Idag går jag till den privata sjukvården för människor. I snart tre månader har jag haft ont i knäet. Jag har varit till naprapat två gånger för att få hjälp med preliminär diagnos och rehabövningar. Jag har cyklat och rehabbat med trista övningar. Promenerat på en hel vecka vad jag går i vanliga fall på en dag. Mina hundar har varit utleasade eller utflippade i hundhage. 

Förra veckan träffar jag en doktor på vårdcentralen. Hon är väldigt trevlig och förstående och skriver ut Naproxen och Alvedon som jag först fått från en nätdoktor när det inte gick att boka någon fysisk tid till vårdcentralen eller begripa hur jag skulle boka ett digitalt möte hos dem (ska jag vara helt ärlig hade jag stulit tabletter av min man före det och behövde ge igen av stöldgodset). Distriktsläkaren sprutar kortison i mitt knä. Hon beklagar men säger att det inte ens är någon idé att remittera till ortopeden eller för magnetröntgen.

Jag är tillfälligt lycklig över effekten av lokalbedövning och kortison men det blir inte bra. Jag går därför till ortoped som jobbar fyra dagar i regionens tjänst och en dag i veckan åtnjuter den vård han vill kunna erbjuda alla patienter men bara kan erbjuda privatförsäkrade eller tillräckligt rika patienter som kan betala själv. 

Jag swishar 1200 spänn och får träffa honom och bli undersökt. Fett värt för mig. Han konstaterar fyllnad i leden och misstänker artros eller möjligen en nedsliten menisk och artros. Meddelar att man slutat rensa upp i artrosleder som man gjorde hejvilt förromåren eftersom en stor studie visade att de patienter som genomgick upprensning fick värre artros än de man lät bli att operera. 

Han höjer ett diskret ögonbryn att kollegan sprutade kortison utan diagnos. 

- De försöker nog hjälpa det de kan i ett hopplöst system, säger jag. 

- Ja, den allmänna vården är så illa fungerande att jag vet inte hur man bäst kan beskriva den. Man blandar akut och planerad kirurgi med resultatet att det blir minimalt mycket gjort. Här kan vi swischa axlar och knän på ett helt annat löpande band än där jag jobbar annars. Det finns inget incitament för personalen att ta en till patient i regionen. Ingen morot. Det är - om du frågar mig - för många chefer som är för långt från verksamheten. 

Jag haltar ner till magnetkameraväntrummet. 

- Idag hinner jag inte mer, säger sköterskan. Kan du komma i morgon klockan 08.00 eller 15.00?

- Jajamen, jag dyker upp 08.00, meddelar jag. 

För ytterligare 2000 spänn får jag en diagnos. 

Jag känner mig lättad. Och skäms. Och förbannad för att vi har en sjukvård med riktlinjer om remissrutiner som inte är för patienten. Frågan är om inte alla är förlorare i det långsamma, allmänna systemet med längre sjukskrivningar, sämre prognos, kapsejsade magar av läkemedel, överbelastade friska leder av månader och år av hälta. Och säkert nåt mer jag inte kommer på.