Den viktigaste man kan tycka om är sig själv. Är man tolerant mot sina egna tillkortakommanden är man det desto mer mot andras. Sant?

 

A kommenterar kring en bok hon läser hur man blir sig själv igen efter stora förluster. Om man ens vill det? Gillade man den man var?

 

Vem är man då? Sina handlingar? Sina prestationer? Sina åsikter? Sin förmåga att visa omtanke och tillit till andra? Sin förmåga att vara en god vän, partner, förälder, släkting? Och hur är man när man är bra? Är måttstocken ens egen eller är den andras och i så fall - hur vet man då?

 

Och hur bra är bra nog?

 

Min självbild fick sig en knäck av att inte kunna gå. Sedan av att behöva gå långsamt. Be om hjälp att bära. Jag kände lycka när jag kunde pinna på lite fortare. Min bild av mig själv var inte långsamgående. Sedan funderade jag över det. När Davids doktor flinade och sa:

 

- Hur är det att sjunga långsamhetens lov, Maria?

 

förstod jag att det kanske är andras bild av mig också. Han var inte ovänlig utan skojade. Jag tålde det absolut. Det gav fyr på tankebrasan hur viktigt det egentligen är att skynda fram i livet. På många plan. Jag har inga givna svar. Och jag fortsätter gå på maximal fart (fast ingen nog uppfattar det så i relation till hur det var) fast fötterna skriker till mig i varje steg.

 

Det är enklare att vara sin prestation och mätas utifrån den. Jag gillar mitt jobb och får stundom beröm av nöjda kunder som gör min dag. Att se glädjen när lille Fido springer mot matte och de lyckligt konstaterar att den lille tussen piggnat till igen mot alla odds tröttnar jag aldrig på. Det är inte alls alla förunnat att få positiv återkoppling på sitt jobb. För mig är det viktigt. Men gör det mig till den jag är? Kan jag vara en smula mindre lyckad som mor, partner och vän och det sammanvägt ger toppscore ändå? Eller är det senare viktigare? Att vara närvarande i rummet och vara vänlig och tolerant? Vem avgör utfallet?

Totalen blir medelmåttig om allt sammanvägs. Några omtentor behövs. Livets omtenta. IG i behärskning när det brinner.

 

Hur självtolerant får man vara?