Vi sitter på feed-backövning. Det är jag, storchef Å, lillchef M och ekonomichef E och receptionschef B från Östersund. Puh. Många chefer blir det. Vi har en get-together på Södra Berget. Utsikten är magisk över bukten. Höstsolen är blek men ihärdig. Jag kan inte se mig mätt.


Men nu är det feed-back. Först tar jag två kort som beskriver mig själv. Jag tar SNABB  och IHÄRDIG. Vi lägger ner korten med uppsidan så ingen ser. Storchef Å, som är anarkist, har kasat in hälften av korten innanför sin arm-mur och plockar fem-sex kort under stor vånda.


- Du får bara ta två, upplyser lillchef M vänligt. Såna var reglerna.

- Men det går inte, säger Storchef Å övertygande och vänder fem kort.

- Du får ta bort tre, säger vi i kör. Du kan inte göra egna regler. Ge nu lite kort till oss andra.


Under stor vånda lägger storchef Å bort tre kort. Hon är djupt missnöjd att hennes egenskaper beskärs av fåniga regler när hon kan göra dem mycket mer ändamålsenliga. Sedan ska vi ta kort som beskriver egenskaper hos våra kollegor. Fyra per person tror jag (här blev det inte så många diskussioner kring regeländringar så det föll bort). Ekonomichef E hyser jag djup respekt för. Hon har ett annat förhållningssätt till siffror, ordning och reda och uthållighet tills det är alldeles prickrätt än jag besitter. Jag har också en enorm tajming för att försöka skämta till det när hon gör löner och bokslut samtidigt. Typ att jag skriver "buhu" att vi nu kan gå in på webben och kolla våra lönespecar och tycker det är ett adekvat mejl att skicka till en som leker bläckfisk för att få allt i hamn i tid. Men jag gillar mejlade lönespecar.


Storchef Å försökte någon dag innan att förmå mig till att öppna löne-webben men jag slingrade mig med att jag låg i sängen, datorn hade laddat ur och att taket fallit ner tills hon gav upp och jag slapp. Det är något med löne-webbar och pärmar som gör mig paralyserad av energitapp. Sådant förstår inte Ekonomichef E och hon blir sträng i ögat när jag försöker. Då kliver jag skamset ur min gropiga sandlåda och ställer mig i ledet.

Den andre vid bordet som jag har respekt för är receptionschef B. Henne har jag mest ett telefonförhållande med. Hon är jättesträng när jag har lovat prisreduktion.


- Är det här någon slags RABATT eller? säger hon övertydligt så att det plötsligt hade varit lindrigare att stå emot den missnöjda kunden.


Puh. Jag har det inte lätt inte. Och jag behöver dem ju förstås så det inte är för löst i kanterna. Jag hyser stor beundran för människor som går i mål med alla siffror på plats.


Så när vi har funnit alla brickor ska vi en i taget säga:


- Storchef Å, du är empatisk, och titta storchef Å i ögat.

- Tack, ska Storchef Å svara och stundens allvar ska ge plats för reflektion.


Här stöter vi på två problem. En som gillar att det går undan (jag) och tänker att snabbreflektion inte nödvändigtvis behöver vara sämre än typ flera minuters retreat. Det andra problemet är att Stor-Chef Å gärna vill komplettera med små berättelser och utvikningar och förklaringar kring alla korten. Men vår kursledare har örnöra och hyssjar strängt mot allt regeltrots.


- Det är ingen snabbhetstävling, anmärker han medan jag tittar förvånat på honom. Ta er tid att låta feed-backen sjunka in.


När jag fått de andras kort är jag verkligen supernöjd. Jag fotar den och ber lillchef M att peka på de bästa orden av alla som får mig att innerst inne undra hur lite vi känner varann vid bordet och att det är fiffigt att umgås med såna som inte riktigt känner till sanningen bakom fasaden:



Ni får gympa lite och vrida huvudet och njuta av bedömningen noggrann och ordentlig för jag fattar verkligen inte hur jag ska vända på korten.


Storchef Å tittar nu på sina utlåtanden: Äventyrlig, modig, glad, rolig, empatisk... och försöker stjäla mina noggrann och ordentlig.


- Vem vill anställa mig? säger storchef Å.

- Det kanske är en egenföretagarprofil, föreslår jag och skyddar mina ordentlig och noggrann med mitt liv.


I dag är jag på vift hemma, pratar i telefonen och uträttar ärenden och handlar samtidigt. På Kvantum tar jag upp mitt tvättade, torktumlade och skeva kort som jag lärt mig hur jag snärtigt drar genom läsaren under det den plattas till för ett ögonblick. Inemellan står att läsa att kortet inte går att läsa, att det inte är rätt kort för affären och annat trams. Men efter fyra-fem gånger brukar det gå.

I dag ger godset i kortet upp och knäcks i kanten. Jag lägger telefonen på axeln och säger med förtrolig röst:

- Ajaj, jag har inget leg med mig. Har varit ute med hunden och hade kortet i fickan bara. Kan jag bara säga mitt personnummer?


Kassörskan ruskar på huvudet.


- Ställ påsarna här så parkerar jag kvittot, säger hon.


Jag överväger att åka förbi pizzerian och köpa mat, men betvingar tanken och åker som en sedesam medborgare och löser ut mig. Noggrann och ordentlig. Jojo.