En vecka in i juli beordrar centrala skyddsombud för samtliga fackförbund skyddsstopp på Det Enda Jouröppna Djursjukhuset på grund av hög risk för hälsofarlig arbetsmiljö. Det Enda Jouröppna Djursjukhuset stänger sitt nattintag. Securitas och Polisen kontrollerar medarbetares säkerhet mellan parkeringen och arbetsplatsen. Kvällsakuten sorterar möjliga patienter att vårda och för resterande erbjuder man hemgång för de minst sjuka eller avlivning av de mest vårdkrävande.
Media hårdbevakar händelsen och tonläget på sociala medier är skoninglös. Det Enda Jouröppna Djursjukhuset får hård kritik för sin kortsiktighet och för att ha berövat djuren hjälp om natten.
Den slutliga jourkollapsen för djursjukhusvård dygnet runt är ett faktum.
Distriktsveterinärerna har krismöte om arbetsmiljön för sina medarbetare. Beredskapen har förvandlats till timmar av oavbruten klinisk tjänst utan möjlighet att remittera vidare. Distriktsveterinärerna på fältet vittnar om ohälsosam stress att lyckas serva både små-och stordjuren när trycket ökar mångfalt från behövande smådjur.
Jordbruksverket kallar till krismöte med branschorganisationen Svensk Djursjukvård med målsättningen att kunna hitta en interimlösning tills dess att ansvaret för veterinär jourgång i smådjurssjukvården är löst.
Privata aktörers frivilliga jourgång nattetid är till ända och de få medarbetare som hållit ställningarna på frivillig respektive tvingande basis är omväxlande frustrerade, slutkörda eller sjukskrivna efter sin insats den där apokalyptiska sommaren då smådjursjouren slutgiltigt blev ingens ansvar.
Om
Jag är veterinär och engageras av djurskydd, antibiotikaresistens och djursjukvårdsfrågor i allmänhet. Jag är också en mamma med snart vuxna barn, har en kronisk sjukdom som är under utredning och är ofta kritisk till den skattefinansierade vårdens ojämlika förutsättningar där vi med utbildning, stark röst och tillräcklig pondus får bättre hjälp än andra - tvärtemot Socialstyrelsens intentioner.
Visar inlägg från maj 2021
Jourapokalypsen del 10: Kollaps
Jourapokalypsen del 9: Försäkringsbolaget
- Djurförsäkringsbolaget Din bästa vän, du pratar med Majlis, handläggare.
Majlis har suttit i telefonen för djurförsäkringsbolaget i flera år. De sista har varit turbulenta. De har skickat ut enkäter om kunderna tycker de får åka på onödiga återbesök, deras bolag erbjuder gratis videokonsultation för att sortera bort onödiga veterinärbesök och de har haft otaliga ändringar i försäkringslösningar. Den största försäkringen heter Vovve-deLuxe och innefattar ersättning för extra allt med en maxersättning på 160 000 kronor. För en månad sedan fikade de prinsesstårta som hade glasyren "Majlis deLuxe" bland marsipanrosorna som en utmärkelse för att hon sålt flest av alla av den exklusiva försäkringslösningen både på webben och i telefonen. Det var en riktigt rolig stund.
Majlis känner att hon blivit misstänksam mot veterinärvården, att den är dyr och ohederlig. Alla krismöten i höstas med fokus på dyr veterinärvård och diskussioner hon följer på Facebook har påverkat henne. Veterinärerna verkar övervårda och ta prover för minsta lilla. Majlis har fått tillsägelse från chefen när hon varit för frispråkig med kunderna. Men ibland pyser det över och då kan hon inte hejda sig utan måste berätta. Dessutom köper kunderna försäkringar för högre premier när de pratat om missförhållandena i branschen, så på totalen blir det ju bra för hennes arbetsgivare också, tänker Majlis.
- Ja hej, jag skulle vilja säga upp min försäkring, den förfaller i morgon för betalning, säger kunden på tråden. Hur gör jag?
- Ojdå, det var tråkigt, säger Majlis. Hur kommer det sig?
- Det finns ju inte djursjukvård längre. Ett enda öppet djursjukhus i hela landet. De övriga verkar mest avliva vad jag sett på TV och på sociala medier. Det behöver jag knappast en försäkring till. Händer det nåt med Gusten så får det bli en kula i skogen.
