No kill
Jag går igenom huset med kvinnan för att hitta katterna med diarré. Hon är liten och böjd och ser oerhört trött ut. Det luktar starkt av kattkiss. Ovanpå köksskåpen, bakom gardinerna, på köksbordet -överallt är det katter. En katt sitter i vasken och kissar. Det står framme torrfoder på spruckna dessertfat med guldkant och rosor. En okastrerad hanne är instängd på toaletten. Han vankar av och an därinne, klättrar på nätet som är uppsatt som extra sluss in till toan.
Jag räknar katterna jag ser. Bara i köket 26 stycken. I ett annat rum finns fyra till, varav en är nybliven mamma till några ungar. I ytterligare ett annat rum finns nytillkomna katter. Där har kattpesten tagit halva beståndet. Bara en av de drabbade lever ännu, övriga levande är troligen under inkubation eller immuna. Ingen vet.
Kvinnan från myndigheten går med uppspärrade ögon och andas genom munnen med handen för munnen. Stanken är vidrig.
Mitt i vardagsrummet står en enkelsäng. Det är en stor kissfläck på det slitna blå överkastet. Mitt i misären bor kvinnan och lever med alla katterna ingen vill ha. Senast i morse kom någon och ställde en katt i sin bur på hennes bro, vet att hon inte kan låta bli att ta in den. Enkelt sätt att dumpa problemet på någon annan.
No kill är ett begrepp som kommer från USA och handlar om att man inte väljer avlivning som lösning för katterna oavsett hur förvildade eller oönskade de är. Jag har avlivat en hel del sådana katter, som kommit in i burar och med avlivningsbeslut från Länsstyrelsen. Raggiga, rädda, aggressiva och nerkissade. För mig har det känts självklart. Att avliva djur har jag gjort dagligdags i 25 år och det är en del av jobbet. Bekvämlighetsavlivningar inför semestrar och oplanerade 10-veckorskattungar som tittar upp ur en kartong har i princip försvunnit. Kvar är katter som inte trivs i lägenhet eller i flocken utan kissar inne, katter och hundar som avlivas för att ägaren avlidit eller blivit senil eller barnet allergiskt, hundar och katter som visar aggressivitet. Jag avlivar dem också om det är så ägaren önskar. Med respekt för beslutet.
Jag försökte omplacera en fin katt i femårsåldern via FB på min förra arbetsplats. En oproblematisk katt som behövde ett nytt hem. Inlägget delades hundratals gånger. Utan napp. Det gör mig ödmjuk inför svårigheten att hitta nya ägare och att de som kommer faktiskt står utan alternativ, särskilt med katter som kissar överallt eller djur som har blivit aggressiva.
För de allra flesta är det inget förhastat beslut utan har föregåtts av mycket vånda.
Att idka no-kill på vildkatter, åka ut och mata dem, kastrera dem och se till dem varje dag i sin utemiljö och se till att de har något torrt ställe att vara på - ptjaa. Kanske skulle vi hellre lägga vår behjärtansvärda energi på att bekämpa trafficking, barnprostitution eller hjälpas åt att integrera våra flyktingar?
Kvinnan fick hjälp med kattförbud från myndigheten. Hon såg lättad ut i de trötta gamla ögonen. Hon var fast i en ohållbar situation där grannarna börjat klaga över stanken och hela hennes lilla pension gick till kattmat och sand. Huset var bortom räddning, nergånget och sönderkissat.
Hon fick en bortre datumfrist, annars skulle vi komma och avliva dem. Jag kunde inte tänka annat än att det måste vara bättre för en katt att vara död än instängd i ett rum med 25 andra.
Vi börjar se annorlunda på liv och död inom veterinärkåren. Tiderna förändras och gamla sanningar omprövas. Det är nyttigt och nödvändigt. Det psykiska lidandet och umbärandet att gå emot sin solitära läggning är svårvärderat, likaså kanske att leva förvildad utomhus? Men när djur lider svårt har vi en djurskyddslag att lyda under. Ytterst är det Länsstyrelsen som fattar beslut om avlivning och vi är anmodade att följa beslutet.
Jag läser med fascination om en katt med stora fluglarvsinfekterade sår på bakkroppen där man från kattorganisationshåll velat ta katten tvärs över landet från västkusten till en veterinär på Öland för att rädda den med amputation av det svårast angripna benet. Man efterlyser transportör på sin FB-sida. Länsstyrelsen går emot hela idén och katten avlivas. Kommentarerna är av sådan art att jag häpnar. Veterinärer är kattmördare. Blå Stjärnan ljuger och bedrar och är ohederliga. Tonläget är extremt obehagligt i somliga kommentarer.
