Medelåldersbloggaren returns

Det finns så mycket kärlek därute. Min vän får på kort tid två telefoner från olika håll; en kompis i Jönköping skickar en Iphone och min kollegas ex bidrar med en avlagd telefon han själv använt för sin diabetesapp. För första gången sedan flickan insjuknade i diabetes för flera år sedan kan vården se hennes sockervärden. Den telefon mamman hade råd med var inte tillräckligt fancy för att klara av appens alla funktioner. Hon bad om hjälp via socialen för att få en adekvat telefon men fick nej. 


En annan kollegas dotter berörs av min berättelse och tömmer ur sin garderob och ger av sina ridkläder till dottern. Flickan lyser som en sol när hon ser ridstövlarna. Hon rider travhästar och får ont av de skor hon har. Glädjen är stor när de passar. 


Men det allra märkvärdigaste är att åka till C. Hon och vuxna dottern har shoppat hygienartiklar, torrvaror, städartiklar, godis, kakor och kläder. Ryggsäck till studerande vuxna sonen och en miniräknare. Kollegieblock. Dessutom har de blåst ur en gamingdator och en pc och ger bort en Iphone. Hela min bil är full när jag åker till min vän. 


Det är bättre än julafton att se hur de susar upp med klädpaket, datorer, mat och mjöl uppför de tre trapporna utan hiss. Åtskilliga lådor och påsar. Se hur sonen får sin första egna dator, hur den bärs upp först av alla grejer med varsamma händer av en ung man som längtat sedan han fick veta att den kommer. Höra att han hoppar över middagen och susar iväg till teknikaffären och köper en sladd för att komma igång. 


Jag får ett sms senare som beskriver familjens ändlösa tacksamhet och glädje:

"Herregud vad mycket kläder! A hittade en hel del som passade, Mjukisbyxor och hoodies. Vi är så tacksamma för allt. A är sååå glad för datorn. Han sitter klistrad framför den. Han sa "känns overkligt att jag har en dator som alla andra" Fina hon som gav honom den. Det betyder så mycket för honom ska du veta. 

Å E har hittat ridbyxor och stalljacka till vintern. 

Är en fröjd att öppna skafferiet. Var några år sedan mitt skafferi såg ut så där"


Det gör både ont och känns gott på samma gång. Att leva i ekonomiskt utanförskap. När kompisar har dator som en självklar accessoar. Medan han aldrig ägt en egen. Så att det känns overkligt att plötsligt tillhöra. 

Han tackar själv min väns dotter som skänkt den på sms. Det känns stort. 


En fin dag på många sätt. Men också outsägligt sorgligt hur ojämlikt vi har det i Sverige för våra barn. 

TACK alla som swhishade till min ensamstående vän. Jag är rörd och tacksam. Hon har kunnat betala de skulder hon hade, köpa busskort till barnen, hämta ut läkemedel till sig och sina barn. OCH! - det som känns allra bäst - äldste sonen fick en slant så han har råd att äta tills studielånet kommer. Han åker upp och påbörjar sin utbildning till civilingenjör. Tack vare er kanske han bryter sig ur familjemönstret och den ständigt närvarande skammen att vara fattig.

Jag har gjort insamlingar förr till min vän. Att vara fattig och leva på (under) marginaler som vårt samhälle satt upp gör att man alltid ligger efter. Med kläder till barnen, busskort, räkningar. Man tar dåliga beslut för att stressen över hur det ska ordna sig gör att man fattar mindre bra beslut när man väl får pengar. För man vill så innerligt väl att barnen ska kunna få godis, läsk, jordgubbstårta till examen. Sånt som vi med jobb kan unna våra barn utan att blinka. 

På många sätt är hennes utsatthet dubbel. När sonen är i vården för sin anorexi säger de att han behöver få önskekost. Han önskar sig räkor bland annat. Hon får pengar av mig för en insamling. Ilar till affären och köper det han vill ha. Han äter två räkor. Hon får slänga resten. Hon vågar inte säga till sjuksköterskan att hon inte har råd med önskekost, att hon redan anpassat sig till dotterns diabetes. 


Jag hjälper henne att skriva en ansökan till Försäkringskassan om extra pengar pga hans anorexi. Hon får avslag. Jag hjälper henne att önska om en bil så hon vet att sonen kommer till doktorn. Han vägrar att åka buss pga ångest. Också en trygghet med bil när blodsockret sticker för dottern, att veta att hon kan handla mat eller köra till doktorn.  Sjukdomen innebär ständiga uppstigningar, nattliga vandringar när sockret är högt, äta när det är lågt. Hon går till Ica flera km bort för att handla mer när det tagit slut för att hon saknar busskort. Hon får avslag även för bil. 


I går tänker hon hämta ut melatonin för sömnen till sonen. Det ingår inte i högkostnadsskyddet. Det liksom glukagonspray för akuta diabetesproblem kostar väldigt mycket pengar. Tabletterna 800 kronor. Den här gången ber jag henne höra av sig till vården och säga att han behöver läkemedel inom högkostnadsskyddet. Att det inte är skamligt att be för om en månad har hon inte råd med de här tabletterna och dessutom behövs bufferten tills bidragen förhoppningsvis tickar in igen (flera månaders handläggning). 

