Sveriges Veterinärförbund replikerar på Svensk Djursjukvårds uttalande om att vi behöver utbilda fler veterinärer. Inlägget delas och hyllas av många veterinärer. Jag blir nyfiken på ett par av punkterna som SVF anför:

  •  Att många studenter tvekar inför att jobba med djursjukvård grund av dåliga erfarenheter under sommarpraktiken det sista utbildningsåret. 
  •  Att en stor andel yrkesverksamma kliniska veterinärer väljer att lämna yrket pga dålig arbetsmiljö
Det saknas tyvärr länkar till påståendena. Det hade varit intressant att se siffrorna; hur många är de flertal (svenska) studenter som har haft en så avskräckande första sommar att de inte vill jobba kliniskt? Vad hände? Hur såg deras introduktion ut? Hur ser förberedelsen ut för klinisk praxis ut under studierna? Finns det ett glapp att brygga över? Kan branschen hjälpa till? Det är ju helt förfärligt om studentens livsmål att jobba som smådjursveterinär grusas av två månaders sommarjobb. 

Hur många är det som väljer att lämna den kliniska tjänstgöringen på grund av arbetsmiljöbrister? Hur många väljer en annan karriärväg för att det fanns andra faktorer än dålig arbetsmiljö i det nya icke-kliniska yrkesvalet som lockar mer? 

Jag skulle jättegärna vilja titta på dessa siffror. Det låter extremt oroande om flykten från den kliniska sektorn är så stor att den står för en relativ istället för absolut brist på veterinärer som anförs från SVF. Jag tror för övrigt att vi behöver lyfta arbetstagarens egna krav på sig själv som en kritisk faktor. 


Att lära sig (den svåra konsten) att de flesta dagar vara good enough är en av nycklarna för ett hållbart arbetsliv och både arbetsgivare, arbetstagare och djurägarna behöver se över kravbilden på medarbetaren för att det ska vara kul och möjligt att vara smådjursveterinär. Det finns ingen felfri djursjukvård. När man gör fel får vi lära oss och gå vidare. Vi får ge stöd till den som missat och alltid sätta in händelsen i rätt kontext (i klartext oftast verksamhetsansvar och inte individansvar). 


Vi har - som jag ser det - ett jätteproblem med att bemanna verksamheter som bedriver dygnetruntverksamhet. De flesta vill inte jobba obekväm tid, vill inte stå med ensamt ansvar eller har andra skäl till att vilja jobba dagtid. Den enskilde individen ser inte djurskyddet som sitt personliga dilemma utan arbetsgivarens och Jordbruksverkets. Jag tror personligen inte att tio eller ens tjugotusen kronor mer i månaden för en nattgående veterinär skulle göra en nattjänst attraktiv för mer än ett fåtal. Det är andra faktorer som styr än lönen. Förutsägbara scheman, kollegor att ta stöd av under dagtid, få ett planerat liv som synkar med övriga vänners och anhörigas, enklare med barnomsorg och större utrymme för regelbunden sömn är skäl som väger tyngre (min bedömning). 


Följden blir att vi sliter hårt på ett litet fåtal. Att de i någon mån för skylla sig själva eller åtminstone klara sig själva. Kollektivt ansvar är inte 2020. Men om fler delar går det lättare. Det skriver också SVF som ett konstaterande; "Förutsättningarna för jourverksamhet ökar om fler kan dela bördan". Kanske dags att anamma system som andra europeiska länder har, där man antingen bidrar med personal för jourlina eller bidrar ekonomiskt? Det är de dagöppna klinikerna som går ekonomiskt bäst och troligen har nöjdast medarbetare. Det är oändligt mycket enklare att lägga ett förutsägbart schema som inte behöver läggas om när det blir sjukdom på samma sätt som i en 24-7-verksamhet. Kanske borde en del av vinsten från den dagöppna verksamheten finansiera jour för andra, som i sin tur kan ge ökade löner för de som faktiskt står mitt i natten och tar emot en födande valptik eller avlivar katten med akut andnöd? Utan att det behöver betyda ökade kostnader för djurägarna för en fördyrad jour när lönerna höjs rejält för nattarbetande veterinärer? Eller är jag naiv nu?

Några yrken har antagningskrav - både psykiska och fysiska. Jag kollar in Polisens och tänker att de väljer personer med bättre förutsättningar att klara yrket genom att redan från början ha stipulerat vad som krävs för att klara yrket. Kan det vara en väg att gå? Eller är det enklare att göra en kravprofil på en blivande polis än en veterinär, som ju kan jobba både som forskare, kliniker, på slakteri, med försöksdjur, som länsveterinär med mera? Polisens sjuktal är trots det relativt höga enligt Socialförsäkringens rapport från  2018 . Kanske hade siffrorna varit katastrofala utan den initiala gallringen? Egentligen märkligt att det är stenhårda antagningskrav på en fysiska och psykiska egenskaper för polis och pilot men det räcker med akademiska meriter för att bli neurokirurg eller intensivvårdssjuksköterska. 

Slutligen. Fram till hit representerar jag bara mig själv och mina funderingar. 

Men som arbetsgivarrepresentant för MittNorrlands Djursjukvård, en koncern med ungefär 170 medarbetare och två djursjukhus som bemannas dygnet runt i mellersta Norrland, vill jag framhålla att vi välkomnar en dialog kring bemanningsbristen. Vi vill gärna dela med oss av våra reflektioner och vilka frågor vi brottas med i en lönsamhetssvag bransch. Vi vill förstås absolut ha en dialog mellan arbetsgivare, Svensk Djursjukvård, SLU och Jordbruksverket och inte minst Sveriges Veterinärförbund. 

Jag är övertygad om att vi gemensamt kan göra väldigt stor skillnad för arbetsmiljön, trivseln och tillgången på avancerad smådjurssjukvård i Sverige. Det är alldeles självklart att fackförbundet ska vara en central spelare. Det är också alldeles självklart vårt mål att våra medarbetare ska han en dräglig arbetsmiljö och en lön de tycker duger. Hjälp oss att bli bättre.