Har anmält mig och Axi på agility. Jag har läst instruktionen ganska bra. Jag har med koppel och hund. De andra har med vattenskål och filt. En deltagare har en rosa fluffig sak som min gärna legat på men hennes svarting tycker är överskattad eftersom han aldrig ligger ner. En yster flat som ser leksakerna i tunnan mitt i ringen som en hägring. Min egen förstår inte idén med att vara lycklig över ett gosedjur. Hon är desto mera lycklig över godis.


Det har jag inte heller med mig. Men jag går in på jobbet och köper en påse Educ. Känns stabilt när hon ska lära sig hoppa.


Jag borde haft med mig vattenskål. Educ skapar salivflöde och min hund blir torr i halsen redan innan vi börjat.


Jag fyller i en lapp om mig själv och Axi. Kör fast lite på födelseår. 2006? 2008? Jag bestämmer mig för 2008. Dag och månad hittar jag på lite. Möjligen var det min förra hund som fyllde år på Valborg. Axi ser inte ut att misstycka där hon ligger utfläkt och vilar sig i form i väntan på Educ-pastiller.


- Nu kör vi varvet runt. Berätta ert och hundens namn och om det är nåt annat som är bra att veta, säger den unga, entusiastiska kursledaren.


Jag är nummer fyra. De andra har inget annat. Jag tänker att det är lika bra att alla känner till att jag inte är Carolina Klüft. Till det yttre är jag ju förväxlingslik.


- Jag har rätt svårt för att springa, säger jag när jag skarvat till hundens ålder och påpekat att hon är en smula övernärd.


- Jaa, det glömde jag, säger två av de andra tanterna.


De har artroser lite här och där. I gott sällskap.


- Har man en hoppvillig hund som är styrbar behöver man inte springa alls, ler kursledaren.


Axi taggar upp när det är hennes tur. Hon lägger sig och vältrar över på sidan med halsen sträckt mot min Educ-hand. Gossarna har lärt henne spela död. Rigor mortis gör kanske att huvudet sitter fast på en giraffliknande hals? Särskilt död ser hon inte ut. Mer som en hungrig säl.


Men hon sköter sig ganska bra ändå. Och jag springer några steg i ivern. Tanterna också.


Lite förströelse en torsdag kväll känns faktiskt lite skoj. Axi var bäst på nertaggning.


För övrigt har remissen för sonen nått Stockholm. Nio månader senare kanske det börjar hända något.