När barnen är små har man koll på allt i deras liv. Om de ätit dåligt, kissat i byxan eller slagit nån med en spade i huvet i sandlådan på dagis får man genast kännedom om det. Man får hem byxan i en plastpåse, ringer föräldrarna till den spadattackerade och funderar grundligt över barnets sviktande aptit.
 
Ja, det senare har jag aldrig haft problem med med mina egna små telningar. De har haft A i aptit och även i sovande på dagis. De har starkt genetiskt påbrå.
 
Sedan kommer skolan och då blir barnens liv genast lite yvigare och okänt. Men eftersom 90-talister och uppåt skjutsas till alla aktiviteter och man dessutom förväntas baka, sälja och köpa sina egna bakverk för att finansiera idrottandet så har man rätt bra koll på ungarnas föräldrar och vänkrets.
 
Snyft.
 
Sedan kommer universitetet.
 
Barnet rings upp och gratuleras på sin 21-årsdag. Barnet har headset för hon ska springa till tentakompisen. Barnet har inte tid att ta bort headsetet så mamman hör riktigt vad hon säger.
 
Och när jag läser på hennes FB-logg bland alla gratulanter känner jag igen hennes faster, mig själv, pappan och hennes pojkvän. Övriga 787 gratulanter är okända. Jag vet inte hur hon känner dem, vad de har för inflytande på henne, om deras föräldrar är reko och bakat lika fina bakverk som jag genom åren.
 
Jag har förlorat greppet.
 
Kallas kanske för att bli med vuxet barn. Men mitt hjärta är inte riktigt avvant ännu.
 
Tack och lov har jag lille J.
 
Har just fått schemat för säsongens kioskpass. Någon har insiktsfullt skrivit: "Här är ert liv i vår".
 
Ja. Det är roligt med barnhobbies när mamman glömt bort vad hon själv hade för intressen innan barnen kom. Prata i telefonen och promenera med vänner kanske inte gills riktigt? Annars är jag världsmästare i just de grenarna. Just nu kanske sämre på just kamratpromenader eftersom merparten av mina kamrater är kvar i Piteå.
 
Det var bara det.
 
Grattis iaf, Tove Rödstrumpa. Du fyller mitt hjärta med stolthet varje dag.