Medelåldersbloggaren returns

När jag började Läkarprogrammet våren 1985 blev vi ganska snart satta att dissekera en kanin. Det var en självklarhet att vi kunde använda oss av djuren i utbildningssyfte och inget sas om de dött för vår skull eller av annat skäl. Och ingen frågade. Jag hade det etiskt kämpigt med frånvaron av samtal eller kollektiv reflektion. Att vi förutsattes gilla läget. Jag observerade mina kurskamrater som sa "intressant" i kapp inför den uppsprättade kaninkroppen. Troligen fanns det fler som jag. Troligen behövde vi alla prata om ändamålen helgar medlen och människan som tar sig rätt att använda djur som de vill. Ett sådant samtal hade gjort oss till bättre människor. 


Även under veterinärutbildningen utsattes vi för prövning. Crescendot var i årskurs fyra, då vi hade försöksoperationer på hund, häst och nöt. Jag har skrivit om det förut. Momenten var obligatoriska och föregicks inte heller då av något samtal med etiska förtecken. Men också övningar på levande slaktkor mitt i slaktmiljön hade jag svårt att förhålla mig till. Exemplen är många märker jag när jag sorterar minnena. 

Även om de momenten inte är desamma idag så stöter vi på många tillfällen under utbildningen och i yrkeslivet som vi aldrig tränas för. Fokus är på lärande av veterinärmedicin. Arbetet som smådjursveterinär är däremot väldigt stort fokus på att lyckas med din kommunikation och att hantera svåra situationer med djurägare som är krävande, ifrågasättande, ledsna, besvikna, arga, förtvivlade och ångestfyllda. De flesta möten är enkla ska sägas. Ägaren är tacksam och nöjd, du blir påfylld om du göds av bekräftelse. Få yrken innehåller så mycket positiv bekräftelse skulle jag vilja påstå. 

Men saknar vi verktygen att hantera de svåra situationerna så förvandlas vi till offer med fokus på person istället för situation. Att vi skyddar oss genom att raljera över jobbiga djurägare. Att vi smiter ansvaret att stå pall i rummet fast det är jättetufft för vi har ingen aning om hur det ska gå till. Sedan tar vi hem tillkortakommandet och låter det äta oss inifrån. 

Jag är och har varit själv väldigt krävande, envis och drivande i vårdsituationer med min äldsta son. Min ångest över att inte hitta hjälp ger högt tonläge emellanåt, oftast tårar och vädjan, argumentation. De som är professionella och tränade och prestigelösa har inget problem att hantera det. De kan till och med bekräfta att det han varit med om i vården är förfärligt. De kan också erkänna att de saknar lösning. Att de förstår att det är förfärligt. 


De som inte pallar med mig har lämnat rummet i affekt, har hittat på förklaringsmodeller som inte håller måttet, har duckat under ansvar. 

Vi behöver sluta vara vårt vårdyrke utan jobba i det. Vi behöver hitta en lagomnivå och söka det vanligaste i det första läget utan att känna sig dålig om någon annan briljerar med fyra sällsynta orsaker till djurets symtom. Den perfekta vården finns inte. Vi kommer att göra fel och missa saker. Vi behöver våga se att vi misslyckats och lära oss tillsammans. Men - jag inser det så tydligt nu - vi behöver också få prata om hur det känns att ha gjort fel, om situationen som var jobbig och svår inne med djurägaren, om vad det gjorde med mig. Vi behöver hjälp med riktningen i vår kommunikation, få träna och bli bättre. Träna på att släppa jobbet när vi går hem.

Jag tror inte någon tar livet av sig enbart för att man har ett svårt och krävande jobb man inte pallar. Det finns många fler själasår som inte läkt av andra skäl, kanske depression eller någon annan psykiatrisk sjukdom. Men till slut är det för mycket. Vi behöver hitta kollegorna som driver dithän mycket tidigare. Kanske är det bästa ibland att faktiskt lämna jobbet som smådjursveterinär om det är för svårt att klä av sig veterinärkostymen när arbetspasset är slut. Det är ingen skam. Det är mod på riktigt. 

