Jag jobbar i ett företag där vi anställer efter kompetens och välkomnar olika. Olika bakgrund, nationalitet, religion,  etnicitet, sexuell läggning - you name it. Sista året har jag haft förmånen att rekrytera veterinärer både  inom och utom EU. Jag lär mig mycket om de sökandes kultur, deras arbetssätt, arbetsmiljö och vardagsliv. Våra likheter och olikheter.

Gemensamt för dem är en stark motor att få utvecklas i yrket men också ofta att få ta del av det vi har i Sverige och är så stolta över. Vi är en av världens bästa länder för ungar att växa upp i. Vi ger möjligheter för både far och mor att vara del av barnens liv och vara vid deras sida när de snorar och behöver vara hemma. Lagstadgat till och med. Jäklar vad stolt jag är över det! 

Och stolt var jag också när vi stod med öppna armar då Syrien brann av bomber och människor flydde över havet i överfyllda båtar. Då var jag både gråtfärdig och stolt. Gråtfärdig över hur orättvist det är i världen. Över hur många länder som gav dem kalla handen för att det var "fullt". Gråtfärdig över att en partiledare fick med sig ensamma, bittra och obildade män på landsbygden att rösta på honom som också ropade floskler hur fullt det var hos oss. Hur vi skulle hjälpa dem på plats i stället. För att slippa få hit dem. 


Tveklöst har vi problem med integration. Tveklöst behöver vi skicka ut dem som är grovt kriminella, sympatiserar med terrorister och är våldsamma. 

Men alla andra? Vad finns kvar för dem i deras hemländer? 

Vi har personal från många länder nu i vår region. De är en betydande del av fundamentet för vår jourverksamhet på djursjukhusen vi drivit i 10 år. Utan utlänningar hade vi aldrig klarat det, varken på veterinär- eller sköterskesidan.

Ukraina, Albanien, Tyskland, Spanien, Österrike, Island, Holland, Estland, Portugal, Danmark, Polen, Iran, England, Kroatien är länder vi tacksamt rekryterat från. Flera pratar svenska och det är knappt märkbart att de kommer från andra länder numera, några är fortfarande engelskspråkiga. Wales, Sydafrika, Pakistan, Mauritius, Serbien, Ungern är nytillkomna rekryteringsländer. Jag ser fram emot att lära känna dem, integrera dem i vårt team, lära oss av dem. 

Men det är förstås inget koketterande i att samla på veterinärer från flest länder det handlar om. Det beskriver ju hur svårt det varit att få ihop ett lag som är stabilt nog för att erbjuda öppet dygnets alla timmar för sjuka och skadade smådjur i Västernorrland och Jämtland. Inte en enda av dem är hos oss för att det är synd om dem utan alla bidrar med sin kompetens. Och jag är tacksam för varenda en i vårt lag oavsett nationalitet. 

Det finns en tveklös etisk baksida med rekryteringen. Det är att få direktkontakt med kollegor från fattiga länder som ber om att få komma till oss. "Help me to a better life. I am poor mam" skriver de. Mitt hjärta är i brand av skam hur olika vi har det på vårt jordklot. Jag ägnar en stund åt dessa unga, desperata män och kollegor som haft oturen att födas i fel nation. Kunde jag så skulle jag vilja göra skillnad för dem. 


Jag vet att vi är många i djursjukvården som rekryterat fina kollegor från EU och utanför. Tack alla som kommit till Sverige och bidrar till vårt djurskydd. Tack för att jag ser på mig själv med andra ögon. Förlåt för att var femte person i Sverige är vilse i sin moraliska kompass. 11 september 2022 var en skammens dag för Sverige.