Livmoderinflammation är en vanlig sjukdom hos medelålders till äldre tikar efter löp. Sjukdomen finns i alla raser men ses oftare i vissa; Berner sennen och rottweiler är raser där varannan tik drabbas före 10 års ålder. Långhårig collie, cavalier king Charles, golden retriever och engelsk cocker är andra hundraser med hög förekomst av livmoderinflammation. Schäfer anses vara en lågriskras, men när de insjuknar är det vanligare att de gör det i ung ålder. Detta gäller även collie och berner sennen.


Det är förstås problematiskt ur avelssynpunkt om en tik insjuknar i livmoderinflammation före hon fått valpar. Den botande insatsen är att operera bort livmoder och äggstockar. Men då försvinner ju möjligheten att ta valpar. Samtidigt är det tydligt att det finns en ärftlig komponent för sjukdomen eftersom vissa raser är klart mer överrepresenterade än andra. Är det då rätt att hitta vägar för att behålla den reproduktiva förmågan? Djurskyddslagen anför ju att man inte får avla på djur som riskerar att föra vidare gener för sjukdom.


De som får livmoderinflammation senare i livet kan ju redan ha gått i avel och fött flera kullar. Blir det inte då orättvist begränsande för de raser som av okänd anledning insjuknar i "fertil" ålder?


Kruxet är också, att i arvsmassans lotteri kan tikar med tidigt debuterad livmoderinflammation vara praktexemplar för övrigt och sakna andra rasrelaterade eller icke-relaterade sjukdomar. Eftersom rasaveln brottas med många ärftliga sjukdomar så kan en sådan tik alltså vara värdefull av sådana skäl. Skulle vi helt följa djurskyddslagen blev det snart slut på individer att avla på, eftersom det skulle uppstå en genetisk flaskhals och utarmning av arvsmassan om allt färre individer tilläts gå i avel. En vetenskaplig rapport från 2014 visar till exempel på en sådan utarmning av arvsmassan i rasen engelsk bulldog att författaren anser att det sannolikt saknas möjligheter att avla mot sundare hundar.


Det finns en medicinsk behandling med ett läkemedel som heter Alizin som alternativ till operation när tiken får livmoderinflammation. Tiken sprutas enligt ett protokoll och följs upp med bland annat ultraljud. Tiken rekommenderas att paras vid nästa löpning, eftersom det finns en risk för att livmoderinflammationen återkommer.


En svensk
studie av 28 tikar visar på behandlingsframgång hos 21 av tikarna. 10 av dessa 21 får återfall i medeltal inom 10,5 månad efter avslutad behandling. 9 av 13 parade tikar föder valpar. Av de 7 som inte svarar på behandling blir 6 opererade och 1 avlivad.

Men!

Behandling med Alizin kombineras med antibiotika. Livmoderinflammation är en kombination av hormonell påverkan på livmodern och tillväxt av bakterier. Till skillnad från kirurgi, som numera i de allra flesta fall utförs i Sverige utan antibiotika (mer än på de allra sjukaste), behandlas alltså de tikar där man avser att spara på arvsmassan med bredspektrumantibiotika i medeltal i 23 dagar i den svenska rapporten. Den vanligaste använda substansen är kinoloner (Baytril).

Jag konstaterar, att den svenska studien ändå tydliggör att Alizinbehandlingen kombinerats med antibiotika. I utländska rapporter nämns det i en svepande bisats. Studien bygger på 9 års datainsamling (sätter mitt hopp att vi behandlar på annat sätt idag??)

Har vi verkligen råd att använda Baytril och liknande antibiotika på det sättet? För att ägaren inte vill/kan/har råd att operera?  Där återfallsrisken för sjukdom är betydande?Jag tycker inte det. Jag har svårt att ens se att användningen är tillåten i vår författning D9 från 2017:

11 § En veterinär får bara ordinera behandling med läkemedel innehållande kinoloner eller tredje eller fjärde generationens cefalosporiner när mikrobiologisk undersökning och resistensbestämning visar att verksamt alternativ saknas.


Vi har ett verksamt alternativ; kirurgi. Ingen värdefull hund i världen kan motivera 23 dagars behandling med Baytril för att det eventuellt ska födas nya valpar till världen som sedan riskerar att hamna i samma situation.


Alizinbehandling utan antibiotika är det enda rimliga alternativet. För våra barns framtida möjligheter att ha verksamma antibiotika när de behöver.

Jag ser fram emot den första svenska studien där man behandlar med antibiotikafria protokoll. Först då har vi ett alternativ värt att överväga.