Medelåldersbloggaren returns

Fackförbundens fortlevnad förutsätter solidaritet. Att jag bidrar ekonomiskt för att andra ska få en rättvis lön och arbetsmiljö även om jag har det själv. Ju fler medlemmar, desto större chans till ett framgångsrikt fackligt arbete. Också desto större chans att de förtroendevalda kan avlönas bättre än vad som sker idag inom t ex Veterinärförbundet. 

Fortlevnaden förutsätter också att jag bidrar lokalt med att ha en fackförening på min arbetsplats som kommunicerar med mitt fackförbund. Jag tar ansvar för att lyfta frågor som rör mig själv eller kollektivet som har betydelse för den veterinära arbetssituationen. 


När fackföreningarna bildades på 1800-talet var det för att kunna protestera kollektivt över inhumana arbetsvillkor. Att stå tillsammans kräver mindre mod och ger större genomslag än när den enskilde står själv. 


Jag tänker att vi i dagens arbetsliv har färdats långt sedan fackförbunden startades. Basala orättvisor är undanröjda. Det riskerar att urholka viljan att bidra till kollektivet. Om jag sitter säkert avstår jag fackligt engagemang eller medlemskap. Om jag känner mig kritisk mot riktningen som mitt förbund har i sitt arbete avstår jag medlemskap hellre än att bidra att det sker en fokusförändring. 

Vi har det för bra för att det ska vara kritiskt att vara med. Vi kan åka på vågen att andra engagerar sig men vi slipper medansvaret om det fackliga arbetet är för tunt. 


Johan Wiklund, Sverigechef för Evidensia, uttalade sig i senaste Veterinärmagazinet att löneläget för veterinärer ska upp. Det är bra att arbetsgivarna reagerar. Jag tänker att vi skulle behöva fråga oss var löneökningen gör störst nytta - till hela kollektivet generellt eller vissa grupper specifikt? Ska vi hellre satsa på arbetstidsförkortning vid nattarbete, till och med generell arbetstidsförkortning, fler semesterdagar, högre lön vid jourarbete, annan övertidsersättning? 

Är det kanske bättre att förbättra villkoren för de som drar det riktigt tunga lasset än att smeta ut lönepotten på samtliga? Det är en viktig fråga att fundera över.

Du kan vara med och påverka genom att visa solidaritet med din yrkesgrupp och gå med i SVF. Även om just du tjänar mer än de 41 000 som är medianen för veterinärer i landet och mår bra på jobbet. Vill du verkligen göra skillnad anmäler du ditt intresse att bidra med din tid. 


Med solidaritet med varandra skapar vi också förutsättningar för förändring. Att ha varit en del av den resan är ballt. 

Jag har fått sommarjobb på Ingridshem, ett hem för vuxna med olika typer av intellektuella funktionsnedsättningar. Jag är kanske 16-17 år, jag minns inte riktigt. Tidigt 80-tal i alla fall. Jag minns inte om jag sökte jobbet själv?

Det här är en tid före introduktioner. Den som söker jobbet får det.  Jag förväntas dyka upp utan förkunskaper och fylla en plats. 

Jag kommer 6.30, sätter mig på en stol i fikarummet. Personalen troppar in allt eftersom. Jag betraktar deras rörelser, funderar när vi ska sätta fart. Alla människor som behöver oss. Väntar på sina rum. Jag sneglar på klockan. Jag hejar men är i övrigt inte med i snacket, deras åratal av samhörighet av att jobba tillsammans. 

Klockan blir 7 på väggen. NU då? Jag sitter längst ut på stolen med benmusklerna spända, beredd att kuta upp och göra mig nyttig. Ingen tar notis om klockan, häller upp en kaffe till. Jag är förvirrad. 

7.10 reser sig halva gänget. Jag rusar upp och tar rygg. En av dem vänder sig mot mig, ansiktet uttrycker förvåning.