Först tänkte jag att det skulle vara en välbevarad hemlighet. Eller åtminstone inte på bloggen. Att jag energiskt stegar gatan fram och människor utanför familjen lägger pannan i djupa veck och förvånat säger:

 

- Var det där verkligen M? Så tunn och bräcklig hon er ut. Skör.

- Ja, jag ser. Verkligen.

 

Och jag skulle bli kompis med Vickan Beckham och vi skulle shoppa size zero i Småstaden och jag skulle nonchalant säga (för jag har läst i en tidning som skriver om VIKTIGA nyheter att hon brukar göra det):

 

- Kan du sy in den här, den pösar sig i livet.

 

Men... i någon mån är det att gå händelserna i förväg. Eftersom jag just hoppat på inne-trendbantningen 5:2 eller är det tvärtom kanske? 2:5. Som i alla fall går ut på att längta efter 2 portioner havregrynsgröt till middag eftersom det är det mest volymeffektiva per kalori man kan stoppa i sig (möjligen med undantag av vitkål, men det finns onämnbara skäl till att jag avstår kålmål till middag). Och se´n tänkte jag mig att man liksom gluffar fritt i 5 dagar i veckan och de där två dagarna man fastar mirakulöst sätter fart på förbränningen. Men så hittade jag en sida som manar till tukt och förmaning på veckan och på lördagen och söndagen får man äta fritt. Så mera korrekt borde det kallas 2-3-2 diet. Som en laguppställning i 7-manna helt enkelt.

 

Ännu har jag inte börjat snurra i size zero-stället på HM med Vickan B. Apropå yta så tror jag den blir en smula skrynklig om jag krymper till sådana proportioner. Och kirurgisk korrektion tror jag går bort. Skinnet kan ju förr än man anar behövas igen.

 

Menmen. Jag är en av alla som provar. För att krympa lite ändå. Och för min egen skull. Jag tror folk i allmänhet tänker på annat än vilken storlek jag drar.