I morgon är det till slut brachykonferens. På bussen mellan Sundsvall och Söderhamn (yipiee- spårlagning) sitter jag en stund i telefonmöte med Styrgruppen som uppkom efter det veterinära uppropet. Vi summerar vart vi kommit och jag känner mig rätt nöjd ändå. Många påsar har knutits ihop trots små resurser för många att jobba med frågorna.


Nu har jag i alla fall övat på att prata engelska när jag gått i skogen med hundarna. De har lyssnat på 345 varianter av en introduktion och varje gång har det stakat sig. De är tålmodiga. De scrollar marken, äter blåbär och badar i gyttja och annat man kan göra medan matte försöker flytta ljudformningen till främre munhålan och funderar hur det egentligen fungerar när munnen är torr dessutom. (Ljudformandet och funderandet är mina. Labradoren har nog för övrigt inte så stor erfarenhet av muntorrhet).


Vissa ord skulle behöva bytas ut i engelskan. Säg plethysmograph nonchalant så får du se. Eller för den delen representative. Och att försöka göra skillnad på breathing och breeding kräver våt och elastisk tunga. Kanske jag kan andas lite extra som komplement till breathing och imitera förlossning vid breeding? Kan bli spännande charad till breeding difficulties. Tror det får bli påklätt. Finns risk för förskjutning av fokus.


Nu handlar - förstås!- inte konferensen om mig. Inte om uppfödare. Inte om SKK. Utan om hundarna. Hur vi ska ändra aveln så djuren föds med förutsättning att varje andetag går lika lätt som på vilken annan långnäsa som helst. Att födas sjuk på grund av våra skönhetsideal är inte klokt någonstans.


Sen får vi inte glömma katterna. De lider av kronisk snuva, rinnande ögon och trånga luftvägar till följd av missriktad avel mot djur utan nos.