Veckan som varit lägger en djurägare ut en text som beskriver hennes upplevelse kring hennes trafikskadade katt. Inlägget exploderar i tusentals delningar. För en gångs skull är ingen enskild veterinär utpekad utan verksamheten.
Oavsett åsikt om sakfrågan så skulle jag vilja att vi funderar lite över kraften som finns i sociala medier där den ena sidan för fram en åsikt målad i vredesmod och frustration och den andra sidan tittar på utan att nyansera eller komma till tals.
Vi har ett hårdare klimat 2020 än 1991 när jag blev klar veterinär. Somliga missnöjda kan skrika och skälla på ett sätt vi inte upplevde då. Marginalen för misstag är mindre. Det är långt mer obehagligt att bli omskriven med namn på nätet än att bli anmäld i Ansvarsnämnden. I den senare kan man bemöta sakfel i sin replik och nämnden bortser helt från personangrepp och andra fultag.
Facebookläsare älskar svartvitt och enkla sanningar som gör skribenten till offer mot en okänslig, girig och inkompetent verksamhet. Hatarna får något att hata. Deras perspektiv bekräftas och mobben får en gemensam motståndare.
Första gången jag var med om det jobbade jag som chefveterinär på ett annat djursjukhus. Vi hade svansamputerat en hund på grund av en skada och den hade fått problem med njurarna efteråt. Den kom in akut och jag tog in hunden via rehabavdelningen för att de inte skulle behöva vänta eftersom det var fullt på alla rum. Vi diskuterade problemet, trots allt en ovanlig konsekvens av en narkos och efterföljande behandling med NSAID-läkemedel. De var ekonomiskt stressade. De tyckte det var vårt fel och vi skulle ta på oss ansvaret. Hunden behövde understödjande vård på grund av sviktande njurar.
Jag uppfattade att vi hade ett öppet samtal och att jag var tydlig med att vi beklagade den uppkomna situationen. Jag minns inte alla detaljer kring ärendet längre, men jag minns att några medarbetare kom och visade mig ägarens inlägg på Facebook. Han vrålade ut sitt hat mot att vi skadat hans hund. Att vi var nonchalanta, att jag inte ens idats undersöka hunden. Att vi inte ens fick komma in på ett vanligt undersökningsrum. Något ditåt. Hundratals kommentarer "Jävla ställe" "Ge dem vad de tål" "De ska bara ha ens pengar och skiter i hunden" "Ge dig inte".
Jag ringde upp honom efter att ha diskuterat ärendet med min chef. Vi erbjöd oss att vårda hunden probono. Han var djupt tacksam. I gengäld bad vi honom ta bort inlägget och skriva att han var nöjd med vår överenskommelse och kände tillit till vår verksamhet. Han blev generad men följde direktivet. Det inlägget möttes med "Va är du ironisk?" "Lita inte på dem" "Har du fått munkavle?"
Det var i backspegeln en orimlig uppgörelse. Vi hade inte gjort något fel. Vi var överrumplade av nätets kraft och bedömde att vi behövde göra en damage control avseende varumärket. Förutom att vi förstås ville ha en nöjd kund som pratar väl om verksamheten i det verkliga livet.
Idag är jag mer luttrad, inte minst efter trubbnosuppropet där jag fick träffa på personinriktat hat på riktigt. Jag lärde mig den hårda vägen att hatarna kommer att fortsätta hata och att dina intentioner drunknar i hatet. Samtidigt insåg jag att det på varje hatare finns mångdubbelt fler som läser men inte skriver. Många stöttade via Messenger men vågade eller orkade inte gå i polemik i det offentliga fikarummet.
Första gången jag var med om det jobbade jag som chefveterinär på ett annat djursjukhus. Vi hade svansamputerat en hund på grund av en skada och den hade fått problem med njurarna efteråt. Den kom in akut och jag tog in hunden via rehabavdelningen för att de inte skulle behöva vänta eftersom det var fullt på alla rum. Vi diskuterade problemet, trots allt en ovanlig konsekvens av en narkos och efterföljande behandling med NSAID-läkemedel. De var ekonomiskt stressade. De tyckte det var vårt fel och vi skulle ta på oss ansvaret. Hunden behövde understödjande vård på grund av sviktande njurar.
