Är det enklare att bekämpa djursjukdomar än sjukdomar som smittar mellan människor? Är det etiska ställningstaganden och ekonomiska avvägningar av kostnad och nytta som skiljer mest?

Restriktionerna, för att hindra smittade individer från att ta med sig sin smitta och sprida den, är likartade. Dock är djurförflyttningar lättare att stoppa, djur har inte fri- och rättigheter i detta avseende, och behövs inte inom sjukvården, brandkåren och andra samhällsviktiga funktioner.

En ännu viktigare skillnad är nog ändå det för veterinärer självklara populationstänket. När en smittsam djursjukdom ska bekämpas är populationen alltid i fokus, oavsett om det är inom en enskild djurbesättning eller inom ett helt land. Det skulle vara otänkbart att försöka bekämpa en smittsam djursjukdom genom att initialt vaccinera särskilt mottagliga, relativt isolerade, djur som är sköra och borde löpa stor risk att drabbas av vaccinbiverkningar eller bristande immunsvar. Vaccination för att bekämpa en djursmitta appliceras strategiskt i tid och rum, för att köpa sig tid att komma ikapp smittspridningen, eller för att dämpa smittspridningen generellt. I det senare fallet talas om ”blanket vaccination”, där vaccinationsskyddet läggs som en filt över en frysande populationskropp. Detta fungerar om man använder hela filten och noga planerar hur man lägger den, men inte om man placerar ut små filtbitar här och där. De känsligaste ställena skyddas av att hela kroppen värms.

Jag blir orolig när såväl allmänheten som tidningars ledarsidor tycks se vaccination mot covid-19 som en individbehandling, något som ska fördelas ”rättvist” men är värt att tränga sig före i kön för att få till sig själv och/eller sina närstående, som ett säkert skydd mot såväl sjukdom som smitta. Vaccinationsskyddet är effektivt på populationsnivå, men inget vaccin ger ett hundraprocentigt individuellt skydd. Vaccination under ett pågående sjukdomsutbrott bör vara en bekämpningsstrategi, inte en individbehandling. De etiska principer som styr prioriteringen av coronavaccinationerna kan faktiskt leda till att smittspridningen inte dämpas tillräckligt effektivt och att i slutänden betydligt fler individer blir sjuka än med en populationsbaserad strategi.

Ja, det är enklare att bekämpa smittor hos djur än hos människor och de samhällsekonomiska effekterna av restriktioner för djur blir inte lika förödande. Etiska frågeställningar är högst närvarande även inom veterinärmedicinen, men vi är vana att tänka på populationen före individen. Vaccination som dämpar smittspridning skyddar alla, inklusive de svagaste.

 

Susanna Sternberg Lewerin, leg. veterinär, professor i epizootologi & smittskydd, SLU