Jag går till massör. Har ont i hälarna sedan länge och tänker att han kanske kan bidra. Hört av en kollega att han gick till en litenliten thailändsk kvinna som knådade hans fötter och vader i en timme så han skrek och sen blev det bra. Det är min målbild. Exklusive skrikandet.


Jag får lägga mig på mage på britsen efter att han betraktat en hopsäckad hålfot och översträckta knän och jag försynt funderat över om nån skulle buda en spänn på den uttjänta hästen.


Massören tar fram en elmanick och säger:

- Vi skakar igång med den här. (inser att jag behöver förtydliga att det var en massagemaskin av muskler för att inte skapa förvirring och bestörtning)


Jag befarar att oscillationerna kommer att göra att jag wobblar av britsen på mc-manér (ej prövat). Jag försöker tänka bort hur det ser ut med full vibrato på lår och rumpa på 52-årig otränad tant med riklig reservenergi i området samtidigt som jag konstaterar att det inte gör alltför ont i alla fall. Fast tankarna går till ecstasydopade celluliter på ett ravepartaj. 


När han börjar knåda gör det desto mer ont. Framför allt strax sydöst och sydväst om busken kan man säga. Jag försöker även nu förhålla mig objektivt till situationen men kan inte bestämma mig om det är smärtan eller geografin på muskelproblemet som är det värsta.


Så då börjar jag prata. Och frågar om alltmer alldagliga saker mellan skriken och återhållen lust att nita honom.


- Tror du det hänger ihop? Ljumsken och foten? frågar jag efter ett plågsamt långt tag.


- Ja absolut. Foppa hade ju väldeliga problem med sina ljumskar och sina fötter, analyserar han.


Jag går därifrån som en atlet. Lika ont i fötterna men jämförd med en elithockeyspelare.  Han har inte masserat för sista gången.