Medelåldersbloggaren returns

Förra veckan märker jag plötsligt att jag blir yr i huvudet när jag vrider huvudet från vänster till höger. Det eskalerar. Från lite grann blir det plötsligt varje gång jag vänder mig i sängen. Hela rummet snurrar. Jag kan känna hur ögonen trillar runt i nystagmus. Jag håller fast mig i madrassen. Maken får hämta en hink och ställa nedanför sängen. Jag tänker på alla gamla labradorer som kommer in i akut yrsel. Hur jag först på senare år unnat dem åksjukemedel.

Med huvudet rakt uppe på axlarna går jag ner för trappan och rafsar fram Postafen. Jag hade kunnat bära en luciakrona med levande ljus utan en gnutta spill av stearin i håret. I övrigt är jag ganska halvolik en lucia märker jag där jag tar mig fram i halvmörkret i en för stor rosa klänning från Sjödén  som fungerar som nattlinne.


Jag sväljer en Postafen och går och lägger mig. Det är olidligt vid minsta rörelse av huvudet åt fel håll. Jag chattar med A, som haft karusellsjukan. Eller ja, det heter kristallsjukan, men det ger ju ingen hint vad det rör sig om. Jag läser allt som finns att läsa om olika manövrar man kan göra för att få kristallerna att lossna från båggången inne i huvudet. Jag blir lite missmodig att se att de är åtta stycken, lite övermäktigt  när jag inte vet vilken gång min kristall ligger i.

Jag ser att det också kan vara början på nåt värre. Kristallsjuka de luxe. Som slutar med inskrivning. Då åker man konstant karusell och kan bara blunda och kräkas. Det får man ägna sig åt i två dagar innan man häpp! ska upp och hoppa och vrida huvudet rätt igen. Annars blir det aldrig bra. Man blir sjukskriven lite grann och man kan vara trögtänkt ett tag. Men man måste kämpa för att övertyga hjärnan om att man är på fast mark. Man får kortison också läser jag. Och karusellmedicin.


Jag räknar efter. Om jag håller på att utveckla karusellsjukan de luxe så kommer jag att vara inskriven tisdag och onsdag? Kanske torsdag medan de vrider huvudet och så? Kan jag åka till Jämtland då och åka skidor? Om jag insjuknar senare låter oddsen dåliga för julfirande. Jag funderar om maken ändå åker med farmor och barnen och respektive och sambos förälder med ny särbo med barn? Medan jag blundar och kräks? Tar han med sig hunden eller behöver jag ordna hundvakt? Borde jag äta kortison redan nu när jag märker hur jag håller på att utveckla allvarlig karusellsjuka? Tänk om jag blir så yr så jag behöver hämtas i ambulans? Borde jag ta på mig rena underbyxor nu eller hur tolkar vården det om det kommer in en tant med rumpan bar inne i sin rosablommiga Gudrun Sjödénklänning och skavt nagellack på tårna? Kan det försämra vården?


Det kräver stor tankeverksamhet att oroa sig för karusellsjukans konsekvenser mitt i natten med en kräkshink och en telefon som sällskap. Alla tankar förefaller rimliga och behöver utredas i detalj.


Jag sover större delen av måndagen. När jag kliver upp är jag frisk.

Jennifer kommer ut från djurkliniken med Lucia i kopplet. Hon försöker känna efter om hon är glad? Lättad? Eller besviken? Äsch, det får ordna sig, det där med pengarna. Huvudsaken Lucia får hjälp.

Kvällen verkar bli lugn. Lucia ligger däckad i hörnsoffan och snarkar högt. Jennifer ler kärleksfullt. Det kanske vänder nu?

Hon tar en bild på sin sovande hund och startar med viss möda en ny Facebookgrupp som heter "Hjälp Lucia med sin tandvärk". Jennifer är ingen stor skribent vet hon. Det är svårt att formulera sig vad som behöver göras. Hon behöver ju pengar både till en sån där tränare, mediciner, dagens besök som är innestående för att hon skulle tillbaka på torsdag och operationen. Tänk om hon blir påhoppad? Jennifer darrar lite i fingret när hon trycker på sändknappen.

Hon lutar sig bakåt i sin soffa som hon köpt på avbetalning. Undrar om det kommer in mycket pengar, då kanske lite kan gå till lånet? Det är så förbannat trist att jämt vara utan pengar. Jennifer blundar och slappnar av. Hon somnar till men vaknar med ett ryck av att Lucia vandrar och vandrar. Kök-hall-vardagsrum-kök-hall-vardagsrum.

