Inför förra OS skrevs det enormt mycket om den kinesiska rekryteringen av småbarn till idrotts-internatskolor. Barnen - i 3-6-årsåldern - får lämna sina föräldrar och drillas hårt upp till 10 timmar per dag i sin idrott. Föräldrarna förväntas hålla sig undan och familjetragedier och dödsfall som kan störa barnen får inte rapporteras vid telefonkontakt.


Många av dessa barn får en rudimentär skolgång. Det får som konsekvens att de barn som inte håller måttet blir avvisade från skolan saknar utbildning. En del tar igen förlorad tid, men de som är äldre har svårt att komma igen.


Det är smärtsamt både i själ, hjärta och leder att se bilder av vuxna som töjer i barnen för att de ska bli maximalt viga. De är brickor i spelet om medaljerna och har inte valmöjligheten att själva ha bestämt sig för att ge järnet. De är eftersatta på alla plan, socialt och fysiskt. Tack och lov tycks trenden att fattiga familjer skickar sitt barn i hopp om att det ska bringa ära till landet Kina delvis vara bruten tack vare att landet utvecklas och blir rikare. Men ännu är det ett hisnande antal skolor med kinesiska småbarn som tränar hårdare än de flesta vuxna atleter i andra länder.


Likväl som vi vänder oss med avsky mot de som dopar sig borde OS och andra mästerskap vara kopplat till att träningsförhållandena i landet är förenligt med FN:s barnkonvention. Den kinesiska modellen kränker barnen på punkt efter punkt. Hur kan vi acceptera detta?