Jag har gått ledarkurs förut och konceptet var detsamma; att sitta i en halvcirkel så vi alla kan se varandra. Tanken är god. Så länge kroppen är ung och spänstig. Det är den inte längre.


Jag styr rak kurs i god fart mot den mittersta stolen. Jag har erfarenhet att sitta och titta snett åt vänster/höger i flera timmar och sedan är nacken upprörd. Är troligen sviter från tiden jag föll av hästvagn och stod på huvudet för hm-hm-många år sedan.


- Jaja, säger kollega O med ett illmarigt leende när jag förklarar min strategi och dimper ner bredvid honom, du ville ju sitta bredvid den attraktivaste.


Strax sätter sig Pamp J bredvid mig. Ajaj. Nu har jag problem. Jag vet att jag inte kan sitta prickstill på en stol mer än kanske några minuter innan jag måste ändra ställning. Pamp J utan Facebook har problem efter en nanosekund. Jag drar mig till minnes ett möte med Svensk Djursjukvård då han skramlade, skakade och skuttade med benen på bästa Pamp J-manér så det gemensamma bordet för mig och två till hoppade i takt med hans rejäla ben. Jag stirrade uppfostrande på honom men Pamp J är immun mot uppfostrande blickar. Övriga bordsdelare såg förstulet på den 50-årige mannen som tycktes inmundigat någon annan slags svamp än champinjoner till lunch. Ingen sa nåt. Jag kollade efter andra lediga platser. Pamp J satte sig i en annan ställning. På knä på stolen. Han tog fram mobilen under bordet och chattade livligt för att komma i bättre stämning.


Så nu har jag honom i min omedelbara närhet. Mycket riktigt försätts benen i orytmisk, uttråkad tremor redan innan Beteendevetare S sagt välkommen. Jag lägger en hand på hans ben och väser till honom.


- Men hallå! säger Pamp J. Det där gör väl ingenting? Vad ska jag göra då?




Han övergår till att utforska den maximala flexibiliteten i stolen genom att lägga 90 pannor eller så mot ryggstödet medan han spjärnar med benen. Jag stönar och inser att det kommer att bli en prövande dag.





Kollega O tecknar istället. Jag sneglar på hans alster. En kruka. En tunna. En gubbe. När beteendevetare S ber oss reflektera över något han sagt ritar han en pistol.


Mina ben blir ilskna i tysthet. Det inflammerade partiet i ryggmärgen (som kanske bara är skadat men inte inflammerat längre?) surnar till av statiskt sittande. Benen domnar bort och nervblixtar far upp och ner i benen. Det är svårt att hålla fokus när ben domnar bort och blixtrar.


Vi har en samarbetsövning. Jag utser mig snabbt till observatör och hojtar att vi vill ha fåtöljerna. Övriga ser yrvaket och förvirrat på mig; var det en tävling de missade (rummet är fullt av tävlare- bara jag har en mera avspänd relation till tävlingar). Jag sätter mig i en massagestol och betraktar mina fyra kollegor som på 17 minuter ska komma överens om i vilken ordning ett antal fiktiva personer kan tas upp ur en rasad gruva och där man redan på förhand vet att två blir kvar. Tre i gruppen har barn och de anammar snabbt idén att änkan med tre barn och den som är gravid i tredje månaden bör få komma upp. Sist kvar blir troligen den med mest erfarenhet av stressiga situationer. När de nästan nått samsyn kontrar den barnlöse med att de andra har väl ett människovärde också och så börjar diskussionerna mera principiellt. 3,5 minut ägnas åt att fundera om det är farligt att lämna den som går på terapi för sitt sexmissbruk nere i gruvan och om det är samma sak att vara sexmissbrukare som sexbrottsling och om det är en angreppspunkt att försvara att han hissas upp just för sitt missbruk?


När 17 minuter förlupit är min massagetid slut och vi går in igen. Varenda en är kvar i djupet av gruvan men kanske har vi rett ut sexmissbrukarens människovärde. Lillchef M tar med sig en av fåtöljen och ställer i rummet. Pamp J vill också ha fåtölj. Fast han får inte. Okynnestremor är inte skäl att få sköna fåtöljer. Jag tar rent av fram en stol och lägger upp fötterna och benen blir rätt lyckliga igen.  


Vi pratar vilken roll man tar i möten med andra. Om man har en jag-strategi, är den som leder och pratar om sig själv och är allmänt stark. Eller om man är annan, den som ställer frågor och är nyfiken på andras åsikter. Eller om man är mera en observatör. Vilken av personlighetstyperna som beskriver en bäst och vilken roll man behöver träna på.


- Jag är ju nyfiken på andra. Jag ställer jättemånga frågor, säger Storchef Å.


Pamp J (tillika Storchef Å:s make) kommenterar direkt:


- Ja det gör du. Men sen svarar du på frågorna själv.


Storchef Å nickar.


- Ja! Precis så gör jag.


- Storchef Å är lika expert på att avbryta som den här, säger minichef F (hahaha!) och knuffar mig i sidan.


Jag är helt oförberedd. Jag? Avbryta? Falla någon i talet?


Jag surar hela dagen över den orättvisa beskrivningen och så fort jag får tillfälle så nyper jag och citerar Minichef F:s uttalande till henne.


- Den tog den, säger Minichef F oberört.


Resten av veckan observerar jag mig själv lite mer grundligt. Varje gång jag är på väg att replikera funderar jag om den som pratar är klar eller inte och om jag var på väg att avbryta.


- Avbryter jag mycket? frågar jag maken när jag hämtar honom med bilen.

- Nejdå, lovar han.


Jag drar en suck av lättnad. Han återtar ordet:


- Du klagar ju på att jag inget säger och då kan man ju inte avbryta.


Och personlighetsdrag då? Jag-annan-eller observatör. Jag bestämmer mig för att observatör så får jag i lugn och ro träna på Jag och Annan. Annan är jag när jag träffar djurägare. Jag är urbra på att få veta nästan precis allt.


Kollega E vill fråga mig om två sjuka djur som tillhör en husse som brutit båda benen och fått omplacera dem.


- Varför behövde han omplacera dem för det?

- Man ligger på sjukhus när man brutit båda benen.

- Aha. Hur bröt han benen?

- Herregud, inte vet jag. Det har jag väl inte frågat heller. Jag har frågat om hans djur.

- Vilka ben har han brutit i benen då? Lårbenen?

- Inte vet jag det heller. Jag fokuserade på djurens krämpor. Kan vi kanske prata om dem nu?

- Jaha. Vad konstigt. Om jag möter en husse som kör lastbil så frågar jag var han kör och vilka tider han jobbar och om det är slitsamt att jobba natt och hur länge han jobbat och om de kommunicerar med mobil eller walkie-talkie och kommer överens om var det ska träffas och fika.


Kollega E ser klentroget på mig. Inget tips som går hem.


Dags för  förutsättningslös självreflektion.