- Snälla. Kan du inte bara ta det litet lugnt? vädjar Jennifer med uppgiven röst. Hon kastar några korvbitar som stimulans på mattan. De går åt på två röda. Det blir hon kanske inte så trött av?

Hon har massor av aviseringar ser hon. Å vad spännande! Ja! Några swish också! Hon loggar in på sin Swish. Tretton stycken har skänkt pengar på två timmar. Trehundrafemtio kronor. Jennifer suckar. Hon går in på rädda-Lucia-sidan och läser. Massor med hjärtan och löften om Swish. Några elaka. Som skäller ut henne för att hon är blåst och skaffat en hund hon inte klarar av. En del försvarar henne att det inte är så lätt, men de flesta elaka kommentarer får fler gillanden än mothugg. Fy vad obehagligt.


Så ser hon. En tjej som heter Maminska-kan-hundar skriver att hon skulle kunna prova buspiron. Det har hon lärt sig i USA. Högtempererade hundar blir snälla av det. Buspiron har hon ju för sjutton hemma! Mot ångest. Fast hon har bytt ut det sedan en tid men fått tabletter kvar. Vilken tur att hon sparade burken. Hon går in på toaletten och letar fram den. 100 stycken har det varit. Måste vara minst 50 kvar. Klart värt ett försök. Hon stänger dörren till toaletten för att slippa höra Lucias tassar mot golvet. Hon skriver till Maminska på Messenger och frågar vilken dos hon kan använda.

- Ge det du tar själv, skriver Maminska tillbaka.

Åh vad lätt! Hon läser på etiketten. 2 tabletter 2 gånger dagligen. Hon får läsa mer se´n. Kanske det finns någon tråd på vovve.net?

Hon smyger ut ur toaletten och häller upp mat till Lucia. Blöter upp tabletter och kulor så det blir en smet. Lucia anar inget utan glufsar i sig med vanlig fart. Jennifer väntar en timme innan hon går till dörren. Hon skramlar med selen och kopplet.

- Kom då Lussan, får vi se om du blivit snäll, säger hon.

Det märks verkligen ingen som helst skillnad på hunden. Hon kastar sig bakåt med öronen strukna mot nacken och visar hela garnityret. Kanske hon behöver högre dos? 2 tabletter är ju inte så mycket ändå?

Jennifer skriver till Maminska igen. Hon svarar omgående. Nej, ge inget mer. Buspiron tar tid till effekt.

"Men jag behöver effekt nu. Hon är döarg" skriver Jennifer och sätter en ledsen smiley bakom.

"Vilka mer lugnande läkemedel har du hemma?" svarar Maminska med en blinksmiley.

Jennifer går in på toaletten igen. Hon har ju fått rätt mycket olika under sin tid på psykiatrin och fått byta ut för att hon fått biverkningar eller inte fått effekt.

"Stesolid?"frågar hon.

"Ja! Superbra! Snabb effekt. Ge din egen dos."

Jennifer mikrar en köttbulle och trycker in tre Stesolidtabletter till Lucia och väntar tålmodigt en timme till. Under tiden plingar Swishen in. En tia här och en tia där. Mest är det löften om pengar och påståenden att man har skickat. Det kommer en massa pm med råd hur hon ska träna och vart hon kan ta bort tänderna mycket billigare. Tiden går fort medan tabletterna verkar.


När hon tittar ut genom toadörren står Lucia på golvet med benen brett isär och dreglar. Hon ser lite märklig ut i blicken. En hinna täcker halva ögat. Har hon gjort illa sig?

- Nu är du ganska lullig va, skrockar Jennifer och sätter på selen.

Hon får baxa ut Lucia ur lägenheten och till hissen. En granne högre upp tittar på hunden med skepsis.

- Har du kvar den där galna jäveln? säger han och backar in i hörnet.

- Ingen fara, jag har fått lite bra grejer av veterinären för att hålla henne rehabiliteringsbar.

- Va? Är du riktigt i ordning?

Grannen försvinner snabbt ut genom hissen när de når markplan. Jennifer ignorerar honom. Nu har hon en lösning på gång, det känner hon. Medan pengarna trillar in så kan hon få vara lite smålullig. Det har ju ingen dött av.