Jag uppfattade att vi hade ett öppet samtal och att jag var tydlig med att vi beklagade den uppkomna situationen. Jag minns inte alla detaljer kring ärendet längre, men jag minns att några medarbetare kom och visade mig ägarens inlägg på Facebook. Han vrålade ut sitt hat mot att vi skadat hans hund. Att vi var nonchalanta, att jag inte ens idats undersöka hunden. Att vi inte ens fick komma in på ett vanligt undersökningsrum. Något ditåt. Hundratals kommentarer "Jävla ställe" "Ge dem vad de tål" "De ska bara ha ens pengar och skiter i hunden" "Ge dig inte".
Jag ringde upp honom efter att ha diskuterat ärendet med min chef. Vi erbjöd oss att vårda hunden probono. Han var djupt tacksam. I gengäld bad vi honom ta bort inlägget och skriva att han var nöjd med vår överenskommelse och kände tillit till vår verksamhet. Han blev generad men följde direktivet. Det inlägget möttes med "Va är du ironisk?" "Lita inte på dem" "Har du fått munkavle?"
Det var i backspegeln en orimlig uppgörelse. Vi hade inte gjort något fel. Vi var överrumplade av nätets kraft och bedömde att vi behövde göra en damage control avseende varumärket. Förutom att vi förstås ville ha en nöjd kund som pratar väl om verksamheten i det verkliga livet.
Idag är jag mer luttrad, inte minst efter trubbnosuppropet där jag fick träffa på personinriktat hat på riktigt. Jag lärde mig den hårda vägen att hatarna kommer att fortsätta hata och att dina intentioner drunknar i hatet. Samtidigt insåg jag att det på varje hatare finns mångdubbelt fler som läser men inte skriver. Många stöttade via Messenger men vågade eller orkade inte gå i polemik i det offentliga fikarummet.
Vi gör fel ibland. Det blir också fel ibland. Vissa händelser är utanför vår kontroll, andra hade kunnat undvikas. Skillnaden är inte tydlig för gemene man. Man vinner inte mark gentemot verksamheten genom att smutskasta på nätet. Vi vinner inga bataljer där heller. Men vi tror på att stå upp för det vi gör. Stå upp med personalen. Inte acceptera att bara den ena versionen av sanningen kommer fram. Visa att vi är bakom våra medarbetare till 100 % alla dagar i veckan oavsett om det blivit fel som kunnat undvikas.
Därför skrev vi vårt perspektiv på vår egen Facebook och har kommenterat (mera sparsamt) på en annan sida som inte är vår. Vi tror att vi gör skillnad för vår personal och trovärdighet när vi inte bara är tysta. Hos oss jobbar djurägare och djurälskare och ärliga människor. Vi vårdar alltid med djurets bästa för ögonen. När det blir fel tar vi diskussionen öga mot öga och låter oss inte skrämmas av att det bildas en mobb på nätet. Det är inte det höga tonläget som avgör om och hur vi kompenserar. Faktiskt alldeles tvärtom rent av. Vi välkomnar konkret och balanserad kritik. Det gör oss bättre och det är vad vi vill alla dagar i veckan.
Här är inlägget på Facebook
Därför skrev vi vårt perspektiv på vår egen Facebook och har kommenterat (mera sparsamt) på en annan sida som inte är vår. Vi tror att vi gör skillnad för vår personal och trovärdighet när vi inte bara är tysta. Hos oss jobbar djurägare och djurälskare och ärliga människor. Vi vårdar alltid med djurets bästa för ögonen. När det blir fel tar vi diskussionen öga mot öga och låter oss inte skrämmas av att det bildas en mobb på nätet. Det är inte det höga tonläget som avgör om och hur vi kompenserar. Faktiskt alldeles tvärtom rent av. Vi välkomnar konkret och balanserad kritik. Det gör oss bättre och det är vad vi vill alla dagar i veckan.
Här är inlägget på Facebook
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS