) - om jag minns rätt - vädjade att djuren skulle slippa dö ensamma. Den ensamma döden beskrevs som oerhört kvalfylld och traumatisk. Inlägget fick enorm spridning.

Det finns djur som avlivas eller avlider utan att ägaren är med. När de är kritiskt sjuka eller när det sker oväntat. I övrigt finns alltid möjligheten att vara med. De ägare som tackar nej har goda skäl. Oftast är deras val för djurets skull. De vill att de slipper ifrån sitt lidande så snabbt det går när chanserna för överlevnad är ute. Det är en kärlekshandling. Själva avlivningen är en överdos av narkosmedel i spritblandning direkt in i nålen som ligger på plats i djurets blodkärl. Det går snabbt och smärtfritt. Alla dagar i veckan skulle jag kunna ha vem som helst vid min sida i avlivningsstunden. Djur på djursjukhus är alltid smärtlindrade om det finns minsta tecken eller misstanke om smärta. Morfin är också ångestdämpande.

Förra veckan skrev en svensk djurklinik en text om hur plågsamt det är att spruta avlivningsmedel i buken på en katt. Hur pH ligger på 9 och det blir enorma frätskador. Katten är paralyserad och kan inte visa smärta. 


Jag skriver till en erfaren patologkollega för att få hennes uppfattning om förekomst av frätskador.

Hon bekräftar att hon aldrig sett några. Det som kan ses ibland är utfällning av kristaller på de inre organens utsida. Hon kommenterar att en kemisk skada på bukhinna gör fruktansvärt ont. Det vill säga, om katten verkligen fick en sådan kemisk frätning skulle den skrika rakt ut och värja sig. 

Jag har själv avlivat katter med tunn nål sittande i famnen på matte eller husse. Utan lugnande. Många katter har suttit så. Fullkomligt avslappnade, trygga, inte rört sig en millimeter. Jag har lugnt fört in nålen i buken och sprutat den rumsvarma vätskan in i bukhålan. Sedan har kissen somnat in för den sista vilan. Ibland har det tagit längre tid, ibland har det gått direkt beroende på upptag till blodbanorna. 


Jag ändrade mig för kanske fem år sedan och började ge lugnande före sprutan eftersom det kom upp till debatt om det sved. Jag anpassade mig. På djursjukhus finns flink personal som kan få in en kanyl i den mest uttorkade katt, så jag sprutar numera mest intravenöst. Men jag tycker fortfarande att min tidigare metod fungerade fint och var kattvänlig. De slapp kräkas av lugnande som en del gör och de behövde aldrig lämna mattes famn. 


Men när det rör sig om urgamla, skröpliga eller jättesjuka eller skygga katter och man inte är jättesnajsig på kanylläggning, då är jag helt trygg med att en katt som får lugnande och sedan en spruta med avlivningsmedel i buken varken får frätskador i buken eller plågas. Ingen veterinär plågar en katt med den metoden. 

Jag hoppas att kliniken som delar inlägget går ut och dementerar. Det är en alarmistisk skröna som skapar onödig oro hos kattägare. 

När vår son hade det tufft för några år sedan kom han hem efter ett besök på sjukhuset och var i princip okontaktbar i tre dygn. Låg till sängs, djupt sederad. Vi var extremt oroliga. Vad hade hänt? Var detta ett nytt rop på att livet och kroppen gjorde för ont? Han lät mig följa med vid nästa besök. Jag fick veta att de gjort en akut suicidbedömning och bedömt att den var ökad men inte så att han behövdes skrivas in. De ökade på den redan tunga medicineringen för att han skulle kunna sova.

- Vi behöver få veta när det händer, sa jag förtvivlat.

Sonen gav oss tillstånd att vården kunde kontakta oss. Det var en lättnad för alla inblandade.

Tre unga människor som jag känner till ville inte leva längre 2018. En fjärde har det oerhört svårt. Vårdens sekretess att inte berätta är obeskrivligt ångestfylld för en närstående. Hur kan det vara möjligt? Den människa som inte vill leva längre och berättar ingående om tillvägagångssättet för vårdpersonal är ju deprimerad eller har annan åkomma som grumlar deras konsekvenstänk. Det är något vi behöver ändra på. En direkt självmordsbenägen medmänniska vill inte vara död. Den vill bara slippa leva för att livet gör för ont. Det här är inte sekretess. Det är ett svek mot den som är sjuk.

När en människa tagit sitt liv känner närstående gränslös skuld. Jag borde ha förstått. Jag borde ha ringt/åkt dit/vaktat hen hela tiden. Så tänker man inte när någon går bort i cancer. Att jag har skuld i cancern och borde gjort mer för att förhindra att det tog slut.


En djup depression är lika svår som en cancer att påverka som närstående. Det behöver vi ha vårdhjälp för. Sekretesslagstiftningen behöver ses över. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga människor. Våra ungdomar och unga vuxna barn har det tufft. Vi behöver hjälpa dem.

Jag läser på SvD om en psykiater som hittat en väg runt sekretessen. Hon menar att vården behöver ha kommunikationsverktyg för att kunna agera. Istället för att fråga om hon får berätta för de anhöriga när hon bedömer att läget är kritiskt säger hon:

- Jag behöver ringa en närstående. Vem ringer jag?


De flesta människor ger henne ett namn och nummer då. För de vill egentligen inte vara döda.