Chef E sa till mig när jag anställdes, att den största utmaningen kommer att vara att hålla mig nöjd. Hon är klok, Chef E. Jag behöver utmaningar för att trivas. Och jag har trivts ... och trivs. Verkligen. Vi har uträttat stordåd i det fördolda för den enskilda kanske. Satt vår norrländska arbetsplats på kartan för att vi jobbar med kort-och långsiktiga mål, för att vi följer upp, för att vi drar slutsatser och höjer ribban. Jag har älskat det. Strukturen fanns klar, jag hakade i det jag kan, mitt område.

 

Efter dryga tre år rullar kugghjulen. Vi har en välfungerande verksamhet på många sätt. Vi har rutiner som funkar. Vi har en personal som trivs. Som är fantastisk på alla sätt. Som jag skrattar med i fikarummet. Som är oerhört seriös när stunden kräver. Jobbar hårt med höga krav på kvalitet på alla plan. Jag är stolt. Nöjd.

 

Men. Uttråkad.

 

Nu då? Sen då? Jag då?

 

Under vintern dyker det upp ett jobberbjudande. Jag håller det ifrån mig. Men jag känner igen känslan. Haft den förr. Ungefär var tredje år. Att jag vill annat. Vill nytt.

 

Frågan kommer igen i sommar.

 

Jag åker förbi Sundsvall på vägen till T:s sommarboenden. Känner in stämningen, går genom rummen. Känner mer än ser. Hur personalen ler, om de verkar trivas, hur de pratar med varann. Alla kommer fram. Tar i hand och presenterar sig. Ser glada ut.

 

Sedan har fröet grott. Erbjudandet är lockande, rent av fantastiskt. Och precis det som jag går igång på. Skapa riktning, struktur och kvalitet. I samklang med en redan kunnig personal.

 

Jag tackar ja.

 

Jag säger upp mig efter semestern.

 

Det är tyngre än tidigare. Jag märker att jag är disträ, glömmer, är mindre närvarande. Att jag är trött på kvällen. Jag överväldigas av mina arbetskamraters uttryck över att jag kommer att sluta. Att de kommer att sakna framför allt mig. Som person. Kollega B, som är eftertänksam och vänlig i alla lägen, är ingen man av stora ord. Så när han säger hur mycket han uppskattar det vi åstadkommit tillsammans och att han gillar mitt ledarskap känns det stort och varmt.

 

Jag vet att jag är helt umbärlig. Att det finns andra som kommer att fylla min plats. Så därför känns det fint att det är personen som kommer att fattas dem. Personen jag. Precis som jag kommer att sakna dem.

Förstås.