Är på apoteket för att ta ut egna piller. Som vanligt finns det bara läppstift. Och en sån där poppis hälskrapa som är elektrisk som L skrev att hon skulle använda häromkvällen och visade bild och allt så ingen skulle misstänka att det var nån annan elektrisk pryl som nyttjades i gräsänksläge. Medelåldringarna skickade lyckliga smileys med skrattårar som sprutade ur ögonen. Hihihi. Tur att tonåringarna inte hänger i pinsamhetsmediet FB. De hade inte överlevt en dag utan Losec och Postafen.
 
Hursomhelst så tittar jag på foundations och läppstift och grunnar på om de kan göra nåt åt mina ben som trilskas. Eftersom de frånvarande pillrena känns som om de har halvbra framgång.
 
- Tyvärr finns inte dina piller i hela Sundsvall, säger hon efter scrollning.
 
- Jag behöver i alla fall göra ett recept till mina hundar, säger jag. Jag är veterinär. Har du block för telefonrecept eller hur kan vi lösa det?
 
Hon tittar misstänksamt på mitt körkort. Där tronar en muffinsmedelåldring med svart hår. Framför henne en synnerligen hårt nedbantad, något gråare variant. Jag förstår att det är svårt att vara Sherlock och jobba på apotek. När man samtidigt ska sälja fotskrapor som medelålders alibin.
 
- Hur vet jag att du är veterinär? Du har ingen leg för det eller så?
 
- Öh, nä, jag fick typ en papperslapp för 25 år sedan, säger jag.
 
Och längtar till damerna på apoteket Renen i Piteå som alltid hälsade mig med värme även då jag kom med kokläder och stod och hängde vid deras rena diskar medan de gjorde i ordning mina läkemedelsbeställningar.
 
- Alltså, jag skriver ju kanske inte så många recept i mitt jobb längre, babblar jag och börjar känna mig som om jag försöker få ut hela lagret av metadon (antagligen restat iof).
 
- Jag är mest chef. Fast jag är bättre på att vara veterinär. Är de där fotskraporna bra förresten? Jag provade såna där plastpåsar med hälskorvborttagning i. Mina hälar blev aldrig vad de var. Fast det var skojigt när allt skorv lossnade.
 
- Nu känner jag igen namnet, säger hon. Aha! Jag läste Anna-Maria. Jamen då så.
 
Kanske hon inte orkar med min litania utan att börja tugga på en Losec. Eller tuggummin. Det finns 3 för priset av 2. 750 tuggummin känns som ett normalbehov för en familj som inte får ut läkemedel de fått på recepten.
 
- Puh, säger jag. Ja, ett och annat recept blir det ju allt. Höhö. Inte bara till egna hundar.
 
Jag ilar hem med spot-on förpackningen. Gula hunden gillar inte att hennes nackskinn ska vattenkamma fram en bena och maken får hjälpa till att hälla på vätskan på skinnet. Han klagar att mitt huvud är i vägen när jag med järngrepp håller fast benan utan glasögon och strängt övervakar medicineringen. Bruna hunden har ingen hårbotten. Jag gör en på diagonalen.
 
Hela familjen lyckas klappa dem i den blöta fläcken och får tvätta sig.
 
Jag läser sonens utlåtande om sin prao på mitt jobb. Han berättar att han fått jobba hemifrån i tre dagar och sen fick han bygga gym. Han anger den andra kliniken en km bort som praoplats.
 
- Jaså är det där du håller hus! ropar Storchef Å förtjust.