Det finns fördelar med att flytta. När föräldrarna börjar diskutera om man ska sälja kakor (det vill säga föräldern kör och hämtar i någons garage, tar med sig på jobbet och säljer åt sitt ättelägg), kränga plastpåsar (farmor har redan för en livstid och var vi en tittar i skåpen finns högkvalitativa påsar som väntar på att användas/få sällskap av nya påsar), salami (urk, några kilo senare kom vi inte på fler sätt att använda salami. Även om de kom i tre smaker och var starka, vitlöksdränkta och peppriga). Nu dyker även tulpanprenumeration upp som alternativ.


- Det är ju viktigt att ungdomarna gör det här själv, säger fröken uppmuntrande. Att de själva säljer och så.


- Jaa, de kan ju baka mjukpepparkaka, säger en entusiastiskt. OCH sälja. Då känner de verkligen att de jobbar för sin grej.


Jag begrundar det som sagts och försöker visualisera sonen på plats i köket görandes mjuka pepparkakor. Jag är nog ingen vidare handledare. Hur gör man såna? Jag lyckas mera enkelt se förödelsen som uppkommer efter bakandet och tänker att det får vara mellan husutsällningarna (som äldste sonen kallar husvisningarna).


Någon förälder reflekterar att de kommer att ha tulpaner i husets alla rum. Andra stönar lätt och frågar om de får köpa sig fria. Tystnaden lägger sig som en filt över alla föräldrar. Köpa sig fri är fult. Man ska solidariskt bidra till insamlingen när telningarna ska i väg på klassresa. Även om det är att man bidrar med dubbla pengen och får äta salami i ett halvår för att ingen orkar/vill/kan/släkten är mätt på salamikorv och alla går redan i Newbody inifrån och ut.


- Jaa, om det bara handlar om insamlingen kanske vi beger oss iväg? säger vi artigt till fröken. Vi ska ju flytta och så.


Hon nickar. Nej, inget mer på dagordningen.


Jag känner mig fnittrigt lycklig när jag lämnar klassrummet där föräldrarna försöker ena sig kring säljprojekten som ska föra ungarna på en resa de inte direkt tjatar om ens.


- För tusan, jag har en idé. Vi sätter inte J i skolan förrän veckan före hans nästa klass ska åka till Berlin/London/Köpenhamn/Galapagos (på min tid åkte vi till Ammarnäs). Då tjongar vi in pengarna och slipper alla pepparkakor, kokosbollar och tulpaner. F-n vad det vore bra!


Kanske vi får bidra med hemundervisning i ett år för att lyckas med den planen.