Är det enklare att
bekämpa djursjukdomar än sjukdomar som smittar mellan människor? Är det etiska
ställningstaganden och ekonomiska avvägningar av kostnad och nytta som skiljer
mest?
Restriktionerna, för att
hindra smittade individer från att ta med sig sin smitta och sprida den, är
likartade. Dock är djurförflyttningar lättare att stoppa, djur har inte fri-
och rättigheter i detta avseende, och behövs inte inom sjukvården, brandkåren och
andra samhällsviktiga funktioner.
En ännu viktigare skillnad
är nog ändå det för veterinärer självklara populationstänket. När en smittsam
djursjukdom ska bekämpas är populationen alltid i fokus, oavsett om det är inom
en enskild djurbesättning eller inom ett helt land. Det skulle vara otänkbart
att försöka bekämpa en smittsam djursjukdom genom att initialt vaccinera särskilt
mottagliga, relativt isolerade, djur som är sköra och borde löpa stor risk att
drabbas av vaccinbiverkningar eller bristande immunsvar. Vaccination för att
bekämpa en djursmitta appliceras strategiskt i tid och rum, för att köpa sig
tid att komma ikapp smittspridningen, eller för att dämpa smittspridningen
generellt. I det senare fallet talas om ”blanket vaccination”, där
vaccinationsskyddet läggs som en filt över en frysande populationskropp. Detta
fungerar om man använder hela filten och noga planerar hur man lägger den, men
inte om man placerar ut små filtbitar här och där. De känsligaste ställena skyddas
av att hela kroppen värms.
Jag blir orolig när såväl
allmänheten som tidningars ledarsidor tycks se vaccination mot covid-19 som en
individbehandling, något som ska fördelas ”rättvist” men är värt att tränga sig
före i kön för att få till sig själv och/eller sina närstående, som ett säkert
skydd mot såväl sjukdom som smitta. Vaccinationsskyddet är effektivt på populationsnivå,
men inget vaccin ger ett hundraprocentigt individuellt skydd. Vaccination under
ett pågående sjukdomsutbrott bör vara en bekämpningsstrategi, inte en
individbehandling. De etiska principer som styr prioriteringen av coronavaccinationerna
kan faktiskt leda till att smittspridningen inte dämpas tillräckligt effektivt
och att i slutänden betydligt fler individer blir sjuka än med en populationsbaserad
strategi.
Ja, det är enklare att
bekämpa smittor hos djur än hos människor och de samhällsekonomiska effekterna
av restriktioner för djur blir inte lika förödande. Etiska frågeställningar är
högst närvarande även inom veterinärmedicinen, men vi är vana att tänka på
populationen före individen. Vaccination som dämpar smittspridning skyddar
alla, inklusive de svagaste.
Susanna Sternberg
Lewerin, leg. veterinär, professor i epizootologi & smittskydd, SLU
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS