Jag är tveklöst privilegierad. Född i Sverige av två föräldrar med universitetsutbildning. Haft turen att vara väsentligen frisk. Haft ”läshuvud” och tagit mig igenom en 5,5 årig utbildning, aldrig varit arbetslös efter examen. Gift mig med en man som är stabil, snäll och tar ansvar. Fått tre underbara barn. Ett av dem har tyvärr betydande svårigheter med nedstämdhet och kronisk smärta efter en operation som 11-åring. Den sorgen och ångesten över att inte kunna lindra bär jag i mitt hjärta varje minut. Vi kan stötta honom ekonomiskt, med mat, komma och städa, bryta isoleringen. Det känns alltid otillräckligt och ekande förtvivlat. 

De flesta har livssorger att bära i sin ryggsäck. De ser olika ut och vi hanterar dem olika. Vi har olika förmåga och förutsättningar. Jag tänker att jag ändå alltid kunnat följa på läkarbesök, köpa ut läkemedel utan att titta på priset, aldrig begränsats av att jag saknar pengar i alla fall. 

Jag ser en annan familj. Ensam mamma med två kroniskt sjuka hemmavarande barn och en sjuk, ung vuxen son. Hon saknar socialt nätverk, flydde hemorten efter skilsmässan, ingen kontakt med sina egna föräldrar efter en trasig barndom, pappan till barnen duckar ansvar och trakasserar dem på de mest förfärliga sätt. 

Ekonomin är i spillror. Sömnen upphackad på grund av stress och tre sjuka barn. Med den kommer glömskan att bevaka att de välbehövliga slantarna tickar in. När barnbidraget upphör över sommaren och ett vårdnadsbidrag hade behövt sökas men glöms bort i den vardagliga torktumlaren och den äldre, också sjuka sonen, behöver flytta hem utan inkomst är katastrofen ett faktum. 

Nödropet till socialen ekar utan hjälp. Man konstaterar att 6700 kronor saknas per månad för att det ska gå ihop (oräknat den vuxne sonens behov av mat) men att hon behöver överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Det tar några månader. Att vårdnadsbidraget kommer, men handläggningstiden är 5-6 månader. Sonen får ett läkarintyg men datum för sjukdom sätts till 1 augusti av doktorn. Fast han utretts och varit sjuk i över ett år. Han har inte behövt intyg förrän nu när gymnasiet är slut. Ärendet stängs. Det finns inga retroaktiva pengar att hämta. Även här krävs en överklagan. Även om han får ett korrekt daterat sjukintyg. Hans förhoppning att flytta uppåt i landet och studera på universitetet brinner inne. Han är helt utblottad. 

Jag ringer för att kolla till dem. Hon har hittat lite ris och kokat sky till. De har ingen mat. De nya pengarna kommer om 10 dagar, den lilla sjukpensionen. Räkningarna trillar in med påminnelseavgifter. Det är sällan hon gråter. Oftast skäms hon. Skäms för att hennes barn får en så utsatt barndom, inte kan delta i aktiviteter som andra barn, inte kan köpa kläder och nu inte ens det allra nödvändigaste - mat.

Kyrkan delar inte ut allmosor mer än runt examen och jul. Det är många som är i nöd. 

Att se deras utsatthet bränner i bröstet. Jag försöker hjälpa dem men det känns alltid fruktansvärt otillräckligt. Det lindrar i stunden och knappt det. Jag åker till Lidl och försöker köpa så det räcker 10 dagar. Tills nästa (otillräckliga) peng kommer in på kontot. Matkassarna ger i alla fall tillfällig frid i en sargad mammasjäl. Jag åker därifrån med en klump i halsen över hur dessa barn får kämpa på ett helt annat sätt. 

Vill du bidra med en slant (jag vet att jag frågat många gånger och jag förstår om du inte kan mera. Jag är så tacksam för alla tidigare givor) så är det pengar som håller dem flytande en stund till. Och för stunden är det gott nog. Med 3 kronor på kontot gör minsta krona skillnad.

Mitt Swish: 070 282 54 36