Att vara fattig och inte kunna hjälpa sina barn på det sätt vården föreslår medför en enorm stress. Mamman gör allt hon levandes kan. För att sonen ska vilja äta. Gå upp i vikt.

Att satsa sina slantar så att barnen får följa på skolresan barnen åker på i nian är en självklarhet. Konsekvensen är att räkningarna inte kan betalas. Men hon vill så gärna att barnen får uppleva det andra barn får.


Att inte se någon bestående förändring av sin situation, att pappan till barnen smiter undan sitt ekonomiska ansvar, att 10 dagar innan pengarna kommer bara ha ris och sky hemma som barnen får äta, inget toapapper. Hjärtat brister. 


Så igen - TACK för att du bidrog. Och du som inte hade möjlighet - TACK för att du läste. Låt oss rösta på ett parti som vill hjälpa alla ensamstående, fattiga människor så att våra barn slipper växa upp i utsatthet med ekonomiskt pressad förälder. 

Jag är tveklöst privilegierad. Född i Sverige av två föräldrar med universitetsutbildning. Haft turen att vara väsentligen frisk. Haft ”läshuvud” och tagit mig igenom en 5,5 årig utbildning, aldrig varit arbetslös efter examen. Gift mig med en man som är stabil, snäll och tar ansvar. Fått tre underbara barn. Ett av dem har tyvärr betydande svårigheter med nedstämdhet och kronisk smärta efter en operation som 11-åring. Den sorgen och ångesten över att inte kunna lindra bär jag i mitt hjärta varje minut. Vi kan stötta honom ekonomiskt, med mat, komma och städa, bryta isoleringen. Det känns alltid otillräckligt och ekande förtvivlat. 

De flesta har livssorger att bära i sin ryggsäck. De ser olika ut och vi hanterar dem olika. Vi har olika förmåga och förutsättningar. Jag tänker att jag ändå alltid kunnat följa på läkarbesök, köpa ut läkemedel utan att titta på priset, aldrig begränsats av att jag saknar pengar i alla fall. 

Jag ser en annan familj. Ensam mamma med två kroniskt sjuka hemmavarande barn och en sjuk, ung vuxen son. Hon saknar socialt nätverk, flydde hemorten efter skilsmässan, ingen kontakt med sina egna föräldrar efter en trasig barndom, pappan till barnen duckar ansvar och trakasserar dem på de mest förfärliga sätt. 

Ekonomin är i spillror. Sömnen upphackad på grund av stress och tre sjuka barn. Med den kommer glömskan att bevaka att de välbehövliga slantarna tickar in. När barnbidraget upphör över sommaren och ett vårdnadsbidrag hade behövt sökas men glöms bort i den vardagliga torktumlaren och den äldre, också sjuka sonen, behöver flytta hem utan inkomst är katastrofen ett faktum. 

Nödropet till socialen ekar utan hjälp. Man konstaterar att 6700 kronor saknas per månad för att det ska gå ihop (oräknat den vuxne sonens behov av mat) men att hon behöver överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Det tar några månader. Att vårdnadsbidraget kommer, men handläggningstiden är 5-6 månader. Sonen får ett läkarintyg men datum för sjukdom sätts till 1 augusti av doktorn. Fast han utretts och varit sjuk i över ett år. Han har inte behövt intyg förrän nu när gymnasiet är slut. Ärendet stängs. Det finns inga retroaktiva pengar att hämta. Även här krävs en överklagan. Även om han får ett korrekt daterat sjukintyg. Hans förhoppning att flytta uppåt i landet och studera på universitetet brinner inne. Han är helt utblottad. 

Jag ringer för att kolla till dem. Hon har hittat lite ris och kokat sky till. De har ingen mat. De nya pengarna kommer om 10 dagar, den lilla sjukpensionen. Räkningarna trillar in med påminnelseavgifter. Det är sällan hon gråter. Oftast skäms hon. Skäms för att hennes barn får en så utsatt barndom, inte kan delta i aktiviteter som andra barn, inte kan köpa kläder och nu inte ens det allra nödvändigaste - mat.

Kyrkan delar inte ut allmosor mer än runt examen och jul. Det är många som är i nöd. 

Att se deras utsatthet bränner i bröstet. Jag försöker hjälpa dem men det känns alltid fruktansvärt otillräckligt. Det lindrar i stunden och knappt det. Jag åker till Lidl och försöker köpa så det räcker 10 dagar. Tills nästa (otillräckliga) peng kommer in på kontot. Matkassarna ger i alla fall tillfällig frid i en sargad mammasjäl. Jag åker därifrån med en klump i halsen över hur dessa barn får kämpa på ett helt annat sätt. 

Vill du bidra med en slant (jag vet att jag frågat många gånger och jag förstår om du inte kan mera. Jag är så tacksam för alla tidigare givor) så är det pengar som håller dem flytande en stund till. Och för stunden är det gott nog. Med 3 kronor på kontot gör minsta krona skillnad.

Mitt Swish: 070 282 54 36