När Tove var 7, David 6 och Johannes 1,5 kom vi på att vi skulle på CYKELsemester. Så avkopplande att hela familjen trallar fram efter landsvägen och njuter av milda sommarbrisar, flödande sol och svalkande dopp.

Vi köpte ett tält på en konkursutförsäljning i Skellefteå. Tältet hade gjort Cirkus Scott avundsjuka. Tre sovstugor och en stor mittenplats där pappan med sina 1,86 kunde öva indianhopp utan att nudda taket. Ett kap på någon/ra tusenlapp/ar. Just där och då var det ett förträffligt val. Gott om plats för både barn och vuxna. Något skrymmande att packa ner.


Vi lånade en cykelvagn av grannen och packade mat, sovsäckar, blöjor, myggmedel, kläder och allt som hör skojiga cykelsemestrar till i vår egen. Hjulen bågnade något när vi packat klart. Vi skulle cykla Piteå - Luleå via små kringlande inlandsvägar som andades Bullerbymys och glada skratt och fräknar på näsan. Jajamen vad härligt det skulle bli att susa fram på varsin cykel utan förpliktelser och bara tid för varandra. Barnen skulle vara sams och föräldrarna komma med små lyckliga tillrop och titta förälskat på varandra i sin egen lilla sovkupé på natten och kanske skulle rent av en fyra komma till (nej nu tog jag kanske i).


Första etappen gick till några vänners stuga. Etappen var dryga milen och en superlång omväg för att ta sig Luleå. Lite åt andra hållet nästan. Men vi bjöds på mat och dryck och alla sju barnen tittade med stora ögon när vårt tält tog vind i blåsten och Cirkus Karlsson höll på att förlora sitt turturnäste. Med benäget bistånd från kamraterna lyckades vi förankra det i backen. Minnet är lite grumligt om vi bligade förälskat eller om vi bara somnade när vi till slut gick in i vår kupé.


Nästa etapp bar av mot Sjulsmark. Delar av vägen var på en knögglig grusväg som var trögcyklad. Men familjen Hedenhös trampade på. D hade fått en cykeldator. Det var en fornhistorisk batteridriven sak som sattes på styret och visade typ farten med stora siffror. Just där var farten inte jättehög och föräldrarna svettades av att trampa de nedlastade cyklarna. Lille J satt som en prins i cykelstolen bakom mig och ville ner och gå. 1,5 åriga ben förstår inte alltid riktigt tjusningen med långa cykelfärder på grusvägar.

I Norrfjärden bjöds barnen storstilat på glass. De fick rent av bestämma vilken som helst. Vi minns fjolårets fria fall i plånkan när vi kollade på delfiner i Kolmården och cowboys i Småland. Många stortstrutar blir det.



I backen mot Sjulsmark började det regna. Vattnet forsade. Vi stannade. Vi klädde in den sovande J i byggplast och tejpade en huva av plasten över hjälmen. Han satt som en OLW-krok i stolen med vattnet forsade över den blå plasten. Vi blev ganska snart jätteblöta. In på underbyxorna. Samtidigt kom vi till sjulsmarksmotet. Typ 1,5 km uppförsbacke och störtregn gör något med storstrutshumöret.


Tove tröttnade mitt i backen. Hon kastade cykeln i diket och satte händerna i sidorna medan vattnet strilade över det ilskna 7-åringsansiktet.

- Ni bara säger att jag ska bita ihop, men nu har jag faktiskt ingen lust att bita ihop nåt mer.


Jag fick sätta en fot bakom pedalen för att förhindra ekipaget från att rulla bakåt i sjulsmarksbacken och kände hur det plaskade i ländryggen. J vaknade och tittade med förskräckta ögon på ovädret som försiggick och systers utbrott.

- Åka heeeee-mmmm, upprepade han ihärdigt och kastade nappen i vägrenen.

Föräldrarna var i nödläge. Alla uppmuntrande ord hade tagit slut och det var en ganska osemestrig känsla att stå i ösregnet och tänka sig att slå upp ett tält stort som St Peterskyrkan som sen skulle stuvas ner nästa dag. Vi tyckte att det var den andras tur att hålla ihop.

Vi tog oss upp för backen. Detta försiggick i pre-mobiltid så det blev inga käcka selfies med gråtande barn i byggplast och barn som kastat cyklar i diket utan bara en och annan bil med förare som förundrat tittat på oss genom vindrutor som rensades från regn med pigga torkarblad. Inga tummen upp alls faktiskt. Hade kunnat behöva det.


Vi svängde in till en hästägare som jag lärt känna när han hade en häst som kräktes och jag jobbade som distriktsveterinär. Det var lite exotiskt för hästar ska inte kunna det och vi pysslade på med hästen och drack kaffe och funderade i hans kök så att det kändes rimligt att cykla in med hela blöta, hungriga familjen och fråga om vi kunde få låna hans härbre för att torka och koka mat på vårt Trangiakök.


Ronny beredde självklar plats vid köksbordet, kokade makaroner och korv,, tände eld under badtunnan och torkade våra kläder. Vårt semestermode återkom snabbt och vi var tacksamma över att han räddade vår semester från att haverera redan dag två.


Trots att det var skralt med sol så regnade det i alla fall inte konstant under vår fortsatta färd. Vi tog skydd efter vägen vid en badsjö inne i en hytt för ombyte och kokade vår mat medan 1,5 åringen sprang mellan väggarna och de äldre barnen nöjda efter 1 mil cykling satt på sandiga bänkar och väntade tålmodigt.


Vår cykelsemester blev en hit ändå. Kanske tack vare att det inte var Bullerbymys hela tiden. D cyklade 45 km i timmen nerför landsvägen medan jag ropade oroligt med en vobblande cykelvagn bakom mig och en ännu mera farträdd lillebror i cykelstolen. Barnen cyklade på lätta fötter uppför branta backar i Solberg, medan vi fick dra cyklarna med hjärtslagen pumpande i öronen. Mormor och morfar mötte upp i Selets bruk och vi grillade och drack lite vin och njöt av en sommar som blomstrade sådär sommarblomstrigt med alla blomster. När jag minns tillbaka på min näthinnebild med mormor och en vild liten Johannes som gör en bakåtkullerbytta upp efter hennes mage tänker jag att det var sista sommaren vi fick tillsammans och hon ser genuint lycklig ut med den lilla lintotten som kastar sig bakåt med full förtröstan att hon håller emot.


Ett sommarminne att värna för livet. Vår alldeles egna cykelsemester på dryga sex mil med våra tappra, fantastiska, glada, arga, hungriga, ilskna och alldeles egna barn.