I veckan är jag och kollega Ulrika Grönlund i Oslo och föreläser och diskuterar antibiotikaanvändning och resistens, vårdrelaterade infektioner, kvalitetssäkring av djursjukvården och patientsäkerhet. Vi är runt tjugo personer, hälften norrmän, hälften svenskar.


Jag tänker - nu som när jag började intressera mig för ämnet - att det finns en unik prestigelöshet i vår kår att vilja göra annorlunda för att det ska bli rätt. Gamla sanningar får kastas överbord och nya får prövas. Det är en mödosam resa, i regel en större utmaning ju mindre kliniken är för att det finns färre fall att lära av och färre kollegor att diskutera med i vardagen.


Men vi är skyldiga vårt jordklot att vara varsamma och kloka i vår antibiotikaanvändning. Den får inte användas istället för god vårdhygien, hög kirurgisk kompetens, uppdaterad kunskap i veterinärmedicin hur man söker alternativa lösningar till återkommande infektioner. Det blir därför allt svårare att vara generalist och ensamkliniker. Man behöver kollegor att utbyta erfarenheter med. Kollegor att luta sig emot när ett enskilt fall inte fungerar som man tänkt när man försöker ändra sig - så man inte faller i fällan att sluta vara antibiotikaklok och göra som förut. För det har vi inte råd med. All modern sjukvård baseras på att vi har verksam antibiotika. För våra allra minsta på neonatalavdelningarna, för höftledsbyten, cancerpatienter, svårt sjuka infektionspatienter. Antibiotikaresistenta bakterier kommer med oss hem i tarmen när vi varit ute och rest i världen. De bakterierna delar vi sedan med oss inom familjen (inklusive djuren) och med andra vi umgås med. Får någon av sedan en åkomma som behöver opereras och behandlas med antibiotika skapar vi fri lejd till dessa bakterier att föröka sig. I värsta fall dyker de upp som en sårinfektion i ett lagat ben eller i den nyföddas urinvägar. Då står vi i värsta fall helt utan antibiotikasubstans som är verksam.


Antibiotikaresistenta bakterier fortsätter att flöda in över våra gränser i takt med att vi reser. Jag löper själv en skaplig risk att ta hem i min egen tarm när jag åker till Sydafrika i jul. 


Bakterierna har lärt oss något viktigt; kapprustningen mot dem är dömd att förloras. Så fort en ny antibiotikasubstans börjar användas dyker de resistenta bakterierna upp med obehaglig snabbhet. Vi behöver hitta andra vägar än att försöka döda dem med antibiotika. Vi behöver minska förutsättningar för spridningen genom att minska generell antibiotikaanvänding som slår ut de mottagliga bakterierna och lämnar de resistenta att härja fritt. Vi behöver bli bättre på att bryta smittvägar.


Redan 1945 sa Fleming i sitt Nobeltal "The more we use them, the more we lose them". Svindlande intelligent och förutseende. Någon som lyssnade och tog på allvar? Någon som på riktigt undersökte vad vi skulle göra för att bevara vår livsviktiga antibiotika?


Vår livsmedelsindustri ute i världen är den största boven i dramat. Tillväxtbefrämjande antibiotika öses ut för att djuren ska klara det infektionstryck som skapas av att vi trycker ihop dem på små ytor för att få så billig mat som möjligt. Det är en skam för djurhållningen men också för folkhälsan. Läkemedelsindustrin dumpar skamligt höga mängder med restsubstanser från sin antibiotikatillverkning rakt ut i floderna från sina fabriker i tredje världen. Att dricka vattnet från dessa floder förser dig med terapeutiska nivåer av de allra bredaste antibiotika - men också med lyckliga, superresistenta bakterier som har egen lekstuga för att alla andra arter dör.


Vår insats kan tyckas fjuttig men är desto mindre superviktig. För att visa att vi kan och att det går. För att inspirera djursjukvård och humansjukvård i resten av världen att vi med barriärtänk, isolering och basal vårdhygien kan använda antibiotika vid särskilt selekterade tillstånd när djuret/människan verkligen behöver det.


Jag ser en tydlig och glädjande koppling mellan AniCuraägande kliniker och kvalitetssäkring. Min kollega Ulrika Grönlund är anställd som kvalitetsansvarig inom antibiotika och vårdhygien och har mätt sårinfektioner och antibiotikaförbrukning inom koncernen med hjälp av (mödosamt framtagen) klinikstatistik. Det har gett oss en bild av hur den veterinära antibiotikaanvändningen ser ut i klinisk praxis i Sverige, Norge, Danmark, Holland och Tyskland. Världsunik kunskap om vårdrelaterade infektioner! Vi kan se att de som använder mest antibiotika också har flest infektioner i sina verksamheter. Bakterier förlåter oss inte för att vi skippar att bryta smittvägar och hålla oss rena och vara skickliga kirurger. Vi kan inte kompensera oss med antibiotika.


Med AniCuras siffror kan vi leda i tydligt bevis. Underlaget blir så mycket större än inom en liten koncern som vår i mellannorrland. Möjligheterna till kloka konklusioner blir också så mycket större med en person som har expertkompetensen och nätverk att dra relevanta slutsatser som sedan kommuniceras ut inom koncernen.


Tack vare det höjer vi patientsäkerheten. Vi undviker att smitta ner våra patienter med antibiotikaresistenta bakterier, vi utsätter inte djurets familj för ett antibiotikatryck som ger dem en sämre förutsättning att hålla tarm- och hudfloran i ekologisk balans (oerhört viktigt för vårt immunförsvar), vi utkristallerar var behov finns för kompetensutveckling för att hålla oss i framkant inom djursjukvården.


Patientsäkerheten ökar. Lidande i form av vårdrelaterade infektioner som sårinfektioner, bukhåleinfektioner, urinvägsinfektioner och hosta kan bevakas och reduceras i omfattning. Det ger snabbare återhämtning för djuret, nöjda djurägare och veterinärer.


Det är inspirerande att jobba med kvalitet. Det är absolut nödvändigt att göra det. Att säga att man inte har problem utan att aktivt följa sina patienter är inte ett vetenskapligt förhållningssätt och riskerar att kamouflera för brister i vårdhygien, veterinärmedicin och rationellt antibiotikabruk som våra barn får betala för sedan.