Jag tänker när jag ligger på britsen och frågar om det finns annat att få än Voltaren och doktorn svarar att det finns det allt, de har skåpet fullt med annat och jag svarar att då vill jag gärna få lite från det skåpet. Jag tänker att tänk om jag hade en kronisk huvudvärk som var så här jävulsk och jag inte skulle erbjudas något alls. Att jag blev remitterad för KBT. Och jag tänker också att jag för all framtid kommer hysa den djupaste sympati för de stackare som har migränanfall. Att kräkas med ont i huvudet ter sig som den värsta tortyr.
 
Jag tror minsann att det kan ha varit stressutlöst. Jag tror mig kunna jonglera med rätt många bollar men när utfallet är ovisst blir det för mycket. Om vi får huset sålt. Om vi hinner få det i ordning för visning. Hur det ska bli för våra söner i Sundsvall. Hur vi ska hinna - orka flytta. Vi är ju redan på knä innan ens första lådan är tömd. Och dessutom sköta jobbet. Och en rad andra frågor som cirkulerar utan svar. Där den stora frågan att ge svar på är hur vi ska hjälpa vår store son.
 
Jag tittar klentroget på tapeten vi inte bytt i vårt sovrum fast den borde bytts och på några kontakter som lossnat från väggen i källaren. Tänker på den energi vi gick in med i huset och den vi lämnar det med. Hur vår energi legat på annat än tapeter och kontakter. Och nu måste vi orka om vi vill det vi vill.
 
Så visst. För en gångs skull söker jag inte orsaken utanför stresspektrat. För min hjärna är nog rätt kokt just nu. Och att ligga med händerna pressade över ögonen i timmar på akuten och kräkas däremellan ger perspektiv och eftertanke. Tacksam att det inte är i hjärnan det blöder. Tacksam för att det gick över. Nu manövrerar jag tankarna i en lov runt skov och att det ändå är MS. Utskrivande doktor lugnar.
 
- Huvudvärk är inte riktigt typiskt för MS, säger han vänligt.
 
- Jo, det verkar faktiskt så. Jag har just läst en artikel på Pubmed (medicinsk sökmotor för publikationer) och migrän föregår ofta skov hos MS-patienter, svarar jag. (för er som vill läsa http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3883008/)
 
Han tar inte illa upp alls. Han funderar en stund.
 
- Ja, man skulle kunna göra en LP (stick i ryggkanalen) i dag för att utesluta blödningar och leta markörer för MS, men eftersom du tycks må rätt bra nu och sitter upp och läser så...
 
- Jag väntar gärna. Jag kontaktar neurologen om en uppföljning senare.
 
- Ja, och hemma kan du ju känna efter vad du behöver för typ av aktivitet, om det är att vila eller inte... säger han som avslutning.
 
Tänk att de finns! Under det senaste dygnet har det varit idel vänlig, inkännande personal. De flesta har jag inte sett ansiktet på eftersom jag haft händerna för ögonen, men jag har känt en vänlig hand på min axel, hört lågmälda, förstående röster och det är precis det man behöver när man är utsatt och ynklig.
 
- Tack snälla, säger jag till sköterskan som kommer in och säger hej då. Ni är bara helt underbara här i Piteå.
 
Hon ler. Jag och K går till bilen.
 
Hemma greppar jag en trasa och torkar väggarna rena från fläckar. Jag kontrollerar min stress bäst så tänker jag. Det är inte fysiskt ansträngande och jag mår sämre av att lägga mig och titta i taket och tänka på det jag behöver göra.
 
På eftermiddagen åker vi och tittar på sonen som är på länslagsläger. Som vanligt är han vackrast på planen och springer så fint. K hamnar borta med några riktiga fotbollsfantaster som han brukar åka på fotbollsresor med.
 
- Det var en riktigt trevlig resa till London/Barcelona/långtbortistan (hörde inte så noga), säger den ena till den andra.
 
- Jaa, säger den andre och ser euforisk ut.
 
Jag känner mig en smula utanför.
 
- Jahaja, en hel helg tillsammans, säger jag spefullt. Då vet ni förstås allt om varandra? Om fruar och barn och känslor och relationer?
 
Vi fnissar tillsammans. Det är en stark passion de delar för fotboll och talangutveckling i länet. Att prata om annat än fotboll när man har chansen att hänga med likasinnade är inget som föresvävar dem.
 
Att sonen tillhör en av de mest talangfulla är förstås både jag och K stolta över, men jag tänker att det finns en annan dimension för K. På samma sätt som pappans blickar på vad som försiggår på planen har en annan dignitet för sonen än mamman som sörplar kaffe och låter kärleksfulla blickar följa hans framfart utan att se spelet och taktiken.
 
Så gick ännu en dag av våra liv. Tack ni som orkade läsa hit.
 
För övrigt undrar jag vad som bjuds hos hundvakt B när bruna hunden kör med GI och gluffar i sig köttbullarna men lämnar pastan (varav en del rivsutpåmittpoleradegolv). Ber om ursäkt för bristande skärpa. Det såg skarpt ut utan glasögon.