FB-kompis U lägger upp ett klipp på en kotte som lapar i sig mat från en tallrik. Jag har med åren utvecklat en viss aversion mot små kottar. När J var mindre så gillade han att mata kottar. Jag tog hem säckar med fina fodret från France och ställde dem ute i carporten. Kottarna bet hål i nedre kant av säcken fast den befann sig ovan jord i en garderob (visserligen med ett defekt lås). J försåg kottar med mindre utvecklad stöldteknik från tallrik.


J matade och matade. Alla kottar i hela kommunen trummades dit. Jag räknade små kotthuvuden i carporten en kväll och kom fram till 22. Det prasslade under bänkarna och jag tyckte de var ocharmiga. Som råttor. Jag försökte motivera med att det berodde på antalet, att inget blir charmigt när det är för många av dem.


J blev sur.


- Era hundar och katter på jobbet då? De är väl också äckliga i så fall?


Jag kommer faktiskt ihåg nu att jag haft en igelkotte som patient en gång. En afrikansk pygméigelkott. Den kom från Piteå till Luleå för att få träffa den stora experten på kottar med mjäll. Den var faktiskt bedårande söt. Så var den ju bara en. Matte bar sin vän med vördnad i handen. Den var onekligen mjällig. Jag fnulade för mig själv hur jag skulle bära mig åt för att undersöka pälsen? Jag räknade ut att mjällen ju skulle kunna vara kvalster, mycket beroende på att jag avlivat en och annan kotte som varit trafikskadad och med fascination sett miljarders inneboende av olika kulörer och storlekar lämna skeppet. Med hundar och katter kan man ju liksom kamma raskt mothårs så mjällen yr.


Jag lånade kotten i min hand och gjorde en manöver mot taggarna i mottaggig riktning.


- Vadgördunu? säger matte och jag förstår att min hjältestatus som kottdermatolog fått sig en törn.


- Eehumm, jag tänkte ta lite prover på mjällen, svarar jag och försöker bibehålla min auktoritet.


- Du bryter av taggar om du gör så där! meddelar hon mig med lite bryskt tonläge.


Jag vänder lite valhänt kotten upp och ner och försöker skaka loss mjällen ner på min tejpbit. Kottar verkar inte gilla helkroppsskak och mjällen var som fastspikade på djupet. Hursomhelst lyckades jag med möda få med mig några kvalster och kunde i triumf hitta några rörliga mjäll i mikroskopet. Jag använde klinikens bok om mystiska-djur-som-vi-borde-veta-mer-om-men-inte-gör-och-det-är-pinsamt-varje-gång och hittade en dos för att behandla bort dem och gick med seriös min in till matte.


- Ja. Som jag trodde rör det sig om kvalster. Här är ett recept du kan hämta ut så ska du se att det här blir bra.


Matte tar receptet, betalar för sig och åker hem. Jag känner att min karriär som kottdermatolog har fått en rivstart. Ända tills det någon månad sedan dimper ner ett mejl där matte meddelar att hon avstod att behandla med mitt föreslagna läkemedel och istället använt olivolja mot hans torra hud och det verkar ha blivit bättre.


Faktum var att jag drömde om carportkottar tillslut.


Vid ett tillfälle ska jag träffa dottern på stan. Jag tar bilen (ja jag vet - nära) och när jag kommit en bit hör jag till min förskräckelse bakom förarsätet på golvet ett prassel. Jag ringer T.


- Du måste komma till parkeringsgaraget. Det är en igelkotte i bilen.


- Sluta mamma. Kom till mig istället. Titta vad det är. Inte är det en igelkott!


- Joo, bedyrar jag, den prasslar och nu har den krupit under sätet och jag kan inte åka hem med en kotte som ligger under min stol när jag kör.


Tofflan dyker upp, lätt suckande. Utan minsta tecken på darrande tvekan öppnar hon bakdörren och böjer sig ner. Jag står utanför bilen tryckt mot ett stabilt betongfundament.


- Mamma. Det var ingen kotte, meddelar hon med en suck.


- Jo, den finns där! Titta ordentligt!


- Jag vet vad det är, säger hon. Det är en petflaska som rullar över en plastpåse.


Ja. Fantasin kan spela en ett spratt. Men kan de bita sig in i franska fodersäckar så är steget inte långt till att åka bil och skrämma medelåldringar.


I år har igelkotteinvasionen dragit vidare till någon annan gård i grannskapet. Kan ju vara bra vid husförsäljning kanske. Ingen vidare säljsuccé att skriva att som bonus får man ge försörjningsstöd till en hoper hungriga kottar. Åtminstone sommartid.