Utbildningen behöver reformeras så vi har resurser att möta dagens djurägare som är mer pålästa, kunniga, krävande än när jag blev klar för nästan 30 år sedan. Då ser vi också att vi har ett alldeles fantastiskt jobb för det mesta. 

Flera kollegor har tagit sina liv det sista året som jag känner till. En av dem var en kurskamrat. Veterinär är ett högriskyrke. Det behöver vi ändra på. 


Jag funderar över hur det hänger ihop och pratar med min fina vän H, som arbetar i ett sammanhang där handledning och debriefing är vardagligheter och ingår som en del av arbetet. Det kommer över mig som en blixt hur fattigt vi har det inom djursjukvården. Hur tränade vi är på att ställa diagnos, diskutera medicinsk och kirurgisk handläggning och ronda våra patienter. Utvecklingen är explosionsartad. Det är komplext och utmanande att hänga med och räcka till. 

Intagspoängen till Veterinärprogrammet är skyghög. Det är bara de riktigt vassa tjejerna (och några killar) som läser. Vi sporrar varann. Studietakten är hög. Efter examen är man ändå inte redo för yrkeslivet. Många av oss saknar verktyg att hantera svåra samtal, ledsna djurägare, missnöjda kunder när vården blivit kostsam eller djuret inte blir friskt, när diagnos saknas trots febrilt letande.  Vi får täcka upp för missnöje för det våra kollegor sagt eller gjort dagen innan. Vi får stå till svars för kostnader för vården vi erbjuder.  Vi kanske har gjort fel, ibland med fatala följder. Vi kanske blir uthängda på sociala medier med namn, kanske anmälda till Veterinära Ansvarsnämnden. 

Vi har inte tränats för att klara det. Vi är tränade i att rabbla tio alternativa skäl till att djuret kräks, har feber eller har för lite vita blodkroppar. Vi har ägnat fem och ett halvt år att reda upp komplexa medicinska och kirurgiska problem och har i bästa fall en dag eller två i kommunikation. 

När vi trängs utan verktyg att hantera missnöje, rädsla, ångest eller sorg från djurägaren sliter vi på oss själva. Vi värjer oss för situationen, kanske tänker/säger vi att djurägaren är jobbig. Fast egentligen är det situationen vi är otränade för. De jobbiga kunderna kommer i olika skepnader dag ut och dag in. 

Min vän H säger att man behöver ha träning i att vara i kontakt med sig själv. När man är det kan man härbärgera djurägarens känslor i rummet och bekräfta dem. 

- Jag ser att du är oroad, det är begripligt, kan vara en förlösande replik.

H berättar att hon aldrig gråter ens i de svåraste stunder i sitt arbete. Däremot behöver hon debriefing efteråt. Få berätta om vad som var tungt och svårt och jobbigt. Då klarar hon att gå hem och vara bara H igen. Lämna yrkesrollen och återhämta sig. 

Det är en förutsättning för att orka med att vi hittar verktygen för att kommunicera med människor i kris i vårt arbete att vi tar paus när vi är hemma. Men då behöver det finnas strukturer för det. Jag tänker att vi behöver lära av vårdyrken och andra svåra yrken där debriefing och handledning finns som en naturlig del av arbetet. Lika självklart som vi har ronder och långroder ska vi få hjälp med att hantera våra tillkortakommanden, våra själsliga reaktioner och att klara de dagliga mötena med djurägare.

Jag tror att det är lösningen för att orka med livet som pågår med sjuka barn, skilsmässa, döende föräldrar, sjukdom som drabbar oss. Det är dags att inse att vi behöver debriefing för att komma i kontakt med oss själva. Att det är lika självklart som att kunna tio alternativa diagnoser till att hunden kräks.