När vår Toffla var runt femton hade hon problem med ridbölder söderöver. En blev stor och elak och växte till. Och gjorde överjordiskt ont. Jag följde henne till lokala sjukhuset där de erbjöd sig att öppna den i gynstolsläge utan bedövning (för att bölder är lömska och svårbedövade).


- Jag ska inte luras, sa doktorn. Det kommer att göra skitont.


Med tanke på att Tofflan på den tiden svimmade vid åsynen av en blodprovsnål kändes det hårt med en gynstolsdebut under sådana omständigheter så vi satte oss i bilen och körde till Sunderby Sjukhus. Väl där fick vi veta att det skulle dröja om hon skulle få nåt att slumra på för doktorerna var upptagna på Stooora operation. Jag föreslog att lustgas vore ett prima alternativ? Men det fanns just bara inne på Stooora operation för att undvika att kreti och pleti kom förbi akuten och tog sig en okynnessipp av lustgasen.


Snart hade de sytt ihop idén att dottern kunde få propofol i armen inne på ett akutrum för att slippa vänta. Klockan var vid det laget två på natten så definitionen på väntan var intressant. En narkosläkare dök upp med nödvändiga attiraljer och dottern riggades i gynstolen. Gynläkaren, jag och en sköterska trängdes också på rummet. Jag noterade med intresse och viss förvåning att det helt saknades övervakningsutrustning. Ingen syresättning, inget blodtryck, nada nothing helt enkelt. Men doktorerna såg coola ut så jag stod vid Tofflans ben inne i benstödet och iakttog när narkosläkaren sprutade in propofol. Efter ett antal milliliter nickade hon åt sin kollega att det var fritt fram att angripa bölden på fiffins utsida.


Tofflan skrek Ajajajajajajajajajaj och fäktade med hälarna runt doktorns öron så han fick ducka medan han gjorde försök att pricka med skalpellen på bölden. Av hälfäktandet gled hon ner från stolen och hamnade i en oplanerad halvsittande position nära golvet medan jag höll upp henne på ena sidan och syster på andra. Jag reflekterade över att jag nog var en ganska onormal mamma som kånkade på slumrande dotter inne i ett akutrum men det kändes fint att bidra istället för att hon skulle åka i backen.


Gyndoktorn ville nu ha mer propofol för att slippa få sina öron inhuggna av Tofflans energiska hälar. Och T ville antagligen ha mer även om hon för stunden var tyst och stillsam.


Vi lyfte upp henne i position och mer vit vätska flödade in i blodet. Efter tre försök utan att stävja ajajajajajaj:et och de trummande fötterna som trots hukande doktor var ganska pricksäckra sa narkosläkaren att T inte kunde få mer utan doktorn fick skära i alla fall.


Efter väl förrättat värv rullades dottern upp på uppvaket. I korridoren fick hon slut på egen andning och narkosläkaren ventilerade henne med en uttråkad uppsyn med en andningsblåsa. Eftersom jag sett några hundar tappa bort sina andetag av propofol så blev jag inte så oroad när jag betraktade dotter och doktor inne i hissen.


Fascinerad betraktade jag hur hon på uppvaket plötsligt kopplades på alla tänkbara monitorer efter att ha varit sövd inne på rummet utan en enda övervakning. Möjligen kan jag ha kommenterat händelseförloppet för vårdpersonalen och möjligen kan jag ha jämfört vårdkvaliteteten med den som hundar och katter får. Det känns fullt sannolikt faktiskt även om minnet sviker mig en smula.


Tofflan kom sig bra och mindes inte att hon idkat huggande benspark på gynekologen. Inte heller att hon haft ont av ingreppet, så det kändes ju också bra. Jag åkte hem och T ringde nästa dag och berättade att gynekologen hade varit djupt ångerfull. Han hade anmält händelsen som en avvikelse och beklagade djupt det inträffade. Om jag ville kunde jag få ringa och fråga/skälla på honom.


Jag lämnade det därhän. Gjort var gjort och omän väldigt taffligt så hade han ändå tagit ansvaret fullt ut och följt riktlinjer kring avvikelserapportering.

Detta saknas i svensk djursjukvård i alldeles för hög utsträckning. Självrannsakan och att ta ansvar för när det gått på tok. Patientfokus och patientsäkerhet. En vilja att tvätta sin egen byk, korrigera rutiner så att det inte upprepas och hålla djurägaren skadeslös.


Jag ser det som en tillitsfråga och en kvalitetsmarkör att fånga upp incidenter i vården. Om vården är förträfflig blir det inte dyrt - då är de enstaka komplikationerna få och kan bjussas på utan att firman hamnar i ekonomiskt trubbel. Om vården tvärtom har genomgående problem med patientsäkerheten finns all anledning att vara kritisk mot sin egen verksamhet och strama upp rutiner.


Det är sällan den enskildes fel när nåt går på tok. Det handlar allt som oftast om bristande stöd, bristande kompetens (också arbetsgivaransvar i stor utsträckning), låg bemanning, stress och bristande rutiner. Plus att man inte strukturerat följer upp och kritiskt värderar varför det gick som det gick.


Avvikelser handlar därför inte om att leta syndabockar utan att korrigera ledningsrutiner. Allt börjar med att känna och ta ansvar för incidenter. Komplikationsfri vård existerar inte och det går förstås inte att bjuda på alla komplikationer, men missar som beror på den mänskliga faktorn och skulle kunnat undvikas med högre kompetens eller kvalitetstänk ska utredas och betalningsansvaret beaktas med en stor portion självkritik.


Från min horisont backade vi på kostnader mycket mer förr än vad som är fallet idag. En försäkring töms snabbt om den uppkomna komplikationen är allvarlig och djuret  står sedan oförsäkrat resten av försäkringsåret. Djursjukhusen behöver se över sitt eget försäkringsskydd och ha rimliga villkor så att ansvarsförsäkringen kan användas när vården gått fel och felet kunnat undvikas. Vid tvister bör djursjukhusen uppmuntra till att anmäla händelsen till den veterinära ansvarsnämnden för att ansvarsfrågan ska kunna belysas objektivt och backa om det utfaller till klinikens nackdel. Däremot behöver vi komma bort ifrån att det är enskilda som anmäls på samma sätt som skett på humansidan. Det är patientsäkerhetsarbetet man ska åt. Rutinöversyn och korrigeringar.


Ytterst är det som jag ser det en ödesfråga visavi djurägarna att vi ägnar oss åt avvikelsearbete och patientsäkerhetsfrågor på ett ödmjukt sätt. Det är också arbetsgivarens viktiga signal att stå bakom arbetstagaren när nåt gått snett. Det innebär i sin tur en tryggare arbetsmiljö eftersom många reklamationer i grunden har ekonomiska incitament från djurägaren.