Det intressanta med nojorna är egentligen hur de låter styra dig. Jag tror nämligen att vi alla har en släng av oro för olika händelser och tillstånd i våra liv. Det är en del av intelligensen att göra val grundat på olika risker vägt mot fördelarna. Människan är en ängslig art per se. Vi måste klä oss på ett särskilt sätt (likadant), vi talar ogärna om att vi har problem med gasbildning från magen, impotens, att pengarna inte räcker, psykisk sjukdom i familjen, att vi inte har så många vänner egentligen och känner oss ensamma... well. Listan är praktiskt taget oändlig.


Man kan hantera sin ängslan genom att låta bli att utmana den. Stanna kvar på ett jobb som är otrivsamt för det känns bättre än att utsätta sig för granskning inför jobbsök och bli ratad. Stanna i ett olyckligt äktenskap för hur det skulle pratas annars om att det förstod ju alla att det skulle sluta med skilsmässa. Stanna hemma istället för att det känns tryggast. Låta bli att berätta om det som känns skamfullt och som man tror att man är ensam om tills det fyller en till bredden och gör dig olycklig. Inte ifrågasätta lärare, doktorer och andra auktoriteter som brister i utförande i ens barns/föräldrars eller sitt eget liv för att det är oklart vad man kommer att vinna och förlora på det. Och så vidare.


Min egen mamma hade spridd cancer som hon sökte hjälp för men inte fick. Hon blev avfärdad och 6 veckor före sin död skriver en doktor diagnosen "Oro för sjukdom". Hennes ångest (och alla symtom) avfärdas. När hon själv förstod att hennes ångest för sjukdom faktiskt var befogad så ringde hon mig för att be om hjälp. Liten på rösten och på jorden berättade hon om viktnedgång, hög sänka, leverpåverkan och smärta.


Innan var hon rädd och hade ont bortom förståndet i sitt metastasfyllda skelett men hanterade det genom att inte prata om det. När det blev på riktigt fick jag inte säga det till släkten, inte låtsas om att hon var döende, inte berätta för henne vad doktorn trodde. Hon ville inte veta några provsvar och prognoser. Hon ville behålla hoppet. Mammas ångest växte inne i henne i samma hastighet som hennes tumörer. Men hon klarade inte att öppna upp för oron för hon hade aldrig försökt hantera den på annat sätt förut. Kanske var hon också orolig för hur den skulle tas emot? Hon ville inte ha tröst. Hon ville ha business as usual. En vardag som alla andra. Men befann sig i ett inferno av sjukvård som var illa koordinerad.


Under den perioden försvann inte mina egna nojor men de tog plats sist i kön bakom mammas kamp. Liksom när vi kämpat för vår store son genom åren. Men i relativt lugnvatten återvänder de med full kraft.


Vi kanske inte känner igen oss i andras oro. Den känns orimlig och banal. Kanske det finns andra faktorer i deras liv som gör att dessa tvivel och frågor går bananas? Så´na man vet lite om för att sändaren valt att inte berätta.


Jag lever med dem, de där nojorna. Förstår varför de tar större plats idag än förr. För att jag varit klen i kroppen ett längre tag, för att jag lever med många års fruktlös kamp för vår sons smärttillstånd, för att livet är livet och det tar på mer än man önskar ibland. För att jag ibland (oftast) pressar mig vidare fast jag skulle behövt ta det lugnt.


De går inte att prata bort eftersom så många saknar lösningar och hopp och riktning. De går inte att trösta bort, för den bottenlösa föräldrasorgen är djup och obarmhärtig när man har ett barn som lider utan att få den hjälp det behöver. De praktiska nojorna löser jag genom att kolla en extra gång att det är i sin ordning. Om det är oordning så får man lösa det. Men det behövs fokus och kraft och timing.


Livet löser sig inte. Man får förhålla sig till det som är svårt. Man får agera för att det ska bli bättre i de sammanhang man kan. Då tystnar de mest irrationella nojorna en smula.


Att åka på semester ska bli alldeles efterlängtat och fantastiskt. Att jag oroar mig är ett tecken på relativt lugnvatten.