I min värld är man ingen mördare när man avlivar en katt med fluglarver som äter på bakkroppen. I min värld är man heller ingen hjälte när man gör en sådan katt trebent och försöker rädda det ena benet. Vad ska den stå på för ben medan det kvarvarande benet läker? I min värld har länsveterinären tagit sitt djurskyddsansvar och beslutat att förkorta djurets lidande, som varit betydande innan det kom under vård på djursjukhuset. Det tar tid innan det kryllar av larver i ett sår, det händer inte över en natt. Den som sett och hört larverna som snaskar inne i köttet vet att det är lidande bortom förståndet.
Vi som har andra perspektiv än no kill behöver höras i debatten och nyansera. Liv ska inte räddas till varje pris. Det måste utgå från kattens behov och lidande på vägen. Stötta veterinärerna som vågar stå på djurskyddets sida. Ifrågasätt berättelserna hur det gått till. Begär ut akten från Länsstyrelsen och läs innan du kastar dig över kommentarsfältet. Bara för att 70 andra vrålar mördare och maktmissbruk så har de inte automatiskt rätt.
Tack Blå Stjärnan för att ni står pall i debatten och skyddar och försvarar personalens rätt att slippa hot och förtal.
21 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Medaljens baksida
Nästa inlägg: Ytterligheter
Jag respekterar och instämmer med ditt inlägg. Jag älskar verkligen djur, men det innebär inte liv till varje pris. Men jag måste erkänna att jag häpnar över djurägare som inte tar hand om de djur de skaffat. Jag vet inte vad som skulle kunna hända mig som gjorde att jag skulle välja bort att ta hand om mina djur. Jag har tre barn, en liten hund och en liten kanin.
När djuren har fått sin skötsel och mat så står barnen på tur, sedan kommer jag.
Så bra skriver ! ❤ Tack!
Jag skulle vilja att du kontaktar mig på mail eller Tfn
Jag vill ha ett par katter i mitt stall
Hör av dig till Kattjouren och Kattkommando syd. Där finns den här typen av hemlösa katter i behov av hem.
Bra skrivet. Har som djurvårdare och instruktör vid ett naturbruksgymnasium den ibland svåra uppgiften att lära våra ungdomar vad begreppet djurvård egentligen innebär.
Det gör mej ont att läsa om den hysteri som råder .. En katt som är angripen av fluglarver i sina bakben .. Flera katter instängda i ett rum där kattpesten härjar .. Varav en katt av dom är vid liv .. Jag talar emot att det ska gå ATG införskaffa ett djur över en sommar, som en inredningsartikel i sommarstugan, lr som en leksak åt en unge .. Men att avliva djur som LIDER är väl en självklarhet !!!!
Situationen i hemmet är helt klart katastrofal och kvinnan behövde hjälp.
Nu kan ingen uttala sig om den aktuella katten Som avlivades utan att ha sett den MEN:
I rötmånaden kan ett minimalt sår bli angripet av fluglarver och på mindre än 1 dygn se förfärligt ut.
Behandlingen är vanligtvis enkel då man t ex tvålmasserar såret, ger medicin mot parasiter och om det behövs - antibiotika - ett dygn senare brukar djuret vara klart mycket bättre.
Men som sagt, man måste ha SETT djuret för att kunna bedöma skadan.
Inte sällan har den uppkommit efter att katten blivit påkörd och då kan även frakturer finnas och behandlingen bli betydligt mer kostsam och komplicerad!
Jag håller inte med om det minimala såret. Jag har sett tusentals sår genom åren men det är bara nedgångna djur som inte haft tillsyn och kommit under vård som får fluglarver i såret.
Rent krasst så lider inte ett dött djur.
Låta djur genomgå operationer, ligga med stora långläkande sår i månader, amputera, lång rehab, det är inte ok.
Och den psykiska rehaben efter något sådan är enorm, och är verkligen att tillföra onödigt lidande.
Delade ditt inlägg. Tack för att du orkade skriva det!
Seriös No kill bedrivs av många katthem och organisationer i Sverige och är fullt förenligt med ett gott djurskydd. Det ingår inte i No kill att katter ska plågas bara för att man ska rädda ett djur till varje pris. Alla katthem som arbetar enligt metoden avlivar djur när behandling är utsiktslös. Bedömningen görs alltid av veterinär, utifrån individen och med kattens bästa i åtanke.
Organisationer som arbetar enligt No kill omplacerar tusentals katter varje år. Katter som ofta visar sig vara betydligt mindre förvildade än man trott om man bara ger dem en chans. Du som veterinär kanske bara ser en skygg/förvildad katt när den är rädd och stressad och då är det lätt att förorda avlivning. Vi som arbetar med hemlösa katter enligt No kill ser samma katt återfå förtroendet för människor och sedan leva ett gott liv i människors sällskap.
Psykiskt sjuka människor som plågar djur av missriktad välvilja kommer vi kanske aldrig åt helt men det är brist på kunskap och empati hos vanliga Svenssons som gett oss över 100 000 hemlösa katter och som leder till att människor lämnar in friska katter till avlivning för att de kissar inne. Enda sättet att komma till rätta med detta är att höja kattens status i vårt samhälle. Detta gör vi inte genom att avliva friska djur och djur som skulle kunna få leva om de får adekvat vård, utan genom att visa att varje individ har ett värde och rätt till sitt liv.
