I helgen har jag firats kungligt som 50-åring av mina chefer i Storhogna. Skoterturer, sol på näsan, trerättersmiddag och en högst improviserad vals till dragspel med chef J.


Mest av allt gladdes jag åt att vi för första gången på många år var hela familjen på plats. Dotter med pojkvän och minste sonen men också store sonen. Chefsfamiljen är en avslappnad familj med stor acceptans och varma hjärtan. Det är enkelt att vila i det och göra det man förmår.


Måhända doserades kraften utan en tanke på morgondagen. Måhända är det värt allt för att få köra skoter över vidderna och manövrera bättre vrålåk än vårt bland fjällbjörkarna, att få ligga på en fäll och peta i elden och det inte finns någon morgondag.


Den sjuke vill inte bli tyckt synd om. Den sjuke vill att man ser förbi hinder och begränsningar och vem man är trots det sjuka. En som vill ha hälsan. Leva livet. Omfamna framtiden.


I helgen saknades inte den där sista familjepusselbiten. För den som inte sedan åratal erfarit det kanske glömmer att uppskatta just det. Att alla kan och vill vara med. Jag har skrivit om det förr, den trasiga familjen. Den här helgen var vi hel. Jag vilar i känslan. Veckans svårigheter finns om hörnet. Jag förbannar att det ska behöva kosta överhuvudtaget. 

http://medelaldersbloggarenreturns.bloggo.nu/Trasig-familj/