TACK alla som swhishade till min ensamstående vän. Jag är rörd och tacksam. Hon har kunnat betala de skulder hon hade, köpa busskort till barnen, hämta ut läkemedel till sig och sina barn. OCH! - det som känns allra bäst - äldste sonen fick en slant så han har råd att äta tills studielånet kommer. Han åker upp och påbörjar sin utbildning till civilingenjör. Tack vare er kanske han bryter sig ur familjemönstret och den ständigt närvarande skammen att vara fattig.


Jag har gjort insamlingar förr till min vän. Att vara fattig och leva på (under) marginaler som vårt samhälle satt upp gör att man alltid ligger efter. Med kläder till barnen, busskort, räkningar. Man tar dåliga beslut för att stressen över hur det ska ordna sig gör att man fattar mindre bra beslut när man väl får pengar. För man vill så innerligt väl att barnen ska kunna få godis, läsk, jordgubbstårta till examen. Sånt som vi med jobb kan unna våra barn utan att blinka. 


På många sätt är hennes utsatthet dubbel. När sonen är i vården för sin anorexi säger de att han behöver få önskekost. Han önskar sig räkor bland annat. Hon får pengar av mig för en insamling. Ilar till affären och köper det han vill ha. Han äter två räkor. Hon får slänga resten. Hon vågar inte säga till sjuksköterskan att hon inte har råd med önskekost, att hon redan anpassat sig till dotterns diabetes. 


Jag hjälper henne att skriva en ansökan till Försäkringskassan om extra pengar pga hans anorexi. Hon får avslag. Jag hjälper henne att önska om en bil så hon vet att sonen kommer till doktorn. Han vägrar att åka buss pga ångest. Också en trygghet med bil när blodsockret sticker för dottern, att veta att hon kan handla mat eller köra till doktorn.  Sjukdomen innebär ständiga uppstigningar, nattliga vandringar när sockret är högt, äta när det är lågt. Hon går till Ica flera km bort för att handla mer när det tagit slut för att hon saknar busskort. Hon får avslag även för bil. 


I går tänker hon hämta ut melatonin för sömnen till sonen. Det ingår inte i högkostnadsskyddet. Det liksom glukagonspray för akuta diabetesproblem kostar väldigt mycket pengar. Tabletterna 800 kronor. Den här gången ber jag henne höra av sig till vården och säga att han behöver läkemedel inom högkostnadsskyddet. Att det inte är skamligt att be för om en månad har hon inte råd med de här tabletterna och dessutom behövs bufferten tills bidragen förhoppningsvis tickar in igen (flera månaders handläggning). 


Att vara fattig och inte kunna hjälpa sina barn på det sätt vården föreslår medför en enorm stress. Mamman gör allt hon levandes kan. För att sonen ska vilja äta. Gå upp i vikt.


Att satsa sina slantar så att barnen får följa på skolresan barnen åker på i nian är en självklarhet. Konsekvensen är att räkningarna inte kan betalas. Men hon vill så gärna att barnen får uppleva det andra barn får.


Att inte se någon bestående förändring av sin situation, att pappan till barnen smiter undan sitt ekonomiska ansvar, att 10 dagar innan pengarna kommer bara ha ris och sky hemma som barnen får äta, inget toapapper. Hjärtat brister. 


Så igen - TACK för att du bidrog. Och du som inte hade möjlighet - TACK för att du läste. Låt oss rösta på ett parti som vill hjälpa alla ensamstående, fattiga människor så att våra barn slipper växa upp i utsatthet med ekonomiskt pressad förälder.