Jag bortsåg från ytan som en spegling av sin identitet och sitt värde. Hur viktig är den där ytan? Är den olika mycket viktig? Om Beyoncé förlorar sitt ansikte av en brännskada - fråntas hon sitt egenvärde i högre utsträckning än vi andra normalvackra? Är hennes förlust mindre än den indiska kvinna som får sitt ansikte bortfrätt av syra, vars enda sociala värde innan syraattacken var hennes skönhet - givet då att Beyoncé har sina pengar, sin berömmelse, sin sociala status och kan göra sitt avstamp vidare i livet från en högre trampolin än den fattiga indiska flickan? Eller förlorar båda sin identitet, sitt egenvärde? Och för vem? För sig själv? Andra?

 

Hur mycket ynkling blir man i egen och andras ögon när kroppen sviker? När leder värker, ben förtvinas och kroknar, när tanken och talet förlångsammas eller minnet sviker?  Behöver man vara extra tapper för att behålla sitt egenvärde? Normeringen gör gällande att den som är svårt drabbad är en fantastisk människa för att hon inte beklagar sig, bär sina bördor med tapperhet. Måhända för att den modige bär sina bördor utan ångestdumpning på en besvärad, sjukdomsotränad omgivning.

 

Så - om man inte pallar? Är svårt sjuk och inte orkar vara modig? Är man en annan person än förr? En sämre? Och återigen - för sig själv eller andra?

 

Sedan finns förstås ytayta. Pengar. Hus. Bilar. Sommarhus. Resor. Men jag får svårt att ens föreställa mig hur mitt egenvärde sitter i det.

 

Vad behöver man förlora innan man inte längre är den man är? Vilka förmågor och egenskaper? Vilka yttre attribut? Hur länge klarar man att bevara självet om andra tycker att man förlorat det?