Dottern springer Lidingöloppet. Hon startar i 10 gruppen av 10 med ett startnummer över 10 000. Hon tävlar i 30 km-klassen.


Efter dryga två timmar får jag ett SMS: "Shit vad kul det här var"

Jag ringer upp.


- Men är du redan i mål?

- Jaa, för ett tag sen, jag letar mina kläder bara. Det var hur kul som helst - varenda meter!

- Men vad fick du för tid?

- 2.18. Jag är helnöjd.


Jag mallar förstås upp mig på FB. Vilken prestation! Mina springnördiga vänner gör vågen. I dag ringer jag henne igen.


- Tänk vilken tid det kan bli om du inte behöver runda 9 000 personer eller så. Nästa år lär du ju hamna i en superseedad grupp. Plats 21 av kvinnorna - helt fantastiskt bra jobbat.


- Jag är inte säker på att jag vill det.


- Ähum?


- Jamen jag springer ju för att ha kul. Om jag är seedad blir det prestation och det är inte lika kul. Nu har jag fått heja på mina medtävlare och ropa "Jag passerar på vänster sida, hejaheja!"


- Typ 9 000 gånger då?


- Ja, nåt sånt! Det var helhäftigt. Ett par stycken hängde på bakom när jag banade väg och tyckte jag hade en väldigt positiv attityd under väldigt lång tid.


Hon är så häftig, min T. Jag känner mig djupt traditionell och tråkig med tävlingsglasögon. För henne är löpningen avkopplingen, atomosfären, närheten till naturen. Långt bort från vardagsprestation och krav.


- Marathon nästa år?


- Ja! Kanske   Höga Kusten - det verkar så himla vackert. Eller ultramarathon - verkar också kul.



Jag tittar på hennes tider genom loppet. Hon avslutar på 3:12 och hon har haft roligt hela tiden. Jag saknar henne lika intensivt som jag älskar henne. Det blir många ultramarathon och hem igen.