Majlis stänger av försäkringen och önskar en god dag. Telefonen fortsätter att ringa i samma ärende. Inte en enda försäkring säljer hon. Hon känner pulsen dunka i bröstet. Vad innebär det här för hennes anställning? Hon har visserligen jobbat länge, men säljer hon inget så kan det ju gå fort. Vad händer med veterinärvården om försäkringsgraden sjunker? De får i och för sig skylla själva som de hållit på.
Majlis hänger upp sitt headset och går bort till chefen. De behöver agera men hon vet inte hur.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Jourapokalypsen del 8: Lantbrukare Leif
Lantbrukare Leif går förbi kalvningsboxarna och kikar in till 234 Lina. Han har onda aningar kring hennes kalknivåer; det gick trögt i morse med fodret. Nu ligger hon ner och ser allmänpåverkad ut. Leif känner henne på länden och på öronen och noterar att hon är kall. Han känner på juvret men det verkar ok.
Leif trycker fram Distriktsveterinärerna på telefondisplayen och hör Ellies glada stämma på svararen. Han trycker in jourhavande veterinärs nummer och låter signalerna gå fram medan han kliar Lina på manken. Hon hänger med huvudet och det bubblar av saliv runt munnen. Efter 15 signaler går svararen på men Leif vill prata med Ellie direkt så han vet när hon kommer. Han trycker på numret igen. Denna gång svarar veterinär Ellie.
- Distriktsveterinärerna, det är Ellie veterinär.
- Ja hej Ellie, det är Leif från Kläppgårdens Lantbruk. Jag har en fjärdekalvare som ligger i pares. När kan du komma?
Inget svar? Snyftar hon?
- Hallå Ellie, hur är det?
- Åh, säger Ellie med skrovlig röst. Det är en kolikhäst åt andra hållet och jag har fyra hundar på dropp och en.. Gud jag behöver klona mig.
- Den här hade kalkbrist förra gången också och vi räddade henne med nöd och näppe. Hade inte tänkt seminera igen men hon tog sig fantastiskt sen under laktationen. Ja. Kan du komma?
Tystnad i luren.
- Ja, absolut, återtar Ellie. Jag måste bara få ut alla hundar från mottagningen på något vis. Är ju ganska bra väder. Kanske de kan sitta ute och vänta på dropp och jag avlivar den där stakningskadade hunden senare?
Ellie verkar tänka högt märker Leif.
- Gör ditt bästa Ellie, så väntar jag, säger Leif vänligt. Slå mig en pling när du är 20 minuter ifrån så kommer jag ner.
Stackars tös hon låter helt förstörd, tänker Leif när han avslutar samtalet och lägger en yllefilt över Lina. Sedan traskar han upp till huset för att vänta på den livsnödvändiga kalken till hans sjuka ko. Han är van att vänta på veterinärhjälp men denna gång är han inte säker på att det kommer gå väl för Lina.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Jourapokalypsen del 7: Distriktsveterinärerna
Distriktsveterinär Ellie ringer sin kollega Malte.
- Hej Malte, läget?
- Jo, bra! Vi har packat in ungarna i bilen och tänkte dra till stranden faktiskt. Vilken värme! Äntligen!
- Aha, ok, förstår, svarar Ellie tyst.
- Du då? Också stranden?
- Nej, jag är beredskap i helgen.
- Visst ja, stackare! Ser ut att regna igen på måndag - tråkigt att du inte får njuta av första värmen, svarar Malte medlidsamt.
- Mmm... svarar Ellie. Jag ska inte störa då. Ha en härlig dag på stranden!
- Men... varför ringer du Ellie? Har du problem?
- Ja.. men ... ja. Vi får prata efter helgen. Ha det bra nu!
Ellie lägger på. Hennes problem kan vänta. Problemet att inte ha någon att remittera till. Problemet med alla sjuka djur som Det Enda Jouröppna Djursjukhuset inte har kapacitet för och som de hänvisar vidare till Distriktsveterinärerna. Till henne bland annat.
Videoveterinärerna har också ringt ideligen och vädjat om att få skicka patienter vidare till henne när hon sagt till djurägarna att hon inte kan ta emot mer nu.
Vissa fall har hon kunnat fixa. Nåt urinstopp som hon spolade upp, en sårskada hon sydde, en bitskada som dränerats, ormserumbehandling, smärtlindring och dropp till en ormbiten hund. Det där hon är stolt över att kunna hjälpa med på beredskapstid. En god service i regionen. Men de där svåra fallen, de som normalt inte hamnar hos henne mer än på genomresa för stationärvård eller intensivvård rent av... ja de kommer också och har ingenstans att åka vidare. Hon kan bara erbjuda avlivning.
