Medelåldersbloggaren returns

För tjugo år sedan och en dag var det i köldrekord i stora delar av (hela?) Norrbotten. Jag jobbade som distriktsveterinär i fält. Alltid redo. Den dagen har etsat sig fast i minnet på samma sätt som Olof Palmemordsdagen och 11 september. 

Det här var innan SMHI gav ut klass 1-3 varningar. Eller kanske gjorde de det men inget någon/jag visste? Jag gissar att den kyla som rådde då skulle rendera i en och annan varning till allmänheten att köra runt med bilen. Men jag skickade barnen på dagis och skojade om de skulle vara ute hö-hö för det var ju ändå ett utedagis. Sedan rullade jag iväg till stationen och tog emot telefonen. Det var lite klent med behövande kor och hästar den dagen. Jag hade två sjukresor. Båda ganska nära. Bilen startade snällt inne i garaget (eller hade jag haft jour? Hade ju det varannan natt så det är ju en chans på två att det var den jag körde med hemifrån? Minnet kanske är lite blurrigt ändå). 

När jag passerade Bertnäs blev jag liksom överrumplad över hur kallt det var. Minus 43.7 stod det på tavlan nere i svackan. Det är någon halvmil från stationen och hjulen börjar fyrkanta till sig. Jag lämnar den med motorn på när jag tog min praktiklåda och skyndade in i ladugården. Jag passade på att koppla den till motorvärmare också. Känns liksom lite nödvändigt. 

Jag utförde uppdraget. Undersökte två kvigor som inte visat brunst när det var minus 43.7 grader. Jag gissar att mina kollegor är mer reflekterande 2019. Den andra resan var inte mer brådskande den och jag började på riktigt fundera över om jag var ganska stollig när jag körde hemåt. Bilen spann som en något köldskadad katt. 

Kanske var det tipping point den dagen; tvåjour och småbarn och köldrekord. Kanske var det den dagen jag sa till min man att vi behöver ett tredje barn så jag får vila upp mig. Kanske var min man uppmuntrad av tanken på intensiv produktion så han inte försökte sig på att påtala bristande logik i mitt konsekvenstänk eller också hade han redan då insett att jag är svår att ändra på och det är lugnast att låta mig hållas. Kanske överdriver jag konsekvenserna att ha känt på kvigors äggstockar i minus 43.7. Men någonstans mognade idén och tredje telningen föddes i början av 2000. 

Hur kallt har du varit med om som kallast? Vad gjorde du den dagen?

På hundsidan sker mycket för att förbättra trubbnosrasernas sundhet, t ex utbildning av domare och uppfödare, avelsintyg, valpintyg, konferenser och upplysning till valpköpare. Men hur är det med kattsidan? Görs det något för att komma till rätta med hälsoproblem relaterade till brakycefali hos trubbnosiga kattraser? Ja, det gör det faktiskt, även om det inte syns lika mycket utåt som Kennelklubbens arbete.

I trubbnosuppropets kölvatten organiserade rasringen för perser och exotic i Sverige (Spexus) tillsammans med kattklubben Perserkatten en workshop om brakycefali hos katt år 2016. Föreläsningar av veterinärer och domare ramade in en livlig och konstruktiv paneldiskussion. Några av de viktigaste punkterna som kom fram var värdet av en bra dialog mellan uppfödare, domare och veterinärer; att vi behöver lära oss mer om vad som är specifikt för brakycefala katter jämfört med hundar; samt att uppfödarna bör inrikta sig på att avla bort från trånga näsborrar och fokusera på att få fram katter med breda nosar och öppna näsborrar, samt släta ansikten utan veck.

Som en direkt följd av workshopen initierades en studie av veterinärer vid SLU, i syfte att ta reda på mer om graden av brakycefali hos perser och exotic i Sverige. Veterinärerna besökte kattutställningar runtom i Sverige och gjorde mätningar på utställda katter. En djurägarenkät med frågor kring kattens levnadsvanor, matvanor, ögon och andning ingick också. Totalt undersöktes 76 vuxna (> 10 månader) katter under år 2017. Resultaten är fortfarande under sammanställning och bearbetning. Såväl rasringen Spexus som SVERAK (Sveriges kattklubbars riksförbund = kattvärldens motsvarighet till Kennelklubben) var involverade i de praktiska arrangemangen kring studiens genomförande. De perser- och exoticägare som närvarade på de aktuella utställningarna var genomgående positiva till studien och deltagandet (som var frivilligt) var så gott som 100%. Förhoppningen är att studien ska kunna ge uppfödarna ytterligare verktyg för att främja en sund avel.

Trubbnosfrågan har även varit uppe på SVERAKs bord, och styrelsen föreslog att FIFE (den europeiska centralorganisationen) skulle ta upp hälsoaspekter kring brakycefali som huvudtema på domarseminariet i anslutning till FIFEs generalförsamling i Portugal våren 2018. Detta nappade FIFE på, och undertecknad bjöds in som föreläsare. Ett fyrtiotal domare från hela Europa samt några utomeuropeiska länder deltog i seminariet. Föredraget hade titeln ”Persians and exotics: how can judges promote breeding of cats with sound anatomy?”. Skallens och ansiktets anatomi, med fokus på luftvägar, gicks igenom och exempel på katter med sund respektive osund anatomi avseende ögon, nos, käke och kinder presenterades.  Domarens viktiga roll i att premiera sunda djur och att utnyttja det regelverk som finns för att exempelvis hålla inne certifikat för katter med trånga näsborrar och hörbara andningsljud belystes. Budskapet mottogs mycket positivt av domarna. Planer finns på att hålla samma utbildning för domare i Sverige.

I december 2018 hölls ett liknande seminarium, men anpassat för uppfödare, i Stockholm. Arrangör var rasringen Spexus, och undertecknad var återigen föreläsare. Titeln på föredraget var: ”Perser och exotic: hur uppfödare kan arbeta för en sund avel”. Första halvan liknade domarnas föredrag, med genomgång av anatomi, men andra halvan gick mera detaljerat in på specifika negativa aspekter av brakycefali, som trånga näsborrar, uppåtvinklade tårkanaler, för ytligt liggande ögon etc. I den avslutande diskussionen konstaterades att det i grund och botten inte är perserns rasstandard det är fel på utan tendensen att bländas av det extrema. Det gäller såväl domare som uppfödare. En viktig aspekt att hålla i minnet är att perser och exotic inte är några numerärt stora raser i Sverige idag. Persern ligger runt 400 registreringar per år. Det innebär att avelsbasen inte är särskilt stor, och man kan därför inte gå alltför hårt fram med att slå ut individer ur aveln.  

Sammanfattningsvis: en hel del arbete har gjorts de senaste åren på kattsidan, men mycket återstår, bland annat att ta fram en raspolicy liknande RAS-dokumenten på hundsidan. En bättre dialog mellan uppfödare och veterinärer behöver också komma till stånd. Det viktigaste är att öka medvetenheten hos uppfödare och domare om avarter av brakycefali, och att få alla att vilja jobba åt samma håll. Jämfört med en del trubbnosraser på hundsidan har perser och exotic ett betydligt bättre utgångsläge, och det finns därför gott hopp om att vi ska kunna styra aveln i rätt riktning, mot en rastypisk katt med bibehållen sundhet och funktionalitet.  

Anna-Lena Berg
Leg vet, docent i patologi
Avels- och hälsoledamot i SVERAKs styrelse