Jag är ljussnabb idag. Otålig när tekniken strular. Ska skriva ut innehållet i ett foder för att visa kunden. Skrivaren svarar med tystnad. Jag trycker uppfordrande på "print" tre gånger (cirka) ifall den fattar dåligt. Det gör den. Jag tar upp telefonen, fotar av bilden och känner hur mitt medlemskap i Menza närmar sig med stormsteg.






Jag berättar stolt vad jag gör för min kollega. Hon nickar tankspritt. Men nånstans hör hon ändå. För när hon vill skriva ut så händer samma sak. Fast från en annan dator.


- Det är nåt fel på skrivaren, säger kollegan uppgivet.


- Har ni kollat papper? frågar L.


- Nja, kanske, MK fotade av skärmen?


Visst fniss uppstår när det uppdagas att facket är tomt på papper. Och när påfyllningen gjorts så sprutar det ut innehållsförteckningar på hundmat. Tonern gnäller ängsligt.


Sedan går jag runt huset och säger hejhej, nu åker jag till Maldiverna. En del ser glada ut, andra kanske.. lättade?


Jag hämtar upp sonen och åker för första gången på 30 år till solarium. Då det begav sig solades och gymmades det 24-7 och solariet var bemannat, man svettades i 30 minuter och fuskade med solglasögonen för att slippa få pandamärken runt ögonen.


Nu ska vi bli bruna som tusan!


Detta är då ett obemannat solarium. Framför oss står en välkomnande box. Man förstår att det är här det händer.


- Bara för tiokronor, läser jag.


- Ok, vi går då, säger D, van vid moderns renons på kontanter.


- Nej, vänta, jag har nog en hundring ska du se, säger jag.


Och går fram till växeldelen av plåtlådan. Försöker kila in den i en springa jag ser. Sonen tittar på med jämnmod. Efter en stund säger han torrt:


- Det där är nog fel fack. Kolla där nere.


Med näppe får jag tag i ena hörnet innan den åker in i vad jag förstår är nån slags skarv i maskinen.


Växlingen går finfint. Vi pytsar in pengar och försöker fatta vad som ska hända.


- Man ska nog dra i det här handtaget? säger D och betraktar ett jättehandtag liknande en enarmad bandits.


- Nä, det är nog för Securitas, säger jag.


Vi läser på väggen:


"Solariet tänds automatiskt efter 1.5 minut. Soltiden är 8 minuter".


Vi rusar fram till varsitt solrum. Jag betraktar solariet som lyser. Jävlarrr. Här gäller det att vara snabb. Nu har det nog redan lyst en minut. Jag kasar av mig alla kläder i en tonåringhög på golvet.






 

Jag betraktar med förundran solariet. Hur fan ska jag ta mig in? Lägga mig på sidan och rulla in? Var är knappen? Jag kisar i det skarpa ljuset. Inga knappar. Så trångt! Är det bara för smalisar utan klaustrofobi? Det borde finnas en skylt om det innan.


Jag gör mig beredd på att försöka knöla mig in men känner på kanten och voilá! Locket går upp!





När jag kommer hem har locket på badbaljan blåst av och grannens päronträd har donerat alla löv den har med en pricksäkerhet som gjort Sörenstam avis. Jag läser på temperaturen.

24 grader.


"Blir nog inget bad. Badet en kompost." messar jag tilltänkta badgästerna.


Maken åker och köper ett rescuekit. Jag ringer Biteline.