Djurägarna är i alla känslolägen utom tacksamma för det hon kan hjälpa till med känns det som. Arga över lång körning, besvikna att hon inte är ett djursjukhus, förbannade för att det inte finns tillgång till djursjukhusvård i hela Sverige för deras djur, förtvivlade när de behöver avliva.
- Han är ju bara fem år, gråter en av djurägarna över en hund med en stakningsskada av en stor gren genom bröstet, när hon säger att hon inte kan hjälpa med mer än avlivning.
- Men du kan väl försöka hjälpa ändå! uppmanar uppfödaren till en dräktig tik som inte kan föda själv utan behöver ett kejsarsnitt. Tiken är svag efter många timmars förlossningskamp och flera mil i bil på jakt efter en veterinär som kan operera.
Ellie har aldrig känt sig så otillräcklig, så dålig, så pressad. Så mycket Doktor Död för att resurserna inte räcker. Hon kan ju inte försöka söva någon och vara själv med både narkos och operation. Förutom den lilla detaljen att hon aldrig gjort vare sig thoraxkirurgi eller kejsarsnitt förut.
- Jag är ledsen, mumlar hon och biter så hårt i kinderna att det spricker. Jag är ledsen, jag kan inte göra mer än att avsluta. Nej, jag har ingen annan jag kan remittera till.
Hon drar upp avlivningsvätska i sprutan och injicerar långsamt in i blodkärlet. Den dräktiga tikens andning upphör och efter en stund också hjärtaktiviteten. Uppfödaren faller ihop och kippar efter luft. Ellie går ut ur rummet. Hon klarar inte mer.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Jourapokalypsen del 6: Ortoped-Olle
Ortoped-Olle svänger förbi Det Enda Öppna Djursjukhuset för att hämta sina personliga tillhörigheter. Han skyndar genom hopen av behövande djur på ytan utanför kundentrén. Helt crazy. Han skakar på huvudet. Var kommer alla ifrån?
- Hej Annki, hejar han i korridoren när han ser sin yngre kollega rusa fram. Fullt upp ser jag?
- Fy fan, svarar hon och han ser att hon är rödgråten. Jag blev beordrad dubbelskift för Karin är sjuk. Jag har varken ätit eller druckit idag. Tur det kanske för jag har inte hunnit på toa heller. Miljoners fel har jag säkert gjort också.
- Åh fy fan, nickar han inkännande. Verkligen illa. Dubbelskift. Känns som USA.
- Vi har stängt intaget helt nu. Vi hänvisar till Distriktsveterinärerna för avlivning eller vad som helst. Det är sjukt fullt och vi hinner inte med dem vi har tagit in så det är meningslöst att ta emot fler. Alla är för trötta för att orka sortera ut vilka som skulle kunna gå hem och ge plats. Vi bara kör med det som är framför näsan.
Hon tittar på Ortoped-Olle och ett hopp tänds i hennes ögon.
- Har du kommit för att hjälpa till? Fy tusan så välkommet Olle!
Han ler förvånat.
- Haha you wish, säger han och ler sitt charmerande leende som satt många hjärtan i brand. Nä, jag tänkte hämta några böcker och dra sen. Semester du vet. Och sen föräldraledigt. 10 veckor ka-tjing. Sen bär det av till Dagöppna Ortopedkliniken där jag bara får snickra ben. Med 10 papp mer i månaden med jourersättningen inkluderad.
- Ååå.. viskar Annki och ser förvirrat på honom.
Ortoped-Olle viker upp en av skjortärmarna med minutiös precision.
- Alltså, jag är ingen svikare. Hade de bara uppat i lön och gett ordentligt pröjs på nätterna hade jag stannat här och skottat fall. Tycker egentligen akut och natt är rätt kul. Men ingen bjöd emot så...
Olle slår ut med händerna. What to do liksom?
Hon är så-å trött. Varenda muskel värker och det svider i ögonen. Kanske hon bara kan blunda nånstans, i ett hörn, en pyttestund?
- Annki, en kraschad pyo på väg tillbaka från op, ropar sköterska Susan. Du får hjälpa på IVA ett tag, finns ingen annan just nu.
Ortoped-Olle stegar åt andra hållet, vinkande med en brunbränd hand i hennes riktning.
- Lycka till nu Annki, ropar han uppmuntrande.
- Tack som fan, mumlar hon när hon lubbar mot IVA.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS