Jag är på eget neurologbesök. För min myelit, den där inflammationen som dök upp i ryggmärgen för snart tre år sedan. Oönskad.
 
- Gå till höger i korridoren och gå mot geriatriska, säger damen i kassan vänligt.
 
- Så passande, säger jag ironiskt.
 
Jag upptäcker att två andra sitter och fyller i sitt frågeformulär som jag också fått men inte orkade läsa. Vem bryr sig om svaret?
 
Läkaren är lugn och metodisk och väldigt prestigelös. Föreslår lite doseringsändring av mina gabapentin om jag vill. Föreslår D-vitamintillskott i hög dos eftersom studier på senare år visat att det kan vara gynnsamt för att minska MS-patienters skovaktivtet. Låter vettigt. Jag funderar över min vän L, som har en besvärlig MS, fått detta tips? Jag har ju inte MS heller. Men eftersom det alltid finns en start på nervsystemattacker så är det inte fel att förekomma, resonerar läkaren. Därför följer man upp med magnetkameran också. För att i tid se skador som man inte märkt av själv. Svensk sjukvård när den är som allra bäst.
 
Allodynin (dvs felaktig tolkning av impulser av nervsystemet) är ungefär som den brukar. Vibrationsgaffeln på fötterna uppfattar mitt nervsystem som nål i foten. Försiktig beröring uppfattas som smärta. Kontroll av reflexer genom att dra en pinne under fotsulan är som vanligt olidligt.
 
Jag är fortsatt svag i fotbladen och han tycker att jag har droppfötter. I övrigt är jag stark som en björn och frisk som en nötkärna.
 
Vi diskuterar kommande magnetkameraundersökning. Han säger att deras nya kamera är bredare och att man inte behöver spännas fast i en ansiktsmask. Och att man får ett par spegelglasögon så man ser ut i rummet. Han tror att det räcker med Stesolidtabletter.
 
Jag känner hur jag får hjärtklappning bara vi pratar om det. Vi berör hur rädd jag var första gången när jag låg med svaga, bortdomnade, smärtande ben och trodde att jag skulle dö. Hur jag vispade med dem utan att det märktes när hjärtat hamrade under bröstkorgen. Och hur jag sedan dess är rädd för att bli lika rädd.
 
Men jag djupandas och säger ja till ett försök. Om ingen blir stressad eller sur om det inte funkar. Var med om det i Piteå. Suckande sköterskor som låter mig förstå att de missar sin lunch för att jag krånglar.
 
Han försäkrar att det är helt ok.
 
Han kollar blodtrycket. Det är högt.
 
- Det här är inte bästa stället att kolla på, säger han. Men är nog bra att följa upp.
 
- Ja, säger jag. Är styrigt på jobbet också. Två erfarna kollegor har sagt upp sig.
 
Jag går hem. Huvudet dunkar av stress kring bemanningssituationen. Och av sorg över att förlora två av mina närmaste vänner på jobbet. Jag har kunnat luta mig mot dem och vara ärlig i mina tillkortakommanden under året som varit. Det har betytt mycket. Det har betytt allt.
 
Jag informerar i veckobrev om uppsägningarna, åker in för att medarbetarna vill träffa mig. Jag tror på ärlighet i en situation som denna. Inte vara klämkäck att det ordnar sig. Jag behöver hjälp. Hjälp med kontakter till bra personer att rekrytera.
 
Det är en svår balansgång. Jag går utanför komfortzonen gång på gång i min roll som chef. Försöker lita på min intuition vad som är bäst. Och min moraliska kompass. Jag tror de flesta genomskådar en chef som försöker släta över för att lugna sina medarbetare. Jag vet att det ordnar sig, men att det kommer att krävas många timmar av rekryteringsarbete för att nå dit.
 
Det är svårt att vara chef. Man nås bara av selekterad information. Det finns många som tycker till i ens frånvaro men som är tysta när chefen är på plats. Det finns språkrör som känner sig svikna av sina arbetskompisar när ingen backar upp. Jag har sett mönstret på alla ställen jag jobbat. Det går igen.
 
Jag kommer aldrig att skjuta budbäraren. Jag har sett alltför många som fått klä skott för det som egentligen är mångas tankar. Budbäraren är en viktig länk att vara rädd om. En modig person som vill skapa förändring och som tror att chefen vill lyssna. Tystnar budbäraren tystnar en viktig väg in i verksamhetens kärna. Dit jag inte har access.
 
Räcker jag till? Nä, troligen inte som jag borde. Men jag försöker räcka till. Det får duga. Tillräckligt bra. Det är annars man vittrar sönder. När man försöker mer än man förmår.
 
När jag möter kund och hund/katt är jag inne i komfortzonen hela tiden. Det är ett okomplicerat möte. Jag får dessutom feed-back och uppskattning. Som chef navigerar jag ofta helt utan feed-back. Det är ett svårt och ensamt uppdrag. Uppskattning är ingen vardaglighet. Förutom ett enormt stöd från mina chefer. Utan dem skulle jobbet varit omöjligt svårt.
 
På kvällen ringer en kollega på väg hem från jobbet.
 
- Hur mår du i allt det här? frågar hon.
 
Jag blir tårögd märker jag. Nu också.
 
I morgon är en annan dag. Den väcker mig med flödande solsken.