Medelåldersbloggaren returns

Finska veterinärer agerar mot att avla på den dubbla genuppsättningen DLVL2 som visats koda för den brachycefala kroppen och ger dess karakteriska skallform, korkskruvssvans och kotmissbildningar. I raserna engelsk och fransk bulldog är genuppsättningen fixerad och hos Boston terrier finns den i dubbel uppsättning till 94 % i en  studie från 2018-, 

Tittar man på finska kennelklubbens statistik över dödsfall och dödsorsaker för dessa raser är deras upprop rimligt. 

127 av 600 rapporterade, avlidna franska bulldoggar under perioden 2000-2019 har avlivats på grund av neurologisk sjukdom. 

Finska kennelklubben har delat upp gruppen neurologiska sjukdomar  i neurologi (127 dödsfall), som omfattar diagnoserna annan neurologisk sjukdom, utvecklingsstörning av hjärna/ryggmärg, epilepsi, immunolgisk hjärnhinneinflammation och neurologisk sjukdom. Emellertid är gruppen ryggsjukdom (100 dödsfall) också högst relevant att kallas för neurologisk sjukdom. Under dödsorsak ryggsjukdom ingår annan ryggsjukdom, cauda equina, diskbråck, medfödd missbildning av ryggkotor och spondylos. 

De djur som avlivas på grund av neurologisk sjukdom avlivas vid 4 år och 10 månader (gruppen ryggsjukdom) respektive neurologisk sjukdom 5 år och 8 månader. 

116 uppges ha dött av naturliga orsaker vid 10 år och 11 månader. 

116 saknar diagnos, 54 har diagnos som saknas i listan. 

Medelåldern för död bland de som avlivats eller dött under 2000-2019 är 5 år och 9 månader. 

Bakom siffrorna behöver man komma ihåg att många kan leva med sitt neurologiska handikapp/smärttillstånd utan att avlivas. 

Jämförande siffra från rasen schäfer (som anses ha hög frekvens av ryggproblem) är 267 + 62 stycken (ryggruppen respektive neurologisk sjukdom) av 3787 = 9 procent. 7 år är medellivslängd av alla som dött, 461 är döda av naturliga orsaker vid 11 år och 5 månader. Medeldöd pga neurologisk sjukdom är 5 år och 10 månader medan ryggsjukdom är 6 år och 11 månader. 

Naturligtvis är det även i schäfergruppen endast de allvarliga fallen som avlivas, men som kliniker är min erfarenhet att en schäfer ofta avlivas på grund av ryggbesvär på grund av att det är en begränsning i livskvalitet som ägaren inte vill kompromissa med för att den används på ett annat sätt och har ett annat temperament. 

Jag välkomnar våra finska kollegors initiativ! Modigt, bra och mätbart! Med de siffror som finns i finska kennelklubbens register kan vi inte annat än oroas över det stora lidande som avel mot brachycefali med dubbel uppsättning av genen DLVL2 medför. Det innebär ett starkt förkortat lidande mot de som lever ett långt liv och avlivas av naturliga orsaker. 

Det saknas helt bekämpningsprogram för dessa sjukdomar inom hälsoarbetet för fransk och engelsk bulldog. Mot bakgrund av helgenomkartläggningen är nog loppet kört. Korkskruvsvans är förknippat med kotmissbildningar och brachycefali som ger upphov till stort lidande i hög frekvens. 


Om vi följer svensk djurskyddslag på riktigt kan den här aveln inte alls försvaras. Tack Finland!

Här kan du själv kolla statistik: 

https://jalostus.kennelliitto.fi/frmTerveystilastot.aspx?R=166.2&Lang=sv

Svensk djursjukvård är alltmer specialiserad. Ofta är djurägarens förväntningar på topnotchleverans  höga. Bemanningen på varje enhet ökar för att kunna leverera. Ett fåtal enheter håller dygnetruntöppet och är remissinstans för dagöppna kliniker för djur som behöver vårdas på vårdavdelning eller har komplexa åkommor som den dagöppna kliniken vill remittera för utredning. 

När jag jobbade åt Försvarsmakten ringde jag runt i Stockholmsregionen för att få en tid för en tjänstehund som brutit av en hörntand. Ingen kunde ta emot på grund av att de saknade kompetens. Det var flera veckors väntetid. En vän berättar om flera månaders tandväntetider i sin region, om katter med urinstopp som ingen vill ta emot, om ögonskador som behöver operation och alla nekar... Inte för att någon är ondsint utan för att man saknar resurser, bemanning, kompetens. 

Så kallade exotiska djur (t ex kaniner, marsvin, möss, ödlor och råttor) tas emot på jourtid av en enda specialiserad klinik i Sverige, Blå Stjärnan i Göteborg. Behovet är förstås större än så. När en exoägare ringer en annan nattöppen klinik så nekar veterinären dem att komma. Man är för osäker, kan inte djurslaget, de dagliga besöken är för få för att en hel kader av veterinärer på ett djursjukhus ska kunna träna upp sin kompetens (och ganska få vill utan är intresserade av hund och katt på ett specialiserat plan), man har fullt upp med övriga patienter. 

Min vän berättar om en kaninägare som kräver gasnarkos för sin kanin. När personalen inte känner sig komfortabel med narkosen utan försöker lösa det på annat sätt blir de sedan anmälda av ägaren när kaninen inte klarar sig. Det minskar viljan och lusten att vilja göra ett försök att ta emot djurslag eller åkommor utanför ens kompetensområde. 

Ögonskador sköts med bravur på specialiserade ögonkliniker. Kunskapsspridning till övriga veterinärer i huset är en utmaning. När ögonspecialisten går hem eller är på semester saknar djursjukhuset ögonkompetens. Då nekar jourveterinären att ta emot om det är akut och inte kan vänta på specialisten. 

Förr kunde man göra ett försök. Jag har undersökt både sköldpaddor, kaniner, ormar, pygméigelkottar och ödlor och gjort mitt bästa. Det har många gånger varit långt ifrån bra kvalitet. Men jag blev aldrig anmäld. Nu är ägarna mer pålästa, besöket är inte längre subventionerat för det går inte ihop sig och kräver minst samma tid som ett polikliniskt besök med en hund eller katt. Då slår kliniken ifrån sig och säger nej. Man vill inte försöka när det riskerar bli undermåligt. 

Djurskydd i egentlig mening är att kunna erbjuda avlivning. Men det är knappast djurägarförväntningen. Här har vi en enorm utmaning när vi går emot en sommar där de nattöppna djursjukhusen har fullt och hänvisar vidare de patienter som behöver vård. Det handlar om alla möjliga fall som behöver söka sig i en radie ut från Uppsala-Strömsholm-Stockholm. 

Vi behöver prata om det. Hur ska vi modifiera förväntningarna från djurägarna och på oss själva, hur ska vi klara djurskyddet bortom avlivningarna (dvs erbjuda vård), hur ska arbetsmiljön säkras upp så inte djurskydd går före personalens väl och ve? Är det dags för joursamarbete mellan klinikerna på ett obligatoriskt, strukturerat plan som finns i andra länder i Europa? Att man antingen får betala för andra att hålla jour för "sina" patienter eller vara med och bidra?