90-tal. Jag ska strax ha jour över helgen. Jag tittar i schemat och ser att den nya djurvårdaren, som jobbat några månader på kliniken, är schemalagd med mig.
- Vem är bakjour om vi behöver söva? frågar jag henne.
- Nä, jag har varit med på två narkoser nu så jag vet hur man gör, svarar hon.
Det löste sig med erfaren bakjour och patientsäkerheten var säkrad. Situationen i sig reflekterar hur det kan bli om man saknar teoretisk och praktisk grund för hur komplext det är att söva och hålla liv i en djurpatient. Ju mer man vet desto mer ödmjuk blir man.
Men händelsen var ett undantag. Det fanns många som lärdes upp inom djursjukvården som blev riktigt skickliga på anestesi. Många av dem kompletterade bristande teoretiska grundkunskaper med kurser i ämnet.
2010 skyddades titeln djursjukskötare, som numera är ett legitimationsyrke med utökat ansvar och treårig akademisk utbildning. Ett betydande gäng fick legitimation på övergångsregler. De hade jobbat minst sex år i yrket och klarade en praktisk och teoretisk examen. Ett okänt antal föll på målsnöret. Nästan där i tid men inte riktigt. För dem stängdes dörren för gott.
Konsekvensen blev en bemanningskris inom djursjukvården. Den svenska utbildningen examinerade alldeles för få djursjukskötare sett till behovet. Djurvårdare fick bland annat inte längre ge lugnande, morfinläkemedel eller söva patienter.
Arbetsmiljön för djursjukskötarna blev oacceptabel. Många blev sjuka av arbetsbördan och ansvaret. Jag skrev om det 2016.
Efter påtryckningar från branschen kom till slut undantag från behandlingsförbudet. Under vissa förutsättningar kunde djurvårdare arbeta under nivå 3. Till skillnad från djursjukskötarna arbetar de på veterinärt ansvar. Initialt protesterade djursjukskötarna högljutt. De oroade sig för en urvattning av deras legitimation och löneläge. Att "vem som helst" skulle kunna söva sida vid sida med dem inne på operationsavdelningen och att det skulle skapa slitningar på avdelningen.
Men här behöver vi ha tillit till arbetsgivarens omdöme. De allra flesta på nivå 3 söver inte (men det finns absolut de som gör det med bravur) men är välkommen och värdefull hjälp inne på operation med sin utökade kompetens, de kan avlasta vid medicineringar och koppla av och på dropp och sätta permanentkanyler på djuren. Utan dem hade vi stått inför en katastrofal situation avseende djurskydd, företagsöverlevnad och arbetsmiljö. Efterfrågan på den legitimerade personalen är fortsatt stor och arbetsgruppens kompetens uppskattad.
Det finns ytterligare en nivå av djurvårdare. Deras arbetsbeskrivning skiljer sig från nivå 3. Läs gärna mer på länken ovanför om du vill veta mer om skillnaden.
Tack vare undantaget från behandlingsförbudet fick branschen respit. Vi kunde andas ut en smula. Schemat gick ihop.
Men. Här kommer kruxet. Den sista december 2023 stängs även denna dörr. Undantag från behandlingsförbudet upphör att gälla och upplärda, duktiga nivå 3-djurvårdare får inte längre utföra sina arbetsuppgifter. Det svenska djursjukskötarprogrammet examinerar numera 80 studenter årligen. Det är långt ifrån vad som krävs för att få balans mellan tillgång och efterfrågan. Dessutom utvecklas smådjurssjukvården alltjämt.
Läs gärna Gröna arbetsgivares branschrapport från 2018 . Där uppges rekryteringsbehovet under 2018 vara 346 veterinärer, varav 70 med specialistkompetens, samt 177 djursjukskötare och djurvårdare på utökad nivå (nivå 2 och 3). Om motsvarande utveckling står sig till 2024 står vi alltså infor att 177 djursjukskötare behöver vaskas fram för att säkra verksamhetens fortlevnad.
I den koncern jag verkar (MittNorrlands Djursjukvård) är vår största utmaning redan 2019 kompetensförsörjningen. Dygnet runtsjukvård för hund och katt är en synnerligen komplex verksamhet för att säkra vårdkvalitet, arbetsmiljö och patientsäkerhet. Vi erbjuder det i Sundsvall och Östersund tack vare fantastisk personal, inhyrda konsulter och på senare tid utlandsrekrytering. 2024 kommer vi inte kunna fortsätta med djursjukvård dygnetrunt. Vi är helt beroende av nuvarande system med nivå 3 för att få scheman att gå ihop och erbjuda dräglig arbetsmiljö för personalen.
Jag är ganska säker på, att djurägarna i regionen (mellersta Norrland) uppskattar tryggheten med ett 24-7-djursjukhus och att konsekvenserna med långa restider med sjuka smådjur är ett scenario man vill undvika. Närmaste djursjukhus som tar emot alla tider på dygnet är Gammelstad utanför Luleå (60 mil från Sundsvall) och Uppsala (30 mil från Sundsvall).
Och vi är inte ensamma om att inte klara resursförsörjning om inget görs med behandlingsförbudet. Det är jag övertygad om.
Så vad gör vi åt denna ödesfråga? Vi behöver agera nu för att undvika att hamna i samma limbo som vi befann oss i när möjligheterna att legitimera personal via övergångsreglerna stängdes.
0 kommentarer | Skriv en kommentar