I veckan jobbar jag den första veckan av tre på Distriktsveterinärernas mottagning i Roma, Gotland. Det är vänligt, hjälpsamt och kollegialt. En hel del skratt. Jag saknar arbetskompisar lite. Jag jobbar från min vänstra soffhörna i vardagsrummet eller också reser jag runt och då är jag min roll. Det jag saknar är just att skratta ihop. Det är kittet i arbetslaget för mig. Det blir inte riktigt samma över Skype eller telefonen, även om alla är vänliga och boostande. 


Jag trivs också i mötet med människorna. Alla sorters människor har ett djur. Den gamla damen med sin enda vän som är sjuk berör mig mest. Personalen är fantastisk och skaffar fram en mjuk fåtölj att sitta på till hennes spröda kropp. Vi språkar lite om livet och hur det är att bli gammal. Hon är fullständigt klar och har en underbar humor. Vi byter telefonnummer och kommer överens om att ses när jag återkommer till ön efter min semester. 


Jag kommer in på ett rum för att köra ett ultraljud på en hund. När jag kommer in i rummet säger uppfödaren glatt :

- Hej Maria Karlsson! Tänk att vi skulle träffas igen !

Jag blir ställd. Tittar ingående på henne men känner inte för mitt liv igen hennes ansikte. Är tvungen att erkänna.

- Haha, nu blev det svårt ! skrattar hon glatt. Vi träffades för nära 30 år sedan när jag hade en sjuk hund som jag till slut fick avliva. På Djurkliniken i Öjebyn. Du skickade mig ett vykort där du beklagade min förlust men att jag gjort allt som kunde begäras. Det brukar jag tänka på ibland. Hur du tänkte på mig. Att det gjorde skillnad och blev ett avslut. 

Det känns fint att konstatera hennes långbenta hund dräktig. Jag kan inte erinra mig händelsen men blir lite glad att den nyexade veterinären som var jag gjorde lite skillnad genom sitt vykort. Precis som hon gjorde skillnad för mig genom att ta upp händelsen.