Vi ska åka båt till Gotland. Jag har aldrig varit i Nynäshamn. Nynäshamn är väldigt långt från Sundsvall. Dotter ska hämtas upp i Bromma. Båten går 16-ish. Eftersom jag vill ha god tid på mig för att köra fel, bli kissnödig och hungrig, hitta rätt och äta lunch i Nynäshamn så kör jag upp tre kids klockan 7 och rullar söderut. Två av kidsen har ägnat sig åt att dygna för att vända dygnet. Logiken känns något suddig eftersom de somnar som klubbade på Tegnérgatan ett kvarter bort när morgonen gryr.


Ingen är kissnödig mer än jag vid raststället. Kaffe köper jag bara till mig själv. De sover och sover. Jag trycker bort musik från någons mobil och lyssnar på P1 om Dragon Gate som jag passerar på vägen. En kinesisk skapelse som en kinesisk miljardär byggde av de miljarder han tjänat på myggmedel. Kinesiska arbetare flögs in för ändamålet som byggde byggställningar i bambu som de klättrade runt på så att svenska tillsynsgubbar fick hicka. Det gick inte att komma åt varken bambuklätterställningar eller 17 kronor i timlön eftersom de helt saknade samröre med svenska arbetsmarknaden. Inte ett enda tillbud blev det. Arbetarna var fantastiska på sitt klättrande, säger en facklig person i programmet.


Myggmedelmiljardären var också lite ivrig och hade invigning med Robert Wells i spöregn på den stora innergården innan inspektionerna var klara. Hotellet blev inte godkänt. Ingen har någonsin bott i de 60 rummen på 10 våningar eftersom byggherren dissade små onödiga svenska ängsliga regler om brandlarm och sprinklers och annat. 200 miljoner beräknas monumentet ha kostat som nu står öde och enorm efter E4:an. Sedan 10 + år. Facinerande.


Strax runt elva rullar vi in till Tove. Dygnarna sover vidare med öppen mun oväckbara. Jag oroas över att lämna bilen olåst med så trötta invånare, misstänker att rånare kan tömma bakluckan på alla väskor utan att en enda vaknar. Så jag låser. Och går in och kissar hos dottern.


Efter en liten stund ringer D. Billarmet tjuter i bakgrunden. De har alltså rört sig tänker jag.


- Nu är de troligen vakna, fnissar jag glatt.


Jag jäktar på den något oförstående dottern som påpekar att det bara är en timme till Nynäshamn och att vi kommer att komma före incheckning till båten före om vi åker nu. Jag känner mig som min egen mamma som jäktade iväg varje morgon med små femåringar och alltid precis missade den förra bussen och fick vänta 25 minuter på nästa. Jag minns hur vi sprang med andan i halsen i kurvan på Övägen, mamma alltid övertygad om att det var vår buss som var lite tidig och vi höll på att missa. Jag minns också hur vi gjorde åkarbrasor i väntan på nästa i bistert Norrbotten.


Jag missar en avfart och hamnar i en loop inne i Stockholm. Kommer till slut ut vid Karolinska, råkar köra på E4 norrut och sedan är vi strax tillbaka i Bromma. Då har det gått en timme. Puh! Nu börjar det bli stressigt att hinna. Jag ber Tove extrakolla biljetterna så inte båten oförhappandes går vid 14. Hon tar resolut över min Google Maps. Kollar min mejl.


- Nej, mamma, den går inte 14 och inte 16 heller utan 16.45. Min kompis Erik säger att man ska vara sist på för att slippa vänta till sist när man ska av. Vi kommer att ha timmar att spendera i Nynäshamn.

- Sist på båten?

Det låter äventyrligt i överkant.


Jag pustar ut med ny navigatör. Hittar galant. Äter pizza i en backe hos en krögare som sprungit i samma trappor i 18 år berättar han. Nynäshamn lever snart upp, säger han. Det är på sommaren det händer.


Tove och lillesonens flickvän vill inte äta före avgång för de vill inte kräkas på båten. Jag upplyser om att det är bättre att kräkas med nåt i magen. Jag berättar om en forntida båttur mellan Umeå och Wasa då min morbror kräktes i motvind på däck, jag hakade en plastpåse runt öronen för att ägna mig åt repetitiv magsäcksretur och hela besättningen och passagerarna kräktes i 5 timmar. Min pappa var nöjd över att få sådan utdelning att han fick åka båt dubbelt så länge för samma pengar.


Sonen går på massage. Lilla gossen med flickvän går med pizzahalvan i en kartong och somnar i bilen. Jag och dottern går på Coop. Bäst att handla innan ankomst till Visby.

- Men blir det inte typ förstört då? Kylvarorna? säger dottern.

- Vi kan köpa nåt fryst som håller kylan till smöret, säger jag. Och... och folie! Vi gör ett kylskåp i påsen.

Dottern följer med. Vi handlar och rullar in mina kylvaror i 17 meter folie. Och toppar med frusna bär.


Vi sätter oss på en parkbänk 100 meter från massagestället för att vänta på sonen. Jag oroar mig för att han ska gå höger istället för vänster när han kommer ut och hamna på Fridhemsplan. Dottern påpekar att höger är en återvändsgränd med ett hus i vägen. När han sen dyker upp (jag hinner smygkolla att hans skor är på plats på massagestället) ser det tomt ut i bilen när vi närmar oss och jag oroar mig för att J och J gått på en rask promenad och missar tiden under promenaden och vi inte hinner med båten.


Men de sover så hårt att jag tror att J har dött. Det luktar pizza med räkor inne i kupén. Ingen vill ha min Noccho jag köpt för de vill inte vara pigga för avresan. Jag delar ut åksjukepiller men vågar inte ta själv för det står att man kan bli trött och tänk om jag är trött och kör av vägen när jag kör ut från båten?

Vi hamnar nummer två i kön och båten syns inte riktigt till.

- Det är en timme kvar innan man får köra på, säger Tove lakoniskt. Synd att vi just missade förra avgången. Jag är kissnödig.


Jag berättar att jag är en förebild för min kollega M:s barn.

- Hon har mycket katastroftankar, min dotter, berättade han på telefonen i går. Jag bad henne läsa din blogg så hon får lite tröst att det går att fungera med såna. Någorlunda i alla fall.