Lotta Hell/Svenska Kattskyddsförbundet
Läs gärna mer om seriös No kill på www.svekatt.se
Tack! Jag har läst in mig på begreppet innan jag bloggade men att den praktiska tolkningen svajar och varierar bland katthjälparna? I sin strikta definition är den helt annorlunda än i fallet med maskätna katten och det är bra. Jag som kliniker förutsätts avliva om polisen handräcker förvildade katter med ett avlivningsbeslut. Jag har inte ifrågasatt dem alls. Tyvärr finns det alltför många katter som inte är förvildade som ingen vill ha.
Kvinnan i texten ingick för övrigt i en katthjälpsverksamhet så hon agerade inte på egen hand. Enormt sorgligt hur hon blev utnyttjad som "jourhem" där ingen mådde bra.
Helt rätt. Arma katter, som aldrig borde ha satts till världen. Stackars människa, som inte fick tidigare hjälp att fatta ett beslut som till sist fattades av andra. Alla vi som har varit med om avlivningar av djur vet ju ur snabbt, lugnt och ångestbefriat det går till. Vi har husbondeansvaret för våra tamdjur från dagen då de föds: det är vår sak att se till att deras liv är bra och att deras död också blir det. Sorgen får ligga hos oss, den får vi ta. Att tvinga på en kännande varelse en lång transport för ett ingrepp som bara innebär fortsatt lidande - det är inte att ta ansvar.
De veterinärer som ser djur som saker och inte varelser/medmänniskor med ett eget liv och vilja har inget i yrket att göra. Djuren har inte valt att bli satt i fångenskap, och då har inte vi rätt till att "döda" dom hur vi vill, det är mord. Om vi ska gå efter den regeln som du skriver då ska alla varelser ingå i den, samt människor. Hittar vi förvildade människor ska de avlivas, kommer människor in med förstörde ben och kommer att bli förlamad så ska vi tänka att den personen nog kommer få det bättre om den avlivas, eller alla gamla som tar plats eller alla som har ett litet handikapp. Hör ni inte själva hur det låter? Bara för man mister en kroppsdel, har det svårt och ont för ett tag så går det alltid fixa och livet för alla djur är det värt! Man ser ofta små söta hundar på tv'n med bara tre ben som hoppar runt utan svårigheter och äskar livet som det är ändå. Varför ska vi då ta det lätta beslutet avlivning när det inte är det som är bäst för djuret, utan för oss själva? Alla djur strävar alltid efter att klara sig, att fortsätta leva, en sådan kämpar glöd och livsinstinkt kan du inte hitta hos någon människa. Så de som verkligen vill leva måste dö, och de som vill dö ska få leva? Har ni någon gång sett ett djur som tagit självmord tex? Sluta gå den enkla vägen för er själva och ge alla varelser det liv dom förtjänar, ska inte spela någon roll om du är liten eller stor, fluffig eller naken, tassar eller händer. Vi alla ska vara lika mycket värda, vi alla har känslor och känsel, vi alla har bara ett liv. Behandla inte andra så som du inte själv vill bli behandlad.
Om katten hade blivit frisk "bara" dem amputerat benet, hade nog katten levt idag, men med tanke på att katten var allvarligt skadad på båda bakbenen och full av mask i såren så var det in "bara" en amputation, det var mycket mer komplicerat än så. Och man kan förklara för en människa "dina ben är allvarligt skadade och du kommer ha mycket ont en lång tid men du kommer bli bra" en katt kan man inte säga det till, katten kommer bara känna panik och oro att inte kunna röra sig och smärta och inget förstå och prognosen var tveksam även om man amputerade benet vilket betyder att katten kan behöva genomlida allt detta och ändå bli avlivad på slutet. Människor får man inte avliva även om människa ibland vill det och tar sitt eget liv...
Djur begår inte självmord när dem hoppar framför bilar, oftast gör dem det när det är mörkt, dem blir bländade av ljuset, rädda och flyr och vet inte vart dem springer. Men det händer även dagtid, att dem blir rädda och springer åt fel håll = ut framför bilen, det är inte att dem har en önska att dö, dem är bara rädd och tänker sig inge för
Så svårt. Och så rätt tänkt i det svåra.
Helt rätt. Vi är överens. Bra att du formulerar detta. En liten anmärkning :enligt parasitologen kommer fluglarver på ett dygn. Ha det gött.
Haha! Ja, lite felformulerat kanske, innan såret blir fluglarvshäng så tar det ett tag
Mycket väl talat!
Gott djurskydd handlar inte om att rädda till varje pris. Rädslan för avlivning handlar mer om oss själva än omsorg om djuret.