Flera kollegor har tagit sina liv det sista året som jag känner till. En av dem var en kurskamrat. Veterinär är ett högriskyrke. Det behöver vi ändra på. 


Jag funderar över hur det hänger ihop och pratar med min fina vän H, som arbetar i ett sammanhang där handledning och debriefing är vardagligheter och ingår som en del av arbetet. Det kommer över mig som en blixt hur fattigt vi har det inom djursjukvården. Hur tränade vi är på att ställa diagnos, diskutera medicinsk och kirurgisk handläggning och ronda våra patienter. Utvecklingen är explosionsartad. Det är komplext och utmanande att hänga med och räcka till. 


Intagspoängen till Veterinärprogrammet är skyghög. Det är bara de riktigt vassa tjejerna (och några killar) som läser. Vi sporrar varann. Studietakten är hög. Efter examen är man ändå inte redo för yrkeslivet. Många av oss saknar verktyg att hantera svåra samtal, ledsna djurägare, missnöjda kunder när vården blivit kostsam eller djuret inte blir friskt, när diagnos saknas trots febrilt letande.  Vi får täcka upp för missnöje för det våra kollegor sagt eller gjort dagen innan. Vi får stå till svars för kostnader för vården vi erbjuder.  Vi kanske har gjort fel, ibland med fatala följder. Vi kanske blir uthängda på sociala medier med namn, kanske anmälda till Veterinära Ansvarsnämnden. 


Vi har inte tränats för att klara det. Vi är tränade i att rabbla tio alternativa skäl till att djuret kräks, har feber eller har för lite vita blodkroppar. Vi har ägnat fem och ett halvt år att reda upp komplexa medicinska och kirurgiska problem och har i bästa fall en dag eller två i kommunikation. 


När vi trängs utan verktyg att hantera missnöje, rädsla, ångest eller sorg från djurägaren sliter vi på oss själva. Vi värjer oss för situationen, kanske tänker/säger vi att djurägaren är jobbig. Fast egentligen är det situationen vi är otränade för. De jobbiga kunderna kommer i olika skepnader dag ut och dag in. 


Min vän H säger att man behöver ha träning i att vara i kontakt med sig själv. När man är det kan man härbärgera djurägarens känslor i rummet och bekräfta dem. 


- Jag ser att du är oroad, det är begripligt, kan vara en förlösande replik.


H berättar att hon aldrig gråter ens i de svåraste stunder i sitt arbete. Däremot behöver hon debriefing efteråt. Få berätta om vad som var tungt och svårt och jobbigt. Då klarar hon att gå hem och vara bara H igen. Lämna yrkesrollen och återhämta sig. 


Det är en förutsättning för att orka med att vi hittar verktygen för att kommunicera med människor i kris i vårt arbete att vi tar paus när vi är hemma. Men då behöver det finnas strukturer för det. Jag tänker att vi behöver lära av vårdyrken och andra svåra yrken där debriefing och handledning finns som en naturlig del av arbetet. Lika självklart som vi har ronder och långroder ska vi få hjälp med att hantera våra tillkortakommanden, våra själsliga reaktioner och att klara de dagliga mötena med djurägare.


Jag tror att det är lösningen för att orka med livet som pågår med sjuka barn, skilsmässa, döende föräldrar, sjukdom som drabbar oss. Det är dags att inse att vi behöver debriefing för att komma i kontakt med oss själva. Att det är lika självklart som att kunna tio alternativa diagnoser till att hunden kräks.