I veckan har maken bokat bankmöte. Jag känner nogsamt efter om jag inte har en kroppslig krämpa som kan ursäkta mig från deltagande men hittar ingen som K skulle godkänna. Jag går dit.


Bankmannen kommer och hälsar med  vänsterhanden lagd över min hands ovansida i en faderlig gest medan han tittar mig i ögonen. Det känns som om jag hälsar på påven. Han har nog gått på handskakarkurs tänker jag. Men lite slapp i greppet.


- Åh, välkommen du också Maria, säger han. Roligt att du också ville komma. Jag trodde K skulle komma själv.


Jag har ett utpräglat flyktbeteende på bank. Jag funderar om jag har något akut ärende om jag inte riktigt behövs medan jag sneglar på glasdörrarna. Kan jag säga att kommit fel?


Men jag lommar lydigt med och tackar nej till kaka. Är torr i munnen av Nutrilettandet så säger nej till kaffe också.


- Ja, vi skulle kolla fonder och pensionsspar, säger bankmannen.

- Jag behöver en dosa så jag kan få till ett bankID, kommer jag på. Jag har bytt telefon så jag har ingen Swish. Det är en oursäktlig brist som förälder att vara Swishlös.

- Inga problem, nickar bankmannen seriöst. Det ordnar vi.


Bankmannen visar fonder och hur de gått och föreslår inte otippat att Nordeas är toppenbra att flytta sina pensionspengar till. Jag nickar ivrigt. Jajaja, bra idé. Jag får hålla fast mig i stolen för att inte resa mig och gå. Aktiekurser gör något med tålamodet.


Bankmannen skriver små anteckningar i ett elektroniskt dokument vad som sagts och bestämts. Varannat ord skriver han fel och märker det efter tre ord så han backar omständligt och  petar noggrant in en förlorad bokstav. Jag börjar behöva ett ankare för att inte gå till väders.


- Ja, Finansinspektionen vill att alla våra kunder genomgår en fondutbildning så de vet vad de säger ja eller nej till, säger bankmannen och klickar fram ett fondutbildningsdokument.


Dokumentet har samma inverkan på mig som en plastpåse för en häst. Jag får akut panikhjärta. Jösses. Jag vill INTE veta nåt om fonder.





- Host, tar det länge, jag har ett JÄTTEJÄTTEviktigt möte JÄTTEJÄTTEsnart, säger jag. Jag ser att även K sneglar en smula på armbandsuret. Men han er inte plastpåserädd ut utan mer fundersam om han hinner tillbaka till nästa lektion.


Bankmannen rasslar igenom utbildningen.


- Nu kan jag ta jobb som rådgivare, säger jag utmattat och bankmannen ler artigt.


- Ja, så var det ju dina pensionsplaceringar, säger han och tittar på mig. Vi kanske kan sätta upp ett möte?


Planerade bankmöten gör nåt med humöret. En plågsam väntan på att kolla hur många tusenlappar man får klara sig på om 15 år är liksom inte high priority. Jag är halvt ur stolen.


- Ja, idag går ju inte, jag har ju (phew) inget bankID.


Bankman 2 i rummet som är i barnens ålder säger:


- Jag ringer dig till veckan, Maria, så kollar vi på ett on-linemöte om du har svårt att komma ifrån.


Well.